Oppositionsdepression

ARTIKEL | Publicerad 2009-08-25   3 kommentarer

 Bild: Björn Renner

"Dom är inga riktiga socialdemokrater, men det är jag. Och jag vägrar att låta dom vinna." Så svarade en bekant som betraktas som ett av socialdemokratins framtidsnamn för några år sedan när jag frågade hur han kunde med att inte bara kalla sig socialdemokrat utan dessutom vara medlem i partiet. Svaret var på samma gång både ledsamt och logiskt (och inte så lite naivt). Under senare år har Socialdemokraterna blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan "vänster" och "höger"-falangerna i partitoppen. Samtidigt har man, trots vikande medlemstal, en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet. Gemensamt för samtliga är att de alla säger sig företräda den sanna socialdemokratin, samtidigt som det blir allt svårare från utsidan att skönja vari denna sanning i så fall består.

Sedan Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti bildade ensam regering för första gången 1920 har socialdemokratin varit kolossen att hata. Den stora gråröda maskinen som alla har en åsikt om - och som själv tycks vilja omfatta allt och alla. Partiet har kämpat hårt - och framgångsrikt - för att behålla de rödare gräsrötterna i arbetarklassen och fackföreningsrörelsen på sin sida, samtidigt som man inte velat alienera sig från en växande medelklass och ständigt haft ett finger i luften för nya strömningar.

Socialdemokraterna har alltid varit ett industrialismens och tillväxtens parti, med goda relationer till storföretag och finansmän. Dessutom har det aldrig riktigt, förrän just på senare år, stängt dörren mot mittenpartierna och möjligheterna att regera med hjälp av Centern och/eller Folkpartiet. Kjell Östbergs avslutande del i biografin över Olof Palme, När vinden vände, visar till exempel hur Palme under 1970-talet försökte skapa en långsiktig allians med Folkpartiet. Erlander å sin sida stod nära Centerpartiet.

Vänsterpartiet alltid hållits kort - även efter det att partiet skrotat suffixet "kommunisterna" och gjort ideologisk avbön både en och tre gånger.

Samma dubbelhet som Socialdemokraterna jonglerat i 120 år, präglar alla som identifierar sig som vänster, men som inte är socialdemokrater. Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet må vara hur smygliberalt som helst, men när det drar ihop sig till parlamentariska val är alternativen till svekfulla låtsassocialister alltid så mycket värre. Även den som inte röstar på S måste förhålla sig till det faktum att partiet hittills varit den enda riktiga parlamentariska kraften som hållit stången mot högern.

Samtidigt har partiet många gånger skickligt motat växande sociala rörelser genom att överta deras retorik - och därigenom minska deras samhälleliga och oppositionella tyngd ­- utan att för den delen driva de riktigt radikala kraven. På samma sätt som man till exempel lyckades avradikalisera fackföreningsrörelsen en gång i tiden dödade man den breda feministiska debatten och dess krav i samma andetag som Göran Persson kom ut som feminist. Persson körde för övrigt samma trick med djurrättsrörelsen när han under några veckor förklarade att veganism ändå inte var så dumt. De senaste årens valslogan där "alla ska med" skulle lika gärna kunna skrivas "allt ska med - men på våra villkor".

Genom den här taktiken har Socialdemokraterna inte bara blåst nytt -­ må vara halvhjärtat på sina håll - blod i sin egen organisation, man har också omöjliggjort tillfälliga samarbeten med starka sociala allianser i enskilda sakfrågor, helt enkelt för att partiet självt sett till att dränera samma rörelser på all deras explosivitet och förändringspotential.

Alltså är den kris som socialdemokratin av allt att döma befinner sig i långt ifrån bara en fråga för partimedlemmarna, det är en fråga för många fler.

För i dag, ett år innan ödesvalet 2010, är läget på många sätt värre än någonsin. Visst har Socialdemokratin förlorat val förut, men innan nederlaget 2006 har borgerligheten alltid varit splittrad. Såväl regeringarna Fälldin som Ullsten slutade i kaos och triumfatoriska återkomster för S.

