Arenadebatten: Ängslig vänster

ARTIKEL | Publicerad 2010-02-22   6 kommentarer

Jag har länge gått och småretat mig på det introverta, lätt neurotiska och humorlösa i den svenska vänsterdebatten och hur detta bland annat kommer till uttryck i ett visst tilltal i Arena. Med tanke på alla de dagsedlar som tidskriften tvingats ta emot den senaste tiden borde man kanske vara nöjd, men istället känns det mest sorgligt hur alla proportioner och nyanser så fort gick förlorade. Det började annars med en intressant kommentar från Kajsa Ekis-Ekman i DN i somras. Hon skrev om hur hon fick ont i magen av Arena och rannsakade sig själv om varför. Hennes slutsats handlade om att Arena gjorde själva debatten till tema. Man skriver till exempel inte om slöjan, utan om "slöjdebatten". I en debatt om debatten blir frågan om positioner viktig. Själva huvudnumret i en artikel är att tala som en marginaliserad grupp, att ta positionen som "den tystade".

Här någonstans skulle en intressant metadebatt om vänsterdebatten ha kunnat ta sin början, men så blev det inte. Arenas redaktörer svarade på kritiken med att förklara att debatten handlade om huruvida klass var den allenarådande förtryckskategorin, eller om man borde lägga till dimensioner av kön, sexualitet och funktionalitet. Det var som ett fotbollslag som chockats av ett tidigt och oförutsägbart baklängesmål. Man gick tillbaka till grundspelet. Repeterade de långbollar som man lärt sig leverera i sömnen.

Det finns något ängsligt med den svenska vänsterdebatten. Debatten blir snabbt inåtvänd och självbespeglande. Jag är medveten om att jag med denna artikel på sätt och vis ger ytterligare ett sådant bidrag till vänsterns metadebatt om sig själv. För just det motargumentet saknar jag gardering. Men jag tror samtidigt att det finns anledning att kort rekapitulera hur den här debatten spårade ur. Jag skriver med den naiva förhoppningen att något tänkvärt kan sägas i slutet. Och någon gång måste man faktiskt få tala om när man har tröttnat.

För snart var det plötsligt fritt fram att ta ut all frustration över de senaste trettio årens samhällsutveckling på tidskriften Arena. I decembernumret 2009 av tidskriften menade relationsboksförfattaren Dan Josefsson att kritiken mot Arena var rent av det förra decenniets viktigaste debatt. Jo, faktiskt. Särskild måltavla blev Arenas temanummer om "radikalitet". Trots att inte en enda artikel här hade handlat om queerteori, så gav det Daniel Suhonen från SSU-tidskriften Tvärdrag anledning att, på Arenas debattsidor, förklara hur vänsterns stora problem var att man ägnat för mycket tid åt queerteori och för lite åt klass. Långbollar över ett orörligt mittfällt. Som nytt bränsle i debatten kastades också in en fråga om orsakerna till Sverigedemokraternas frammarsch.

Men mer skulle komma. I ett stort uppslag på Aftonbladets kultursida gjorde Tvärdragredaktören och relationsboksförfattaren gemensam sak med en krigsförklaring mot tidskriften. Arena var ju inte vilken tidning som helst, utan "den plats [bestämd form singularis] där socialdemokratins intellektuella utvecklar sin verklighetsbild och sina politiska prioriteringar" och redaktionen påstods vara "nära lierad med den socialdemokratiska partiledningen". Även här handlade det om att inta positionen som underdog i förhållande till en verklig tungviktare. Riktigt hur den där pakten med sosseeliten såg ut fick vi inte veta och den som vet att en av Arenas redaktörer (Devrim Mavi) så sent som förra valet var talesperson för Feministiskt initiativ inser varför artikelförfattarna lämnade ämnet så snabbt. Mavi anklagades nu för att ha lanserat en teori om ekonomisk exploatering som "inte ens Timbro skulle våga skylta med". (Detta apropå en artikel där Mavi bland annat kritiserat västvärldens exploatering av migranter och krävt att EU ratificerar en FN-konvention som ger migrantarbetare rätt att bilda fackföreningar i det land de arbetar i.)

