Tillbaka
Meny
Rödgrön stadspolitik
UTSPEL | Publicerad 2010-02-09 4 kommentarer
Världen över arbetas det intensivt med stadsplaneringsstrategier för att hantera den fortgående urbaniseringen, råda bot på dagens ohållbara levnadsmönster, bilism, överkonsumtion av ändliga resurser och segregation. Delegationer från Kina, Japan, Tyskland och Frankrike strömmar till miljöprofilerade stadsdelar som Västra hamnen i Malmö och Hammarby sjöstad. Välfärdsstatens och socialdemokratins stadsplanering med grannskapsenheter, funktions- och trafikseparering, god bostadsstandard för alla gjorde Sverige världsberömt. Det var en planering präglad av funktionalitet och jämlikhet och nu finns en förväntan om att Sverige också ska lyckas kombinera ett välutvecklat miljötänkande med social rättvisa.
Efter kulmen i miljonprogrammet följde ett bakslag och en lång period av tystnad och försiktighet bland samhällsplanerare och arkitekter. Stads- och bostadspolitiken nedmonterades. Nu kraftsamlas det igen och politik för en hållbar stadsutveckling formuleras runtom i landets kommuner, regioner och av olika nationella organisationer. Problembilden som målas upp - bilism och social segregation - hänförs till den modernistiska planeringen. Om ljus, luft och funktionsuppdelning var mantrat tidigare är täthet och blandning, oftast à la 1800-talets kvarterstad eller promenadstad, lösningen i dag. Vid första anblick kan argumentationen tyckas rimlig: täthet och funktionsblandning för att komma bort från bilberoendet, täthet för att effektivisera energiförsörjning och infrastruktur, blandning av handel, service, boende och kontor för att ge mångfald, trevlighet, tillväxt i den nya ekonomins kreativa branscher och handel 24-7, sammanbygd rutnätsstruktur för att motverka fysisk segregation och grannskapsenklaver. Förespråkare återfinns i olika läger, inte minst i en besynnerlig blå-grön allians. Det påpekas gärna att "alla är överens", att den täta kvartersstaden är stadsbyggnad "bortom ideologi", bortom gammalt stuprörstänkande och att "fakta" går hand i hand med efterfrågan, speglad i de höga bostadspriserna i storstädernas innerstadskvarter.
Men denna argumentation kan närmast beskrivas som postpolitisk genom att stora frågor om samhällets organisering; sociala normer och fördelning av resurser och makt inte finns med. Promenadstaden är beroende av ett bilburet omland och kan beskrivas som en lättversion av hållbar utveckling, med små justeringar av dagens livsstilar men i övrigt samma organisering av samhället, samma tillväxtekonomi, samma urbana medelklassnormer. En framsynt rödgrön allians borde formulera en mer långtgående politik för en miljörättvis stadsutveckling som matchar visioner om en på djupet hållbar ekonomi, nya former för arbete och fritid, livskvalitet, förhållande till det gröna och maktrelationer - lokalt såväl som globalt. På så vis kan stadsbyggnadsfrågorna bli brännande politik som visar att de utbredda drömmarna om en annan mer hållbar och rättvis värld faktiskt är möjliga. En sådan politik bör lyfta fram:
- Flerkärniga demokratiska stadsstrukturer. Framtidens storstäder bör kännetecknas av flera centra med olika kvaliteter och kännetecken snarare än ett maktcentrum där innerstaden står som norm för byggande. Flerkärnighet kan stimuleras genom byggande, utveckling av verksamheter, kultur, tvärgående kollektivtrafik och service i städernas förortsband och regionala kärnor.
- Tänka nya gröna rättvisa samhällen. I dag satsar regeringen till exempel i Delegationen för hållbara städer framför allt på att stimulera utveckling av ny miljöteknik. Satsningar bör även innefatta långsiktiga visioner om riktiga nollutsläppsstäder med nya levnadsmönster och plats för till exempel urban odling, småskalig och lokal energiförsörjning, frihet från bilen, nya gröna sociala rum, former för kollektivitet och samnyttjande med nya tjänster, rum för minskat resande och ett lugnare tempo med ökad livskvalitet. Användandet av befintliga byggnader kan effektiviseras till exempel med nya kontraktslösningar och boendeformer.