Med Alliansen har högern byggt ett vad det verkar solitt politiskt alternativ. Den enda synliga risken för samarbetet är ett scenario där Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren. Socialdemokratins svar på den förändrade spelplanen och dess agerande i opposition har dessvärre lämnat så mycket övrigt att önska att även den mest hängivna anhängare knappast kan blunda för att partiet inte verkar må särskilt bra. I en situation där klyftorna mellan de som har massor och de som har mycket lite ökar både i Sverige och i världen, där arbetslösheten spås bli över tio procent om ett par år, där kommunerna redan går på knäna och där hundra tusentals människor mycket snart kommer vara hänvisade till socialen för försörjning på grund av kraftigt höjda a-kasseavgifter och massutförsäkringar från sjukförsäkringssystemen har partiet förtvivlat svårt att formulera politiska alternativ.

I början av juni varnade Akademikerförbundet SSR för att kommunerna kan komma att behöva bryta mot socialtjänstlagen när de tvingas spara samtidigt som antalet hjälpsökande spås öka dramatiskt. Förvisso har den globala finanskrisen en stor del i att arbetslösheten spås skena om några år, men förändringarna i sjukförsäkring och a-kassa - och deras långsiktiga effekter - är i allra högsta grad politiska skapelser av den borgerliga politiken. Om Alliansen vinner valet 2010 är risken överhängande att Sverige tar avgörande steg till ett tvåtredjedelsamhälle, komplett med en låglönemarknad till följd av hög arbetslöshet och försvagade fackföreningar som tappar ännu fler medlemmar när de höga a-kasseavgifterna ska betalas i en ännu mer krympt privatekonomi för de som redan har minst. Undersökningar, bland annat från Sveriges Kommuner och Landsting, visar att det finns ett brett stöd bland medborgarna för en offensiv välfärdspolitik finansierad av bland annat höjda skatter.

Att S i det här läget, dessutom med en hotande klimatkatastrof runt hörnet, inte förmår formulera slagkraftiga politiska alternativ är inte bara katastrofalt - det är ytterst ödesdigert. Oavsett om det beror på inkompetenta politiska analyser i partitoppen eller oförmåga att ta till sig den radikalitet som trots allt finns bland partimedlemmar och anhängare utanför Sveavägen i Stockholm.

Socialdemokratin är på många sätt ett unikt parti. Ingen politisk rörelse har som S satt sin prägel på det moderna Sverige. När man förlorade valet 1976 var det första gången på 44 långa år som partiet var tvungna att lämna Rosenbad. Fram till och med 1982 svarade partiet också för en politik med internationellt sett i det närmsta oöverträffade sociala reformer för fattiga, ökat inflytande på arbetsplatserna, en massiv utbyggnad av trygghets- och socialförsäkringssystem, offentlig sektor och en politik för minimal arbetslöshet. Alltsammans gjorde man genom statlig reglering av kapitalismen, och, framförallt, med en obändlig vilja för ett rättvisare samhälle.

1982 hamnade Kjell-Olof Feldt och hans nyliberalt influerade ekonomer i förarsätet, och partiet påbörjade den process som fortfarande pågår. Mer förvaltning, mindre visioner och ett förhållningsätt där ekonomin styr det politiska utrymmet snarare än tvärtom.

Till partiets försvar ska sägas att världen ser väldigt annorlunda ut i jämförelse med tiden före 1980-talet, men ändå. Det är förmodligen få radikala socialdemokrater från förr som skulle känna igen sig i dag. Medan till och med amerikanska ekonomer dammar av keynsianismen sitter socialdemokraterna stilla i den finanskrisande båten och ropar - tillsammans med de borgerliga - "budgettak" varje gång de nya samarbetspartnerna i Vänsterpartiet visar ansatser att bryta den ideologiska håglösheten med ekonomiska förslag bortom de senaste decenniernas förvaltande och marknadstillvända politik.

Inte ens när det gäller föräldraförsäkringen kan det "feministiska" SAP ta klivet och våga föreslå en individualiserad lösning - trots att all forskning visar att kvinnors högre uttag av försäkringsdagar är en starkt bidragande orsak till det löneglapp mellan män och kvinnor partiet haft som mål att utjämna sedan Insjön brann.

