Är det omöjligt att prata om islamism?

ARTIKEL | Publicerad 2009-03-31   5 kommentarer

Samtalet om islamism har polariserats mellan vänstern och högern. De gör det lätt för sig när pekar ut varandra för att vara islamistkramare respektive islamofober. 
Vad vi behöver är ett nyanserat ställningstagande som vågar prata om frihet och solidaritet.

Den 14 februari i år var det tjugo år sedan fatwan mot författaren Salman Rushdie utfärdades för att han skrivit boken Satansverserna. Boken uppfattades av en del djupt troende muslimer som en kränkning av islam och dess profet. Det var Islamiska Republiken Iran och Ayatolla Khomeini som utfärdade dödsdomen för att stärka sin makt som islamiskt föredöme och domen består än i dag. Salman Rushdie gick under jorden, flera av hans översättare utsattes för attentatförsök, den japanska översättaren mördades. Bokhandlare som sålde Satansverserna gjorde det under dödshot. Just bokbålen med de arga männen i skägg är mitt kanske mest bestående minne av hatet som riktades mot Satansverserna. Då, när dödsdomen mot Rushdie utfärdades, firade teokratin i Iran tioårsjubileum. I dag känner de allra flesta i Iran inte till hur det är att leva i ett land som inte styrs av islamistiska lagar.

30-årsdagen av iranska revolutionen och 20-årsdagen av fatwan mot Rushdie gick rätt obemärkt förbi denna vinter. Arne Ruth var en av dem som uppmärksammade fatwan mot Salman Rushdie och skrev om detta i Expressen (13/2 2009). Hans slutsats är att Khomeinis symbolpolitik vunnit mark under de tjugo år som gått. Kampen mellan rätten att kritisera islam och islamister och eftergiftspolitiken mot islamister vanns av den senare. Den "koloniala skuldbördan" och den rasism och diskriminering som muslimer utsätts för i Väst har fått stora delar av vänstern i Europa att anamma synen att djupt troende muslimers reaktion mot Satansverserna och mot andra angrepp på eller kritik av islam är förståelig.

Detta förhållningssätt hänger troligtvis också samman med islamisters och väns-terns allians kring det antiimperialistiska projektet och Israel-Palestina-konflikten. Med min fiendes fiende är min vän-tänk har vänstern och islamister närmat sig varandra. Det som klarnar alltmer är nu att vänstern inte klarat av balansgången och också brast i att formulera stöd till de islam- och islamismkritiker som lever i muslimska länder eller i diasporan. Islamisters måltavla har varit och är fortfarande den intellektuella vänstern, människorättsaktivister, fackföreningar och feminister. Så vem stödjer i dag islam- och islamismkritiker i till exempel Indonesien eller Turkiet? Naturligtvis finns det också hos vänstern en stor medvetenhet om den ökande rasism och diskriminering riktad mot muslimer som finns såväl hos Europas högerextrema som i politikens huvudfåra. Behovet av att ta ett grepp om västvärldens islamofobi och hatet mot muslimer med djupa historiska rötter och som kulminerade i Väst efter 11 september, al-Qaida och kriget mot terrorismen är stort. Kriget mot terrorismen visade dels på hur principer om demokratiska fri- och rättigheter i Väst kunde lätt sättas ur spel, dels öppnade det för en öppen rasistisk retorik om muslimer. Dagligdags utsätts muslimer eller människor som uppfattas som det för diskriminering och rasistisk behandling. Nydemokraten Vivianne Franzéns: "Hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska vända ansiktet mot Mecka?" från 1994 har tagits över av Sverigedemokraterna. SD är Sveriges största politiska parti utanför riksdagen och har byggt stora delar av sin politik på idén om att Sverige och Väst håller på att tas över av muslimer. Människor som kommer från muslimska länder beläggs med ansvaret för allt ont och dåligt som har hänt, och framför allt för terrorism och kvinnoförtryck. Då är det inte konstigt att tänka att muslimer särskilt muslimska kvinnor i slöja måste få större utrymme i offentligheten. När SVT i höstas lanserade Halalteve sa programmakarna att de ville ge en ny bild av "den muslimska kvinnan", en som inte bara är förtryckt, en som kan skratta. En mer nyanserad bild. Det är bra att Sveriges Television hade den sortens ambitioner. Men programmet visade sig vara något helt annat än vad det marknadsfördes som. Problemet med Halalteve var aldrig att programledarna var tre kvinnor i slöja utan att programmet började med att en av dem sa: "Halal är det som är bra, haram är det som är dåligt". Begreppen halal och haram är hämtade direkt ur Koranen och handlar- om gränsdragningar för hur den rätta sortens troende muslimer bör leva. De satte ramarna för programmet. Vi fick med andra ord ett samhällsmagasin i public service som tog sin utgångspunkt i religiösa förklaringsmodeller. Vilket naturligtvis inte stämmer med företagets kampanjer om att vara "oberoende teve".

Debatten om Halalteve bekräftade berättelsen om islamism som ett ämne som låser positionerna. Det blev rabalder redan innan det första programmet sändes. Försvararna av programmet pekade på det framväxande muslimhatet i Väst och menade att kritiken mot Halalteve var islamofobisk. Diskussionen om vad det innebär att man gör ett politiskt samhällsmagasin utifrån religiösa tolkningar uteblev tyvärr.