- Nyläsning och upprustning av modernismens förorter. Se möjligheterna i förorterna. Miljonprogrammet står för cirka 25 procent av bostadsbeståndet i Sverige och står nu inför upprustning. Detta och andra modernistiska förorter är hem, minnen, trygghet, lokal kultur och framtid för en stor del av befolkningen. Här är befolkningsökningen - inflyttning och barnafödande - dessutom störst och här finns utmärkta möjligheter att utveckla framtidens gröna sociala boendemiljöer. I stället för att bygga om dessa till kvartersstadsliknande strukturer: utgå från och förstärk de kvaliteter som finns - lokala centra, medborgar- och kulturhus, gemensamhetslokaler, tvättstugor, mjölkbutiker, de bilfria stråken, öppna lek- och picknickytor, närhet till grönska och möjlighet till närrekreation, odling och lokala kretslopp. Bygg vidare på de kollektivistiska kvaliteter, närservice och grönska som man i helt andra änden försöker skapa i nybyggda områden som Victoria Park i Malmö.
- Starkare regional planering. Miljöstörningar, bilism, segregation och ojämn utveckling med trängsel och överexploatering i vissa delar och avveckling av service och handel i andra delar är regionala problem som behöver lösas med regionala grepp. Här räcker inte kommunernas enskilda planer till; bättre samordning behövs eller att planeringsmandat överlämnas till regionala organ. Till exempel har Storstadssatsningen, Blommansatsningen och Ytterstadssatsningen haft ett lokalt fokus på "utsatta förorter" och i stora drag inte lyckats bryta segregationen. Ett område är inte segregerat i sig, det är relationerna mellan dess olika områden som gör staden som helhet segregerad. Insatser bör innefatta ett regionalt helhetsgrepp där man också försöker bryta ensidigheten i välmående områden eller till exempel lokalisera viktiga samhällsfunktioner till lågstatusområden, såsom Södertörns högskola och Riksteatern.
- Ett nationellt organ för hållbart stadsbyggande. Om Sverige ska ha ambitionen att vara världsledande när det gäller hållbart och miljörättvist stadsbyggande behövs ett nationellt organ med särskilt uppdrag att samla, sprida och kommunicera kunskap om dessa frågor till såväl professionella som allmänhet.
Sverige ses på många håll i världen fortfarande som föregångare när det gäller samhällsplanering, mycket tack vare socialdemokratins satsningar på kollektivitet och hög bostadsstandard för alla. Det är hög tid att bygga vidare på detta arv och skapa en politik där Sverige blir ett föregångsland för miljörättvisa städer.
Karin Bradley är doktor i samhällsplanering och forskare vid Institutionen för samhällsplanering och miljö, KTH.
Ola Broms Wessel är arkitekt och driver arkitektkontoret Spridd.
Karin Bradley och Ola Broms Wessel
I Arena nr 1/2010 är temat individens upplösning: Cecilia Åsberg förklarar posthumanismen, Karl Palmås beskriver övervakningssamhällets behandling av människor som strömmar, Isobel Hadley-Kamptz bejakar hur digital teknik frikopplar intelligensen från människokropparna. Dessutom intervjuar vi Gunnar Lindstedt om framtidens miljökatastrofer; Andres Lokko skriver om flykten till London; Anna Sandqvist om den nya migrationen, Per Wirtén om Afghanistan och Mats Wingborg om hur nedskärningar i skolan får dödlig utgång. Läs också Gideon Levy, Martin Gelin, Diana Mulinari, Ulrika Dahl, Björn Elmbrant med flera.
