Kulturutredningens problem

Yael Feiler om utredningens dubbelhet i förhållande till konst och kvalitet.

UTSPEL | Publicerad 2009-03-31   1 kommentar

Kulturutredningen anser att kvalitetsbegreppet är meningslöst. Det är bra. Men så länge man inte gör upp med idén om konstens autonomi blir det svårt att diskutera jämställdhet och mångfald.

Kulturutredningens betänkande som offentliggjordes den 12 februari har fått många reaktioner från berörda myndigheter och aktörer såväl som från ledar- och kulturskribenter. En intressant reaktion var skribenten och den avhoppade sekreteraren i Kulturutredningen David Karlssons artikel "Kulturskeppet har kastat loss" (dn 16/2 2009). Karlsson rör nämligen vid två för kulturpolitiken viktiga teman. Det ena kretsar kring "konstnärlig kvalitet" - en vedertagen bedömningsgrund till kulturpolitiskt stöd, och den andra kring ett grundläggande dilemma som rör kulturpolitikens förutsättning, nämligen "hur staten skulle kunna stödja konsten utan att styra dess innehåll".

Karlsson kritiserar utredningen för att "skygga för kvalitetsbegreppet", vilket jag kan hålla med om till viss mån. I Nya mål för kulturpolitiken har utredarna visserligen valt att avstå från mål som syftar till konstnärlig kvalitet men den nyanserade motiveringen till detta val är värd att beakta. Inledningsvis förklarar utredarna bruket av kvalitetsbegrepp som meningslöst inom ramen för målformuleringen eftersom "innebörden av konstens kvalitet hittills inte kunnat preciseras". Den förklaringen förkastar Karlsson som "lika platt som en platt-tv". Poängen, som Karlsson bortser ifrån, kommer dock i nästa mening. Där skriver utredarna nämligen att "den konstnärliga utvecklingen regelmässigt sökt sig mot uttrycksformer som brutit mot etablerade normer om kvalitet" och att "krav på konstnärlig kvalitet har en tendens att gynna etablerade uttrycksformer och etablerade konstnärsgenerationer".

Själva problematiseringen av begreppet kvalitet är bra. Uppfattningen och formuleringen av kvalitet som rörlig och historiskt kontextbunden, som de ovan nämnda citaten är ett uttryck för, är viktig. Även benämningen av "normen" i detta sammanhang är en viktig markering och tecken på samma kritiska blick. På detta sätt förbinder utredarna begreppet kvalitet till samhällets (och politikens) rådande normer, i stället för att isolera det och förvisa det till "konstens autonomi", en princip som Karlsson tar för given. Däremot blir utredarnas position mindre tydlig när de i nästa mening summerar att det finns "en motsättning mellan värnet av konstens frihet och krav på att konst ska uppvisa specifika kvaliteter".

Föreställningen om "konstnärlig frihet" är hemmahörande i en tradition där konsten och samhället uppfattas som två skilda världar. Trots sin uppenbara intention att bryta loss från den traditionen "läcker" formuleringen värderingar som hör till densamma, och som utredarna, trots allt, uppenbarligen delar med Karlsson.

I stället för att fördjupa sin kritik och föreslå alternativa begreppstolkningar faller alltså utredarna tillbaka till en välkänd begreppsvärld. På den punkten är jag ense med Karlsson som kritiserar utredarna för att göra det för enkelt för sig genom att "med ett pennstreck vill(ja) avskaffa detta dilemma". Det är sannerligen märkligt att jämföra skillnaden mellan det lilla utrymmet som beretts åt kvalitetsdiskussionen, 150 ord i sin helhet, med det i det närmaste tredubbla utrymmet, 412 ord, som ägnas åt motiveringen av uteslutandet av "kommersialismens negativa verkningar" ur målformuleringen.

Att diskutera inne-börden av "konstnärlig kvalitet" skulle ha varit på sin plats inom ramen för Kulturutredningen, och inspiration till den skulle utredarna kunnat hämta från en annan utredning, nämligen Plats på scen, betänkandet av Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet från 2006 (sou 2006:42). Där har ett betydande avsnitt ägnats åt frågan huruvida kvalitet är ett (köns-)neutralt begrepp, och där en rad teoretiker och praktiker fått, i essäform, säga sitt om saken.

Inom ramen för detta avsnitt har exempelvis medie- och kommunikationsvetaren Ylva Gislén diskuterat begreppets dilemma, och med hjälp av en finurlig ordlek som gör sig bäst på engelska - [e]quality - konstaterat att "kvalitet är ju egentligen bara en liten del av ett längre och mycket viktigare ord [jämlikhet]... Så enkelt kan det faktiskt vara".

Det andra temat som Karlsson aktualiserar är förhållandet mellan konsten och den politiska makten. Karlsson har inget ont att säga om att utredningen vill "öka avståndet mellan den politiska makten och en rad kulturinstitutioner". Han kritiserar dock utredningen för att inte diskutera "det principiella skälet" till ett bibehållet så kallat armlängds avstånd mellan dessa parter. Att denna princip är av godo tycks enligt Karlsson vara givet, och beviset lyder: "den har sedan länge varit vägledande för västeuropeisk kulturpolitik". Och att principen "har fungerat så väl" är ett påstående som Karlsson inte alls bemödar sig att bevisa. Snarare används påståendet för att bygga vidare på argumentationen till försvar för samma "maktdelningsprincip".

Frågan är huruvida denna princip verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Jag vill hävda att det pågår en ideologisk kamp som tänjer gränserna mellan konstens och politikens värld. Tydliga exempel på kampens ena pol är Teaterförbundets samt Teaterunionens senaste publikationer I väntan på vadå och På spaning efter jämställdhet: kvinnor och män i scenkonstens i Sverige. De utmanar tankefiguren om "konstens autonomi" och tillämpar jämställdhets-politiska värderingar på teater utan att kontrastera dem mot de konstnärliga. Karlssons omhuldade armlängds avstånd-principen representerar däremot kampens andra pol, där "konsten" och "världen" framstår som åtskilda, och där "den modernistiska föreställningen om konstens autonomi" reproduceras. Samma föreställning hindrar en utveckling av kvalitetsbegreppet till att omfatta "världsliga" rättviseaspekter i allmänhet och jämställdhet i synnerhet.

Utredningen hamnar på ett märkligt mellanläge mellan dessa poler. Att å ena sidan proklamera att "Regeringens utgångspunkt för kulturpolitiken är tilltron till kulturens egenvärde" och i samma stycke tillstå att "Jämställdhet skall vara en central fråga för kulturpolitiken" är ett tydligt uttryck för detta. Så länge föreställningen om konstens autonomi kvarlever - hos politiker och opinionsbildare såväl som hos konstnärerna själva - kan man ifrågasätta huruvida fokus på jämställdhet eller mångfald över huvud taget hör hemma inom ramen för konstens boning. ‹‹

Yael Feiler är fil. dr. i teatervetenskap och verksam vid Stockholms universitet.

Yael Feiler