Outhärdligt dilemma

PROLOG | Publicerad 2010-02-09

Jag tillhör inte George Orwells beundrare, men läser honom ändå. 1943 skrev han en kommentar till sin reportagebok, Hommage to Catalonia, från skitlivet som republikansk soldat i spanska inbördeskriget. Han häcklade sin samtids radikaler för glömska och opportunism: "När man tänker på krigets grymhet, elände och många meningslösheter - och i det här fallet [spanska inbördeskriget] i synnerhet alla intriger, anklagelser, lögner och missförstånd - blir man alltid frestad att dra slutsatsen att den ena sidan är lika usel som den andra och att man därför ställer sig neutral. Men i praktiken kan man inte vara neutral. Det finns knappast några krig där det inte gör skillnad vem som segrar." Men Orwell skrev med utgångspunkt att militarism är frihetens fiende och krig ett helvete.

Det går inte att jämställa spanska inbördeskriget med det i Afghanistan. Men det finns beröringspunkter. I båda fallen gäller det försvar av republikens principer mot tyranniets. Då som nu var den republikanska sidan en dyster soppa. I Madrid hette frihetens fiende fascism. I Kabul, Teheran, Islamabad och andra moderna städer heter den revolutionär islamism. Båda är totalitära idéer. Båda dyrkar döden. När de får makten avrättar de först alla demokrater, socialister, feminister och människorättsaktivister. Sedan med slumpen som skräckens vägledande princip.

I Spanien förlorade friheten när omvärldens demokratier vägrade ingripa. De enda som reste dit var frivilliga. 2010 ser Afghanistan också ut att vara på väg mot nederlag, trots omvärldens närvaro. De som nu beger sig till bergen gör det för att ansluta sig till afghanska eller pakistanska talibaner.

Efter åtta års lågintensivt krig, och tusentals döda afghaner, sänker sig skymningen. Huvudansvaret vilar på Bushadministrationens militaristiska arrogans och politiska ointresse. Till skillnad från Bagdad har det i Afghanistan inte framträtt några politiska rörelser som kunnat bana väg ut ur det amerikanska mörkret. Hamid Karzai är en mutkolv respekterad av ingen och med makt som vilar på valfusk; armén är en papperstiger och rättssystemet ruttet. Trots protester från afghanska kvinnor och utländska regeringar ställde sig Karzai förra året bakom den lag som snabbt döptes till Lagen för våldtäkt i äktenskapet och som berövar shi'itiska kvinnor väsentliga rättigheter. Politiskt aktiva demokrater har skrämts och mördats - inte bara av talibanska revolutionärer. På åtta år har själva utgångsläget sjunkit från plus tio till minus tio.

I Sverige har Olle Svenning i en rad artiklar (Aftonbladet 16/8, 23/8, 6/12) punkterat bedrägeriet om framsteg i Kabul. Hans sarkasmer träffar med briljant säkerhet. Men de döljer en fråga som saknar svar: Vad ska man göra i stället?

Att krig är helveten och Karzai bottenlös har alla fattat. Det är den frånvarande frågan som behöver besvaras, som får annars initierade texter att tystna mitt i steget. Om svaret är omedelbart tillbakadragande måste det sägas. Då tvingas man också ta intellektuellt ansvar för konsekvensen: talibanernas återkomst till Kabul.

I en intervju i Arena för mer än tio år sedan (nr 3/1999) tog Svenning ställning för Natos bombningar av Serbien. Jag minns hur hans starka engagemang mot etnofascismen fick mig att ändra åsikt om militära ingripanden. Då var den frihet som skulle försvaras europeisk. Nu är den afghansk. När Orwell skrev Hommage to Catalonia var Barcelona lika avlägset för läsarna som Kabul är i dag. Men samma värden står på spel. När är bomber rätt, när är de fel?

Krigsmotståndare säger, helt riktigt: Satsa på bistånd och återuppbyggnad. Men efter ett militärt tillbakadragande förvandlas deras önskemål till grymt självbedrägeri. När de tio första europeiska halsarna snittats lämnar alla privilegierade landet. FN evakuerar alltid först.

Andra menar att USA är fienden som i alla lägen och till varje pris ska besegras. Men är vänsterns historiska arv motstånd mot en huvudstad eller lojalitet till en idé om människans frigörelse?

Ahmed Rashid har följt krigen länge. Hans röst har blivit en man lyssnar till, senast i boken Descent Into Chaos. När Barack Obama  den 1 december lade fast sin politik för Afghanistan var Rashids kritik lika hård som Svennings, men av annat slag (NY Review of Books blog, 2/12 2009). Med Obamas strategiska val har antalet amerikanska soldater i Afghanistan tredubblats, samtidigt som han lovar inleda tillbakadragandet redan sommaren 2011 - lagom till nästa valrörelse. För Rashid är alla löften om nedtrappning ett svårt svek. När soldaterna åker hem släcks lyset: Descent Into Chaos.

Men kriget kan inte vinnas med bomber. Och rättigheter inte försvaras utan militärer. Om Nato lämnar Afghanistan nu är det inte en antiimperialistisk seger, men ett frihetligt nederlag. Om Natos militarism fortsätter sätta dagordning blir det ett lika givet politiskt nederlag. Dilemmat är outhärdligt.

Måste inte uppdraget vara att identifiera alla möjligheter som finns fram till juli 2011? Förhandla med talibaner, skapa koalitioner, stötta politiska rörelser, stärka alla statliga institutioner och hitta en väg framåt som vilar på åtminstone ett minimum av mänskliga rättigheter och frihet. Det enda som kan besegra de revolutionära islamisterna är demokrati, rättigheter och trygghet. Det går inte vara neutral i Afghanistan. Möjligheten att lyckas är minimal. Men är det inte ett politiskt ansvar att ännu inte ge upp?

Afghanistan ställer återigen gamla frågor: Vad är vänsterns globala politiska ansvar? Var ligger vår solidaritet? Hur försvarar man människor mot totalitära anstormningar - mot rädslan för frihet?

Med minnen från det spanska helvetet, och mitt i ett annat, skrev George Orwell 1943: "Frågan är enkel. Ska människor som den italienska soldaten [han mött i Spanien] tillåtas leva ett värdigt mänskligt liv, vilket blivit resursmässigt möjligt, eller ska de inte? Ska vanliga människor knuffas tillbaka ner i dyngan eller inte? Själv anser jag, möjligen otillräckligt grundat, att de där vanliga människorna förr eller senare kommer vinna striden, men jag vill att det sker förr och inte senare - låt oss säga nån gång de närmaste hundra åren, i varje fall tidigare än inom de närmaste tio tusen åren."

Per Wirtén slutade som en av Arenas chefredaktörer 1 januari. Det här är hans sista prolog. Han skriver ledare på www.dagensarena.se och blogg på www.tidskriftenarena.se

Per Wirtén

Personlig sida / arkiv

RSS Per Wirtén