© 2000-2010 Arenagruppen. Kontakta webbansvarig | System och utveckling: Pelle Olsson
Skrivet av Hans 2010-03-03 22:38
Tråkigt
Trist att behöva läsa sådan här dynga i annars utmärkta arena. Hänvisar till http://gbg.yimby.se/2010/03/tat-blandstad--nej-tack_818.html för en bra replik till denna innehållslösa artikel.
Skrivet av Krister 2010-03-04 11:16
A vs B?
Artikeln kanske skall ses som en motvikt mot de trender som uppfattas råda, men jag förstår ändå inte varför det framställs som att det finns ett sådant motsatts förhållande mellan de olika områdena. Att den täta kvartersstaden är efterfrågad och omtyckt i alla social grupper är det ju ingen tvekan om och att därmed utveckla och utöka den borde få plats i alla partiers stadsplaner. Troligen tvekar ingen heller på att miljon programmets förstäder och bostadsområden behöver utvecklas. Här kan jag hålla med om att dess kvalitéer och historik kanske lätt glömts bort.
Skrivet av Janne 2010-03-05 16:38
Konstig logik
Varför tror man att man inte Flerkärniga demokratiska stadsstrukturer i en utvecklandet av kvartersstaden? Det finns ingen motsättning i detta och exempel återfinns i sundbyberg och solna för att nämna några exempel. Dessutom tycker jag inte att skribenterna verkar behöva rädas kvarterstadens utbredning, det mesta som byggs idag är hus i park förutom i innerstadens absoluta närhet. Synd att Karin och Ola mfl gröna vänsterfolk håller fast vid en stadsbyggnadstradition som verkar för gles bebyggelse och fortsatt bilberoende. Själv är jag uppvuxen i Fagersjö utanför Stockholm och flyttade in till innerstaden så fort jag kunde. Här är allt nära - vänner, kultur, jobbet och mataffären och Nackaskogarna bara några stationer bort. Bygg mer av den täta blandstaden!
Skrivet av Svea 2010-03-13 23:40
Sverige är inte homogent. Olika krav i olika delar.
Bostadsområdena från 60-tal och 70-tal står inför omfattande och kostsamma renoveringar samtidigt som de ofta förvandlats till segregerade stadsdelar. Under sin existens har de hela tiden kännetecknats av utanförskap, ensamhet och sociala problem. Frågan nu är om dessa strukturer ska konserveras eller om satsningar på småskalig bebyggelse, t.ex. med pre- fabricerade småhus, ska göras.
Min tes är att man genom att koncentrera satsningarna, styra dem mha subventioner och tillgång på mark och samhällsservice kan uppnå en sammanlagd effekt som är betydligt större till lägre kostnad än om satsningarna sprids ut.
Om man ska få bukt med bostadsbristen, bryta segregeringen, integrera invandrare och möjliggöra ökad geografisk rörlighet i landet, behöver satsningar på nyproduktion göras, framförallt i storstadsregionerna.
Kostnaderna är höga, den privata marknaden förefaller inte kunna lösa problemet, troligen pga. låg utbudselasticitet och risken förknippad med så långsiktiga investeringar. Subventioner måste till vid sidan av åtgärder för att sänka kostnaderna. Subventioner av nyproduktion ger priseffekter även på det befintliga beståndet.
Många åtgärder och beslut måste till. Åtgärder mot övervärderade tomtpriser, statliga och kommunala avgifter, satsning på kommunikationer, vägar i storstadsområdena, möjliggöra för utländska byggföretag för ökad konkurrens och troligen användning av utländsk billig arbetskraft på bekostnad av byggfacken
För att få ned kostnaderna borde man dels utnyttja befintlig infrastruktur och bebyggelse, dels koncentrera insatserna för att få skalfördelar. Nyttan av ökad tillgång på bostäder i storstadsregionerna ger positiva effekter i långt vidare cirklar bl.a. genom mindre pendling och högre bostadstillgång längre ut från centrum och lägre priser.