Sedan kom de vanliga luftpastejerna om förtryckskategorierna, men nu formulerade som ett motstånd mot postmodernismen. Arena sades vara ett organ för "den postmoderna vänstern", vilket avslöjades av att tidskriften "tycker att klassanalys är något gammaldags" och intresserar sig för sexualitet och normöverskridanden. (Att skriva relationsböcker om varaktiga heterosexuella parrelationer är något annat än att skriva om sexualitet, får man förmoda). Vidare gav tidningen uttryck för en "teknikreligiositet" och ett motstånd mot "politisk eller facklig organisering". Man hade också rent allmänt gjort sig till språkrör för en "post-empatisk vänster". Efter denna utstämpling av Arenas redaktörer som personer med bristande förmåga till empati - alltså något som liknar den kliniska diagnosen för psykopati - manades det på känt vänstermanér till enighet. Fienden är ju - alltsedan den kinesiska kulturrevolutionen - välorganiserad, och därför måste det bli rättning i leden. Om inte enighet kunde nås genom argumentation, så borde en annonsbojkott från fackföreningsrörelsen kunna driva tidningen i graven.

Några dagar senare följde historikerna Håkan Blomqvist och Kjell Östberg upp med ett nytt angrepp. Återigen handlade det om att Arena var ett uttryck för postmodernistiska tankerinriktningar, men till listan på politiska förbrytelser fogades nu också anklagelser om att tidningen var: vänsterblairistisk, EU-vänlig, antikommunistisk och socialliberal. Professorerna argumenterade mot den europeiska socialdemokratins orientering mot den politiska mitten. Och även om det här är lätt att hålla med i sak, så var vi nog rätt många som undrade varför Arena och inte något politiskt parti fick ta huvudansvaret för denna kursändring. Men i debatten fick Arena ta på sig ansvaret för att ha svikit sitt uppdrag som det enande politiska organet i den internationella klasskampen. Särskilt upprörande var avsaknaden av en programförklaring med socialistiska signalord.

Arenas redaktörer fick replikera på kritiken, och drog nu upp en sex år gammal konflikt i föreningen Ordfront, innan Suhonen och Josefsson avslutade debatten med att skruva upp tonläget ett snäpp till. Nu hette det hette att Arena "dömer ut klassanalysen som obrukbar" och därmed har åstadkommit "en allvarlig högervridning av det offentliga samtalet".
Särskilt graverande var det att tidskriften fått uppskattande kommentarer på Expressens kultursida. Slutsatsen var given: Arena är "en vänster som nyliberalerna inte vill vara utan".

Kritiken mot Arena visade att det var omöjligt för vänstern att reflektera över sin egen debatt utan att det genast blev en förutsägbar polarisering där alla frågor kastades in samtidigt. Arena blev till en sandsäck som fick ta emot en hel slagserie av uppdämd frustration. Sverigedemokraterna, queerteori, EU, Tony Blair, postmodernism, DNA-teknik, facklig organisering och antikommunism. På något sätt hade allt med Arena att göra.

En ängslig vänster vänder sig inåt och man tittar oroligt åt varandra. För att beskriva sin ankdamm tar man till invektiv som bara de mest invigda kan relatera till. Utan anspråk på fullständighet följer här en lista på de olika former av vänster som från olika håll kastats ut i den senaste debatten: lattevänster, postmodern vänster, medievänster, nationalvänster, seminarievänster, post-empatisk vänster, livsstilsvänster och sektvänster. Att diskutera "vänstern" är alltså att ge sig ut på minerad mark, och väl ute på minfältet kryper osäkerheten fram. Här diskuteras allt samtidigt och på samma gång ingenting. Denna ängslighet, ibland förtäckt i överspelad säkerhet, var också påtaglig i Arenas temanummer om radikalism.