En av de mest envetna försvararna av Halalteve var författaren och journalisten Andreas Malm. Han pekade ut gruppen muslimer som de allra mest diskriminerade och förtryckta i Väst. Med det och extremhögerns islamofobi och muslimhat som argument försvarade han programmet, inte dess innehåll, men dess existens. Många av dem som var kritiska sa å sin sida att islamofobianklagelser omöjliggjorde kritik av islam och islamism. Men är det inte så att man ska försvara idéer som befriar människor, inte vara lojal med förtryckta grupper?

I sin nya bok Hatet mot muslimer skriver Andreas Malm: "Vill man kunna kritisera islamiska företeelser måste man frigöra sig från essentialismen." Det är naturligtvis enkelt att hålla med om den åsikten. Problemet är, skriver Malm sedan, att "islamofober kan klä sitt hat i vad som påstås vara kritik av 'islamism'". Min fråga är: Vem ska då avgöra vem som är islamofob? När Malm får bestämma sätter han Sverigedemokraternas ordförande Jimmy Åkesson och nederländska högerliberale politikern och författaren Ayaan Hirsi Ali i samma vågskål. Med hänvisning till att SD-kuriren skriver att Hirsi Alis kritik inte var "annat än vad Sverigedemokraterna länge påpekat", skriver Malm att "Hirsi Ali stämmer in i den kör där Bruce Bawer, Jimmie Åkesson [...] sjunger, med blott annan stämma". Men Malm borde veta bättre. Det är lätt att hamna i dåligt sällskap. Ayaan Hirsi Ali kan lika lite som alla andra kontrollera vilka som tar över och använder hennes ord till helt andra syften. Precis som organisatörerna av demonstrationen Stoppa matchen! inte kunde kontrollera att nazister förklarade sitt stöd för den. När det hände gnuggade delar av den liberala högern sina händer. Det var ett sätt att misstänkliggöra vänsterns syften med demonstrationen trots att fredligt demonstrera mot ett land som kränker folkrätten naturligtvis är rätt.

Så, vem får kritisera islam och den islamism som finns, både i Väst och Öst? Och hur? Andreas Malm skriver: "Om 'islamismen måste krossas' utropas av en radikal studentgrupp i Iran eller av en talare vid en Sverigedemokratisk manifestation avgör allt. Substansen i en negativ utsaga om islamism, eller om islam som religion, tycks alltså bestämmas av kontexten: av vem som säger vad, vilka syften som ligger bakom, i vilken diskurs utsagorna tar plats." Det kan stämma i många fall men han gör det naturligtvis enkelt för sig. När enbart kontexten och syftet bestämmer vad som är vad uppstår en hel del problem. Vad händer till exempel när "islamismen måste krossas" ropas av ett gäng exiliranier bosatta i Väst? Vem försvarar turkiska, pakistanska eller indonesiska islam- och islamismkritiker när de hotas med döden just av muslimska revolutionärer? Får vem som helst tala illa om islam?

Reaktionerna på Halalteve bekräftade berättelsen om det som kommit att beskrivas som det omöjliga samtalet om islam och islamism. Andreas Malms bok Hatet mot muslimer stärker också den polariseringen med sina hårda gränsdragningar om på vilket sätt, av vem och när islam och islamism får kritiseras. Berättelsen går ut på att det finns två poler i debatten. Den ena polen påstås bestå av Vänstern, som håller islamister bakom ryggen och den andra polen påstås bestå av Högerliberalerna som ägnar sig åt islamofobi under täckmanteln "islamismkritik". Författaren och kulturskribenten Dilsa Demirbag Sten är en av dem som förenklar och låser fast det politiska samtalet genom att peka ut hela vänstern som islamistkramare.

Båda lägren återskapar och stärker ständigt denna berättelse. De ömsesidiga påhoppen är ett sätt för både för högern och vänstern att enklare välja sida, ge lättsmälta svar och sätta den andra sidan i dålig dager. Och de svarar på behovet som finns hos många människor som i brist på kunskap vill ha guidning: "Så här ska du tycka om islam- och islamismkritik."

När ska vänstern börja bevärdiga muslimer med samma krav som ställs på icke-muslimer? Det går till exempel inte att vara feminist i Sverige men förhandla bort den ideologin när det kommer till Hamas för att de kallar sig för och blir betraktade av många som en befrielserörelse.

Jag kallar den dualism som skapas för en berättelse därför att det inte är hela bilden. Det finns de, även om de är få, som förmår kritisera islam och islamism utan att vara essentialister och utan att göra avkall på sin tro på demokratiska fri- och rättigheter som ska gälla alla, även troende muslimer. Jag tänker på forskaren Fataneh Farahani, författaren Arne Ruth, redaktören Lawen Mohtadi. Så vilka borde parametrarna vara för att tolka islam och islamism och bedriva kritik utifrån? Den viktigaste parametern vid kritik av religioner och politiseringen av dem borde vara idén om individers och gruppers frihet och befrielse från förtryck. ‹‹

Devrim Mavi är chefredaktör för Arena.

Devrim Mavi

Personlig sida / arkiv

RSS Devrim Mavi