I Stor Stockholm skulle man kunna satsa på Upplands Väsby och Södertälje som regionala centra för Norra Stockholm och Uppland, Södra Stockholm och Mälardalen. I Sydväst Skåne utbyggnad vid samhällena utefter järnvägen Malmö – Lund. Motsvarande i Stor Göteborg.
Om man betraktar kartan ser man att hur Sydväst Skåne sträcker sig ungefär lika långt som avståndet mellan Märsta och Södertälje. Områdena skiljer sig åt genom att Stor Stockholm har ett centrum, Stockholm stad, om 700 000 invånare att jämföra med Malmö stad om 375 000 invånare plus Lund stad med 100 000. Sydväst Skåne är dessutom flerkärnigt så befolkningen om ca 900 000 fördelar sig transportmässigt och boendemässigt på ett antal kompletta städer, flertalet efter järnvägen, med kringliggande villasamhällen. Stor Stockholm med 2000 000 invånare däremot kännetecknas av att endast ett centrum finns och trafiken flyter till centrum på morgonen och från centrum på kvällen med kraftig köbildning som följd och överfulla pendeltåg. Eftersom centrum ligger på båda sidor av Mälaren är det svårt och dyrbart att bygga ut trafikapparaten. Förorterna utgörs ofta av miljonprogramsområden, inte villasamhällen.
I sydväst Skåne borde bebyggelse förläggas efter järnvägen så att flera kärnor inklusive Köpenhamn kan nås på rimlig tid. I Stor Stockholm behöver man vända trafikströmmarna för att fördubbla kapaciteten och skapa nya regionala kärnor. I norr finns Upplands Väsby mitt emellan Stockholm och Uppsala med hygglig närhet till övriga norrförorter. Arlanda flygplats finns här. I söder finns Södertälje som trafikknutpunkt med järnväg, motorvägar, hamn, flygplats i Nyköping och närhet till andra städer som Västerås och Eskilstuna på ca 1 timmes avstånd, Norrköping på 1 ½ timme. Satsningar här kan alltså stödja den regionala utvecklingen i Uppland och Mälardalen respektive Öresundsregionen.
Malmö-Lund är i praktiken nästan sammanbyggda med endast 1,5 mil mellan stadskärnorna vilket gör att utbyggnad mellan dessa medför att befintlig struktur och stadsmiljöer utnyttjas. Stor Malmö består av omkring 600 000 invånare varför en stor del av sydväst Skåne kan dra direkt nytta av utbyggnad, en kritisk massa kan antas uppnås för tillväxt.
De södra och norra förorterna i Stockholm efter pendeltåget är väl bebyggda. Söderut kan vi prata om en gräns vid Huddinge, 20 minuter från Stockholm central, förorterna därefter mot Södertälje, 40 minuter från Stockholm central, skulle kunna knytas samman med centrum i Södertälje i periferin, på samma sätt som Malmö och Helsingborg ligger i periferin i sydväst Skåne. En utsträckt perifer stad med kanske 500 000 invånare skulle kunna växa fram. Motsvarande på norra sidan.
I dessa delar av Stor Stockholm finns utbyggd samhällsservice som sjukvård, internationella storföretag och arbetsplatser. En kritisk massa för självgenererande tillväxt borde kunna uppnås, jag tänker här på kluster teorin för utveckling.
Min tes är alltså att man genom att koncentrera satsningarna, styra dem mha subventioner och tillgång på mark och samhällsservice kan uppnå en sammanlagd effekt som är betydligt större till lägre kostnad om satsningarna sprids ut. Det ger också tydliga, långsiktiga spelregler för marknaden, privat bostadsproduktion och lokalisering av arbetsplatser. Sannolikt skulle en sådan satsning behöva kompletteras med reglering av investeringars lokalisering i dessa regioner och kompletteras med utlokalisering av statliga verk och myndigheter i Stockholm till Södertälje och Upplands Väsby och samarbete med näringslivet för att motsvarande lokalisering av arbetsplatser skulle ske.