Kärnkrafts(mar)drömmen

PROLOG | Publicerad 2009-03-31   4 kommentarer

 Bild: Sweden

Motståndarnas retorik är närmast religös och frågan har laddats med känsloargument. Men är kärnkraften kanske ett nödvändigt ont?

Nyligen kom min femåriga dotter hem och sa att vi inte ska ha någon kärnkraft i Sverige.

– Varför inte? frågade jag.

– Kärnkraft är farligt, sa hon.

– Är det?

– Ja, det är jättefarligt. Är det inte farligt?

Hon tittade upp på mig med stora ögon.

Jag visste inte vad hon ville höra egentligen.

– Jag vet inte, sa jag.

Så är det. Jag har ingen aning om hur det förhåller sig med kärnkraften. Vad som är farligast. Är kärnkraft i dag farligare än olja och kol?

Framför allt vet jag inte hur en modern diskussion om kärnkraft ser ut. Hur närmar man sig buffén av snyggt upplagda energikällor? Hur ska man tala om kärnkraften i dag, nästan 20 år efter kalla krigets slut, mer än 20 år efter Tjernobyl?

Många 70-talister med hjärtat till vänster eller i miljörörelsen berättar gärna om hur de engagerade sig i kärnkraftsfrågan under folkomröstningen 1980, fastän de var alldeles för unga för att få rösta då. Jag minns inte själva omröstningen, men jag minns att "Atomkraft? Nej tack!"-tröjor och knappar att fästa på jeansjackan hängde kvar i många år efteråt.

Det var roligare då att säga nej än att säga ja. Hur stor roll spelade den klatschiga utformningen av nej:et? Det finns ingen glamour kring kärn-kraften. Kärnkraft är inte som ett eu-medlemskap, som i en folkomröstning kan marknadsföras med trottoar-kaféer och kontinental stämning. Kärn-kraften är en mörk och tråkig fråga.

I skolan målade vi grå akvareller som föreställde världen efter atombomben. Jag minns rädslan för radioaktiviteten, radioaktivt regn. Jag minns idén om att det fanns en knapp i Washington hos den onde Ronald Reagan och en i Moskva hos den hyfsat gode Michail Gorbatjov och att om någon av dem tryckte skulle vi alla utplånas.

För kärnkraftsmotstånd handlar givetvis inte bara om det skadliga i kärnkraften som energikälla utan också om kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen, vilket Christian Azar, professor i fysisk resursteori och författare till boken Makten över klimatet, påminde om för några år sedan: "Problemet är att det är exakt samma teknik som används för att göra uran användbart i kärnkraftverk som används för att göra uran dugligt för kärnvapen. När man väl fått tag i höganrikat uran, är steget till att bygga en atombomb inte långt" (gp 20/9 2004).

Men handlar motståndet om något mer? Är kärnkraft en fråga som avslöjar religiositet snarare än politisk analys? Har kärnkraft blivit en så stark symbol att de som vill säga nej vill säga nej till vilket pris som helst och tvärtom?

Diskussionen om kärnkraften är under långsam förvandling, på gott och ont. Kristdemokraterna tvärvände i januari då Göran Hägglund gick ut och sa att man successivt ändrat sig sedan ställningstagandet 1980 (dn 30/1 2009). Centerpartiet har präglats av debatter mellan den förnyande så kallade Stureplanshöger, som föga förvånande är för, och den traditionella gamla bonde/småföretagarcentern som står fast vid partiets gamla ståndpunkt. Inför den borgerliga alliansens energi-samtal i februari meddelade Maud Olofsson att partiet inte hade bytt åsikt men att man kunde leva med att kärnkraft skulle vara en del i Sveriges energiförsörjning under överskådlig tid (svd 5/2 2009).

I skuggan av det magnifika klimathotet vet alla att energikällorna måste ses över. Det verkar som att människor som byggt en politisk identitet på att de röstade nej i folkomröstningen 1980 – eller hade röstat nej om de haft åldern inne - så sakteliga har börjat omvärdera, inte nödvändigtvis kärnkraften som sådan men i ett första steg det egna förhållningssättet till politik.

Expressens politiska reporter Ann Charlotte Martéus har beskrivit hur hon som barn just tapetserade hemmet med motstånd men att hon nu i vuxna år öppnat sig för tanken på att se och värdera kärnkraft som en energikälla bland andra. Hon är som sagt inte ensam om det där och det är en bra sak. Det är alltid en bra sak när snuttefiltarna kastas bort. I det här fallet är det en reaktion på det i kärnkraftsmotståndet som varit emotionellt.

Men det finns också en dålig sida av förändringen och det är att det nu tycks vara ja-sidan som låser sig. Som tveksam till kärnkraft per se är det förstås problematiskt att tala om kärnkraftsivrare. (Det blir som när Markus Birro i tv4:s Kvällsöppet med Lennart Ekdahl kallar de som vill slå vakt om den fria aborträtten för abortivrare.) Men det verkar ändå som att kärnkraftskramande är på väg in. Utgångspunkten måste väl ändå vara att kärnkraften är ond - men är den kanske ett nödvändigt ont som man kan lära sig att hantera?

I december förra året sjösattes det Svenskt Näringsliv-sponsrade Nätverk för framtidens energi för att lobba för en förnyad debatt om kärnkraften i Sverige. Det är svårt att säga att man vill föra en öppen diskussion om kärnkraft utan att det mottas som att man vill ha kärnkraft, och speciellt i Svenskt Näringslivs fall då näringslivet tjänar på kärnkraften. Därför är det svårt att veta hur "öppen" en ny debatt blir.

Men det troliga är att kärnkraften blir en stor valfråga. I februari öppnade den borgerliga regeringen för tio nya kärnkraftverk och en satsning på vindkraft. Samtalen kollapsade i och med att alliansen ställde ultimatum till oppositionen i stället för att komma med ett förslag i en förhandling, och i stället för en blocköverskrivande överenskommelse blev kärnkraften återigen något som man bara inte kan komma överens om.

Frågan hur mycket som handlar om politisk prestige (om vi antar att det är det som politiker har i stället för kletigt känslogegg) och hur mycket som handlar om kunskap i energifrågan. Och är det ens politiskt möjligt att lansera några nya ytterligare alternativ?

Allt har varit upplagt för att kärnkraft skulle bli het. Och också för en makeover i sättet att diskutera. Känsloargumenten och science fiction-fantasierna måste bort, de rationella argumenten inventeras. Men frågan om man kan lära sig att hantera kärnkraften belyser ytterligare ett sätt att se på kärnkraftsopinionen. En positiv attityd till kärnkraft kan vara en förtroendeförklaring till staten och ansvariga politiker men det kan också tyda på en naivitet. Hur tacklar man den där obehagliga lilla kopplingen till kärnvapen? I ett öppet brev till Jan Björklund skrev Christian Azar: "Om man tycker att kärnkraft är bra och borde spela en viktig roll för att lösa klimatkrisen, då borde väl alla länder få bygga kärnkraft? Eller är det en teknik som är så farlig att bara Sverige, Finland och andra vänligt sinnade nationer ska få bygga ut kärnkraften?".

Karolina Ramqvist

Personlig sida / arkiv

RSS Karolina Ramqvist