Samtidigt kapar borgerligheten, med Schlingman vid det retoriska rodret, allt mer av socialdemokratins och vänsterns retorik - och riktar in sig på samma medelklassväljare S så länge känt som sina bundsförvanter. Det började med "Det nya arbetarpartiet" och inför valet 2006, och har fortsatt med värnande om "välfärdens kärna". Även här anpassar sig S, i stället för att själva sätta agendan glider man in i det borgerliga språkbruket (se Arena 3/2009) snarare än att formulera sina egna alternativ.

På samma sätt, och det här är ett allvarligare problem, har man inte bara svalt utan hjälper också till att sprida den borgerliga idén om individen ytterst är ansvarig för sin egen lycka. Det ska "ställas krav" på arbetslösa, på invandrare, på skolbarn, på kriminella, på sjuka, på ... Att lägga ansvaret på individen är inte bara att förneka de strukturer som gör att vissa människor har svårare än andra att ta sig fram i tillvaron. Det innebär i förlängningen en brist på sammanhang i samhället, på möjligheter till solidaritet och gemensam handling. När varje individ är upptagen med att se till sina behov och vara sin egen lyckas smed är det svårt att få till sammanhang stora nog för genomgripande social och ekonomisk förändring.

Frågan är om partiet ens strävar efter en sådan längre. De nyutkomna och s-kritiska "inifrån-antologierna" Snart går vi utan er (red Daniel Suhonen och Jens Lundgren) och Den grå vågen (red. Katrin Kielos) vittnar båda om en rörelse som snart inte förtjänar att kallas just det. Det som en gång var en bred och inkluderande organisation som samlade människor som ville arbeta för jämlikhet och ekonomisk rättvisa har enligt de båda böckerna blivit ett toppstyrt proffsparti med en partiledning som skickar ut dekret med instruktioner om vad medlemmarna ska tycka - och hur de ska framföra åsikterna. Skribenterna visar i varierande grad ett missnöje med den riktningslösa och icke-ideologiska socialdemokrati man upplever är dagens partikamrater.

Men det finns också en hel del utsträckta händer. Framför allt Snart går vi utan er spricker nästan av politisk entusiasm och förhoppningar om att Socialdemokraterna ska knyta ett band som åter binder partiet till sin radikala historia. Och visst, läget till radikalisering och förändring finns som sagt igen. Frågan är om dagens socialdemokrater har kapacitet - och vilja - nog att organisera dem som på reinfeldtska lever i "utanförskap" tillsammans med alla andra, innanför eller ej, som också vill ha en förändring.

För det kommer att krävas en återgång till partiets radikala rötter, med fokus på jämlikhet och strid mot klassklyftor parat med modernare insikter om att jordens resurser är ändliga och att politiken måste sträva efter en snabb omställning för att hindra vidare klimatförändringar. Om socialdemokratin ska börja göra skäl för sitt partinamn och sin självbild som folkrörelseparti krävs att man släpper sargen och börjar bygga underifrån. Det innebär också att man måste börja formulera ett politiskt innehåll bortom ekonomisk förvaltning med hänsyn till konjunkturer och "marknaden".

Skulle de lyckas skulle de göra något unikt som resten av Europas lika sargade socialdemokratiska partier med all sannolikhet skulle sukta längtansfullt efter. Det är inte bara i Sverige som luften tycks ha gått ur de gamla symbolerna för frihet, jämlikhet och solidaritet. I Europa dominerar högerpartierna, i oroväckande många länder dessutom med rasistiska och nationalistiska partier på första parkett.

Direkt efter valet seglade oppositionen högt, högt i opinionsmätningarna i takt med väljarnas missnöje med a-kasseslakten, förändringarna i sjukförsäkringen och inte minst Fredrik Reinfeldts initiala problem med att hitta regeringsmedlemmar som följde lagen. Framför allt Socialdemokraterna växte vecka efter vecka - utan att yppa ett endaste litet utspel.

När man så tog bladet från munnen efter dryga två år rasade allt. Nästan exakt samtidigt som den globala finanskrisen satte varselklorna i bilindustrin och Västsverige tyckte partiet att det var lägligt att lansera ett kommande samarbete inför nästa val med bara Miljöpartiet. Det var bara en fråga om timmar innan tunga LO-fack krävde att även Vänsterpartiet skulle få ingå i ett eventuellt regeringssamarbete - därefter var fältet fritt för valfria krisspekulationer.  Därefter har det fortsatt. Skandalnyheter, inre stridigheter och krisrapportering kring socialdemokraterna har blivit ett självspelande piano med turerna kring Wanja Lundby Wedin som den sura grädden på moset.

