Vad oppositionen behöver

PROLOG | Publicerad 2009-10-28

Jan Björklund är regeringens mest spektakulära reformist. Han förändrar den svenska skolan i grunden. Sällan till det bättre. Den senaste i raden av feta propositioner kom 13 maj: Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan (prop. 2008/09:199). Där lägger han om kursen och bryter med ambitionen att alla på gymnasiet ska kunna söka direkt till högskolan.

Jag antar, på rätt goda grunder, att nästan alla Arenas läsare instinktivt vände sig mot förändringen när den slogs upp i nyheterna. Det är inte konstigt. Man är ju mot - om det kommer från Björklund.

Jan Björklund har en förmåga att väcka starka reaktioner. Ingen är oberörd av hans politik. En del blir så provocerade att de förlorar omdömet. Han polariserar alla samtal om skolan - i familjer, på arbetsplatser och i lärarrum. Mina tonårsbarn tycker han kan slänga sig i väggen. Så starka åsikter har de inte om någon annan svensk politiker. Ja, inte om någon annan över huvud taget. Kanske om Caroline af Ugglas, men ingen annan.

Men jag har motvilligt börjat förstå att jag gillar honom. Jag önskar det fanns fler av hans sort; politiker som på helt egen hand kan skapa politisk diskussion. Före Björklunds entré var det bara specialister och snusmumrikar som grälade om pedagogik, betyg och skolreformer. Nu vill alla vara med. Skola har blivit het samhällsfrågan hos alla - utom bland de kommunpolitiker som är ansvarig och fortfarande inte vaknat.        

 Men det är naturligtvis inte bara Björklunds patos och hans förmåga att politisera en fråga jag gillar. Den egentliga orsaken är mer djupliggande. Han har förmågan att identifiera faktiska problem, sedan bilda opinion att de måste förändras efter hans politiska, och ideologiska, kompassriktning och slutligen även presentera konkreta reformer. Han är samtidigt opinionsbildare och politisk ingenjör som faktiskt förändrar samhället. Han pekar ut en riktning och sedan lyckas han få skolan att röra sig åt just det hållet. Är det inte precis så en politiker ska fungera? Han har de egenskaper oppositionen saknar så förtvivlat: en passionerad reformist.

         Jag delar inte Jan Björklunds värderingar. Jag tillhör de som ofta blir förbannade. Hans betygsreformer är stolpskott. Hans pedagogiska grundsyn konservativ. Hans påståenden att skolans problem orsakas av odisciplinerade elever är fega. Vi är politiska motståndare och drar ofta olika slutsatser. Men det är då samhällsfrågor blir politiska. Olika idéer om vad en människa är och hur samhället bör fungera skärps. Demokratin och friheten är beroende av att skillnaderna aktiveras.

         Men riktigt så enkelt är det inte. Jag tänker på det när jag läser proppen om gymnasieskolan. Reformistisk politik innebär också att acceptera verkligheten och ge upp ambitioner som slår fel. Pragmatismens gyllene regel är att det som inte fungerar aldrig kan vara rätt.

         För snart två år sedan skrev Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco, om gymnasieskolans problem i Arena (1/08). Under senare år har många elever på yrkesförberedande program lämnat skolan utan fullständiga betyg. De har varit för skoltrötta för ännu mer matte, svenska och samhällskunskap. Wetterberg räknade ut att mellan 20 och 25 procent av varje årskull aldrig fullföljde gymnasiet. De hade försvunnit redan efter nian, hoppat av gymnasiet eller tagit studenten utan att få ut sina betyg eftersom de hade IG i kärnämnen. Det är en grym siffra. Andra uppgifter visar nämligen att de som saknar gymnasiebetyg har enormt svårt att få fasta etablerade jobb. De har skyfflats ut i ett ingentingland.

         Jag blev omskakad av Wetterbergs artikel. Jag hade ju hört samma från bekanta som är lärare. Gymnasieskolan hade förvandlats från en sorteringsapparat till en utslagningsmaskin. De goda ambitionerna att alla skulle kunna gå direkt till högskolan, som jag utan minsta tvekan delat, hade fått konsekvenser som motverkade själva målet. För en reformist var slutsatsen självklar: den gamla socialdemokratiskt präglade reformen behövde justeras med en ny. Jag hörde inga konkreta förslag från vänster hur det kunde ske. Men Jan Björklund fyllde genast efter maktskiftet tomrummet och tillsatte en utredning.         

         I den nya gymnasieskolan som regeringen nu föreslår kommer de yrkesförberedande programmens teoretiska ambitioner skruvas ner. Examen innebär inte att man automatiskt har behörighet till högskolor. Skillnaden mellan yrkesprogrammen och de teoretiska ökar.

         Förhoppningen är att färre slås ut och fler lämnar gymnasiet med betyg. De på yrkesprogram som vill läsa ambitiöst och få högskolebehörighet under gymnasieåren ska "garanteras möjlighet" att göra det genom olika tillval. Dörren ska stå öppen, men alla ska inte behöva passera den för slutbetyg.

         För en gång skull har Björklund presenterat en reform som inte borde skapa opposition. Allt är naturligtvis inte bra. När han skriver om utbildning och skola är perspektivet oerhört instrumentellt med inskränkt kunskapssyn helt inriktad på arbetsmarknadens dagsbehov. Möjligheten för de extremt skoltrötta att i efterhand få en andra chans att läsa in högskolebehörighet på komvux "bör erbjudas" och ska utredas vidare, står det i propositionen. Ett minimikrav är naturligtvis att även den ska vara en "garanterad möjlighet" helst med någon form av studielön. Målet måste fortfarande vara att alla medborgare till sist skaffar de kunskaper som krävs för att gå vidare till högskolor.

         Reformismen har två sidor: den skarpa striden och den praktiska lösningen med förnuftiga kompromisser. Björklund har mest pitbullinstinkten. Men varje dag oroar jag mig att socialdemokratin håller på att förlora båda; att den praktiska reformismen glider dem ur händerna. Jag ser varken mod eller politisk kreativitet. Det har inte med Mona Sahlin att göra. Förtunningen inleddes och fullbordades under Göran Perssons år.

         I kritiken från vänster sägs ofta att socialdemokratin behöver diskutera visioner och återerövra sin själ. En sådan kritik är inte bara en återvändsgränd in i politik som identitet och livsstil. Den är en dödsstöt ut i politisk marginalitet. Socialdemokratin och hela den breda vänsterns viktigaste uppgift är däremot att gjuta nytt liv i sitt reformistiska arv: identifiera missförhållanden eller behov och sedan presentera konkreta raka förslag. Inför valet 2006 lade de borgerliga partierna ut en bombmatta av sådana. Det var så de vann valet. De ville förändra. Inte med visioner men med reformer.

         Oppositionen behöver en, två, tre ... hundra björklundare. Politiker som har modet att gå rakt ut i offentligheten och säga: Det här tror jag är galet, vi måste göra så här i stället. Med mindre än ett år till valet känns tomrummet stort. Inte underligt att Jan Björklund är så provocerande.

                           Per Wirtén

Per Wirtén

Personlig sida / arkiv

RSS Per Wirtén