Pensionsfiaskot

ARTIKEL | Publicerad 2009-02-05   5 kommentarer

 Bild: Christoffer Pettersson

Nästa år sänks pensionerna i det allmänna pensionssystemet med cirka 400 kronor i månaden för en vanlig pensionär. Men det är inte regeringen eller riksdagen som bestämt det. Politikerna har abdikerat i den frågan. Beslutet att sänka pensionerna fattas, nu i vår - absurt nog - av en dator på Försäkringskassans huvud kontor.

Där slår den så kallade bromsen till automatiskt, när utbetalningarna av pensioner överstiger tillgångarna i systemet. Bromsen, som egentligen heter den automatiska balanseringen, är till för att förhindra att ap-fonderna töms, om det skulle bli en djup lågkonjunktur och ett långvarigt börsfall.

Att fonderna kan tömmas har hittills beskrivits som helt osannolikt, men kan faktiskt hända. Under det andra halvåret 2008 raderade börsraset ut 225 miljarder, en fjärdedel av värdet på de allmänna pensionsfondernas aktieinnehav, enligt tidningen Affärsvärldens beräkningar. Och ju fler arbetslösa vi får, desto mindre blir också inbetalningarna till pensionssystemet.

Om den ekonomiska krisen blir djup, kan man alltså befara att datorn på Försäkringskassan snart sänker pensionerna betydligt mer än med de 400 kronor i månaden, som nu aviserats.

Världsekonomin är i fritt fall. Huspriserna rasar, bilpriserna sjunker, glaciärerna smälter, och nu tappar också pensionerna i värde. Varför ska vi bry oss om just pensionernas värdebeständighet?

Ett skäl är historien. Historien lär oss att demokratin hotas om människors besparingar försvinner. Så skedde i Tyskland på 1920-talet när hyperinflationen raderade ut pinnebergarnas privata bankkonton. Dessa utblottade medelklassgruppers behov av att revanschera sig socialt bidrog till nazismens genombrott.

Nationalekonomen Karl Polanyi ser i sin bok Den stora omvandlingen ett klockrent orsakssamband mellan 1920-talets oreglerade marknad, där samhället ”till alla delar blivit ett bihang till det ekonomiska systemet”, och framväxten av nazism och fascism.

Boken skrevs 1944. Polanyis förhoppning var att politiken efter kriget inte längre skulle underordnas ekonomin, utan bädda in ekonomin i samhället. Det som hänt fick inte hända igen.

Och under de tre första efterkrigsdecennierna fick vi också en kapitalism som var villig att ta samhällsansvar. Men nu, 70 år senare, med den globala finanskrisen, bekräftas att de lärdomar som kan ha dragits då, har förslösats.

Gerd Hausler, direktör på Inter na tionella valutafonden (imf), skrev rent av 2005 i en artikel i Financial Times att ett skifte skett - hushållen hade blivit ”stötdämpare” för världens finansmarknader, banker och fondbolag har vältrat över riskerna i pensionssystemen på de enskilda.

Och det är ingen tvekan om att människan i dag - trots ett oändligt mycket mer utbrett välstånd än på 1920-talet - är bräcklig, utsatt för oberäkneliga ekonomiska kastvindar, av i princip samma slag som då. Om detta har Göran Greider skrivit:

”Villkoren är givna. / Men vem har givit oss dem? / Det är den rådande situationen / vi måste utgå ifrån. / Men hur kom vi hit?”

I begynnelsen fanns atp, en närmast mytisk del av det socialdemokratiska välfärdsbygget under 1950-talet. I strid mot borgerlighet och näringsliv hade arbetarna getts jämbördiga pensioner med tjänstemännen.

Grunden i atp var värdesäkringen. Medborgaren var trygg, visste på öret hur stor pension han eller hon skulle få. Men det var en dyr lösning, som var känslig för lågkonjunkturer.

Thorbjörn Fälldin hade i valrörelsen 1976 bedyrat att han aldrig skulle ta pensionen från sin egen mor. Ändå tvingade de dåliga statsfinanserna honom att som statsminister 1980 nagga pensionernas värdebeständighet i kanten. Ingen hänsyn togs till energipriserna och uppräkningarna skedde mer sällan.

Socialdemokraternas partiordförande Olof Palme reagerade mot detta svek med att samma höst kräva en misstroendeomröstning, som sossarna givetvis förlorade.

Två år senare, när Socialdemokraterna kom tillbaka till makten, återställde man inte helt och hållet den gamla värdesäkringen, eftersom - återigen - statsfinanserna inte medgav det. Ny svekdebatt, förstås. En rapport från Riksförsäkrings verket varnade nu också för att ap-fonderna skulle vara helt tömda år 2000, genom sinande inbetalningar och större utgifter för ett växande antal pensionärer.

Skrämda av detta och av att privata pensioner, som var placerade på börsen, presterade bättre än atp, beslöt Socialdemokraterna att göra en översyn.

Den tog 16 år från start till mål. Först kom en mer teknisk beredning. Sedan en pensionsarbetsgrupp av parlamentariker som förhandlade fram en kompromiss 1994.

Därefter kom fyra år när interna kritiker i det socialdemokratiska partiet brottades ner. Partiet genomförde till exempel ett rådslag om pensionerna, där resultatet aldrig publicerades, eftersom det var så negativt att överenskommelsen med de borgerliga skulle hotas. Slutligen några års förhandlingar om placeringsreglerna innan man år 2000 gick i mål.