Så klart har Socialdemokraterna lidit lite extra på grund av den borgerliga dominansen på medieområdet. Men att pressen är borgerlig torde inte komma som en nyhet för socialdemokratin - vars egna agerande vad gäller A-pressens fall dessutom bidragit till bristen på massmediala alternativ. Att partiet inte heller verkar ha lärt sig vanlig simpel mediehantering spelar också roll. Det är svårt att inte attackera socialdemokratin när de bjudit på sådana smashbollar som de gjort det senaste året.

I EU-valet blev SAP förvisso största parti, men utan att gå framåt alls från valet 2004. Under valnatten publicerade Newsmill ett inlägg från partisekreterare Ibrahim Baylan som gick ut på att valet var en triumf - eftersom Moderaterna misslyckades med sin strategi att bli största parti. Intet ord om att S själva står kvar på nästan exakt samma siffror som förra valet till EU-parlamentet, de dryga 25 procent som för fem år sedan ansågs vara en katastrof. (Förre partisekreterare Lars Stjernkvist, numera i undanskymd östgötsk kommunpolitik, talade däremot klarspråk. I sin blogg kallar han resultatet för en upprepning av 2004 års svårslagna "bottenrekord".)

Att dra för stora inrikespolitiska växlar på valet till EU, där blott 43 procent röstade, är förmodligen att ta i för mycket. Men om socialdemokratin vill ha en framtid torde resultatet i Stockholm - som ofta brukar åberopas som trendmätare - oroa. Här blev partiet bara fjärde största, efter Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet.

Partiets reaktioner under valnatten sammanfattar ändå ganska väl ett av de stora problemen med 2000-talets socialdemokrati: svårigheten att se saker för vad de är, det vill säga erkänna att man har problem. Valförlusten 2006 har i mångt och mycket skyllts på att väljarna var trötta på Göran Persson, att såret efter Anna Lindh var större än någon från början ville erkänna. Och även om oppositionen vinner i september 2010 återstår det stora problemet: Socialdemokratin själv, och dess brist på innehåll. För att bli en kraft att räkna med igen, en som inte vilar på gamla segrar och partitrogna pensionärer, måste partiet staka ut en riktning för framtiden baserad på ideologiskt och politiskt innehåll bortom simpelt trash-talkande av Moderaterna.

För att utmana den (ny)liberala högerpolitiken måste man inte bara våga kasta sig ut i något som i värsta fall slutar i katastrof, man måste framför allt börja med att föreställa sig en annan ekonomisk och politisk ordning. Det vill säga vilja något stort, drömma något vackert.

Så länge Socialdemokraterna fortsätter att inte vilja alls spelar det kanske i det långa loppet ingen roll om oppositioner kammar hem valet nästa år. Resultatet kommer till slut ändå att bli detsamma: utförsäljningar av det gemensamt ägda av ekonomiska (snarare än dagens ideologiska) skäl, vinstdrivande och privat vård, skola och omsorg på grund av utblottade kommuner och (igen) ekonomi, cementerade klassklyftor, arbetslöshet som inflationsdämpare i jakten på budgetmål, och så vidare.

Men den som vill kan se tecken på något annat. Att förtroendet för borgarna har ökat - i strid med alla statsvetenskapliga teorem som säger att sittande regeringar förlorar stöd vid ekonomiska kriser med massarbetslöshet som följd - är kanske mest av allt en missförtroendeförklaring gentemot den ideologiskt fattiga och hålögda socialdemokratin.

Och att EU-valets tre vinnarpartier - Miljöpartiet, Folkpartiet och Piratpartiet - var de som allra tydligast pratade politik, vad de ville med sina eventuella mandat kan även det ses som ett uttryck för en vilja att politiken ska tas på allvar, sträva efter något snarare än att bevara det som är.

Det är i så fall ett friskhetstecken för såväl demokratin och medborgarna som politiska subjekt. Frågan är bara om den sjuka partipatienten orkar tillfriskna.

Anna Hellgren är frilansjournalist och ledarskribent på Dagens Arena.

Anna Hellgren

Personlig sida / arkiv

RSS Anna Hellgren