Olav Fumarola Unsgaard skrev här att man, för att förstå dagens politiska situation, måste "klara av att hålla flera bollar i luften på samma gång". Man skulle "omfamna postmodernismen och globaliseringen" och samtidigt återvinna vänsterns "utopiska energi". Vidare skulle man förstå att populärkultur är lika bra som finkultur och begripa att fördjupning och fördumning går hand i hand (och att båda två är lika bra). Det var också viktigt att göra upp med den analytiska filosofin (som på något sätt tydligen höll vänstern i ett järngrepp) och ta avstånd från Jürgen Habermas samhällsteori. Därtill anmodades man att gilla torgmöten och youtubekampanjer lika mycket och att göra upp med samhällsvetenskapens imitation av naturvetenskapens metod. (Det sistnämnda är för övrigt något som just Habermas skrev böcker om redan 1967.) Man skulle läsa filosofen Slavoj Žižeks senaste bok men samtidigt inte låsa in sig i "brunmuggiga bokcaféer" för att läsa just Žižek. Kontentan var att nu var det "dags för lite politiskt grovjobb" och "hårt arbete djupt nere i smutsen". Nu kändes bolljonglerandet väldigt neurotiskt. Marx Kapitalet jämfördes med queerteori och postkolonialism. Slutsatsen blev att Marx kritik av den politiska ekonomin var en dålig queer- och postkolonial teori. (Kapitalet skrevs när Indien fortfarande var brittiskt.) Queerteoretikernas analyser av heterosexuell normativitet och genusbegriplighet fick å andra sidan underkänt - inte för vad de faktiskt skriver om - utan för att för att man inte valt att "komplettera Kapitalet med ytterligare dimensioner". Artikeln hade säkert det vällovliga syftet att komma bort från polariseringar och gå bortom förenklade motsättningar, men jag tror att det var fel val av strategi.

För till slut är det omöjligt att hålla alla bollar i luften. Och då kommer kraven på att på något sätt bestämma vad som är viktigast. Daniel Suhonen skrev i Arena (#6 09):

"Vi som är radikala tänkare har ett ansvar att använda vår snöda tid rätt, tala om det som är viktigast, som förklarar mest och gör mest nytta."

Med detta synsätt måste en text om folkmordet i Rwanda, en kritik av regeringens sjukskrivningsregler och en artikel om svenska hatbrott mot homosexuella ställas mot varandra i en alternativtidskostnadsanalys. Nyttomaximen tvingar en tidskrift till prioriteringar som mer liknar dem som man kan förvänta sig i ett politiskt valmanifest. (Och när ska Dan Josefsson då få tid över att skriva sina självhjälpsböcker?)

En ängslig vänster vänder sig inåt och man tittar oroligt åt varandra. Ängsligheten söker ofta sin trygghet i jargong och slagord. Maoisterna hade sin jargong: "huvudmotsättning", "självkritik", "folkfront". Vi håller på att få en ny: "intersektionella interventioner", "transversala dialoger", "normadiska subjekt". En maktkritik måste naturligtvis kunna uttryckas i abstrakta teoretiska begrepp, men många gånger blir begreppen istället ett slutet kotterispråk. De är små distinktionsmarkörer som visar att man är med i pluggets rätta gäng. Plötsligt finns det inga gränser för hur viktigt det är att skriva "feminism(er)" istället för "feminism".

Josefsson och Suhonen var något intressant på spåret när de citerade de formuleringar som Arena presenterar sig för inför sina annonsörer. Prenumeranterna försäkrades vara "exklusiva", vilket innebar " högutbildade ensamstående höginkomsttagare som bor i storstäder". Med en sådan syn på sin publik finns det också en risk för att man anpassar tidskriftens innehåll till dessa exklusiva människors livsstil. Då blir det nervösa trendspaningar i Stockholmstidningarnas kultursidor för att avgöra om en tvättäkta urban högutbildad vänsterradikal ska göra tummen upp eller ge fingret. Vägen till sekterism kan stenläggas med krav på enighet och ekonomiska sanktioner mot kätteri, likaväl som med skapandet av en snäv gruppidentifikation.

Kan något verkligen bli bättre än två tidskrifter som bråkar, frågade sig Göran Greider på DN-kultur. Försök hitta något mer humorbefriat än den här debattens bajsnödiga fäktande, är man beredd att svara. Det tråkiga är att en spännande debatt dog i en plump demagogi. Det blev en sport att medvetet missförstå. När Arenas redaktör Karolina Ramqvist skriver att "[e]nighetens tid aldrig kommer åter", därför att vi inte "kommer att vara lojala med partier", så finns det fler rimliga tolkningar av utsagan än att det handlar om att hon vill slå sönder all facklig organiseringen på den svenska arbetsmarknaden. Men är man på jakt efter billiga poänger är det som att man inte tar sig tid att läsa noga.

Jag hoppas att vänstern kan klara av att skapa en intressant samhällsdebatt. Det handlar om att berätta om det som ännu inte berättats. Att läsa om och läsa nytt. Att teoretisera och problematisera det som tagits för givet. Att skriva om det som är orättfärdigt och det som glömts bort.

Klas Gustavsson är författare och doktorand i sociologi i Lunds universitet.

Klas Gustavsson