Det man snabbast blev ense om i arbetsgruppen var att lyfta ut pensionerna ur statsbudgeten, det som orsakat sådan dramatik för regeringarna Fälldin och Palme på 1980-talet. Nu föddes också idén om ”bromsen”, den automatik med vilken pensionerna kunde sänkas, även om det då beskrevs som osannolikt.

I stället för pengar via budgeten skulle medel för att räkna upp pensionerna säkras genom att pensionskapitalet växte på börsen. För, steg inte börsen med i genomsnitt 8 procent per år?

Sådan var den konventionella visdomen vid denna tid. Därför blev det heller aldrig något insättarskydd, det vill säga att man under alla omständigheter skulle få ut de pengar man en gång betalt in. Det blev inga statliga garantier över huvud taget. Värdesäkringen försvann. Pensionerna blev vad de blev.

Men det var inget att vara skraj för, menade tillskyndarna. I själva verket gav börsen större trygghet, menade till exempel moderaten Gunnar Hökmark i en riksdagsdebatt:

”Pensioner blir robusta och trygga och inte utsatta för den politiska verklighetens olika svängningar.”

Författaren Sven Lindqvist skrev kritiska artiklar på dn Kultur. Men det blev aldrig någon bred folklig storm mot att atp försvann, trots att det var ett stort principiellt skifte.

Kanske beror det på att vi lever i nuet, att de flesta av oss inte bryr oss om sådant som ligger i en dunkel framtid, typ pensioner. Och att det som inte kan förklaras på femton sekunder i tevenyheterna aldrig kommer att vålla några protester.

Och det var krångligt, resultatet av en expertdriven process i en liten, tätt sammanhållen grupp. Det går inte att säga att pensionsarbetsgruppen dolde några fakta. Däremot mörkade den eller tonade ner möjliga konsekvenser. För Socialdemokraterna ville ogärna trumpeta ut på gator och torg att de var på väg att avskaffa atp, detta för att inte såra sina kärntrupper. Inte heller de borgerliga hade något intresse av att riva upp känslor.

Det var självklart nödvändigt att förändra atp. Nackdelarna var flera. Men hur klokt var det att ersätta en slags sårbarhet för pensionerna med en annan, ännu värre? Då riskerade pensionerna bli någonting politikerna sparade in på i budgeten i dåliga tider. I den globala krisen i dag är det i stället börsfallet som riskerar tömma ap-fonderna.

Vi kan alltså få lägre pensioner genom knytningen till börsen, men knappast högre. Om pensionerna ska bli mycket högre än i dag, kan de bara bli det om löntagarna får bättre löner och kan göra stora inbetalningar till pensionssystemet. Det förutsätter i sin tur en idérik, långsiktig och produktiv svensk kapitalism. Dessvärre har vi de senaste årtiondena haft en alltmer kortsiktig kapitalism, givetvis en spegel av en kortsiktigare börs. Börsföretagen har prioriterat avkastningar framför innovationer.

I löntagarnas akuta och direkta intresse ligger därför att ap-fonderna skaffar sig en annan placeringspolitik, där en mindre andel går till aktiespekulation, och mer pengar slussas till långsiktig produktion här hemma, till exempel investeringar i klimatteknikföretag eller kreditgarantier till miljösmarta hyresbostäder. Men det är förbjudet.

”Näringspolitiska eller andra ekonomisk-politiska uppgifter ska inte finnas”, står det i överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och de borgerliga. De borgerligas rädsla för en ny löntagarfondsdebatt avgjorde alltså att våra gemensamma pensionstillgångar för evigt ska skvalpa runt i aktiefonder, i stället för att användas till något vettigare.

Placeringsreglerna är bara en av nackdelarna. Andra brännande frågor är om det går att modifiera eller avskaffa ”bromsen”, att införa någon slags minimigaranti om värdebeständighet från staten. Och att förenkla och förbilliga den svindyra pmm-delen av pensionssystemet.

Men får frågan om en räddningsplan för pensionerna över huvud taget plats på den ekonomiska krisens redan överfulla dagordning? Och vilket parti har civilkurage nog att säga: vi måste bryta upp det vi kom överens om för snart tio år sedan?

Även om pensionsreformen ska gälla till ”nästa istid”, som en av dess tillskyndare, folkpartisten Bo Könberg, sa på ett seminarium 2002, så kan reglerna ändras, om alla partier är ense om det. Men hur sannolikt är det?

I Ekots lördagsintervju strax före jul förra året, hoppades statsminister Fredrik Reinfeldt att 200 kronor i skattesänkningar för de fattigaste pensionärerna skulle kunna kompensera för att bromsen sänker pensionerna med 400 kronor.

De borgerliga utgår således från att det bara blir två skitår, men att det sedan vänder uppåt igen. Därför nöjer sig Reinfeldt med ett pyttelitet plåster fast blodet strömmar ur det öppna såret. Men om det skulle bli fyra eller sex svåra år, måste man inte då för ändra systemet? Det låter inte så. För Reinfeldt menade att pensionssystemet, inklusive bromsen, gjort att ”Sverige har blivit mer stabilt och står bättre emot i ekonomiska orostider”. Stabilt för Reinfeldt och framför allt för hans finansminister, men knappast för svenska folket.

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) berättade tidigare i höstas att hela pensionsarbetsgruppen, med folk från Socialdemokraterna och de borgerliga, var enig om att uppgörelsen över blockgränserna inte ska röras. Enligt tt kvittrade också Socialdemokraternas representant i gruppen Veronica Palm ikapp med socialförsäkringsministern. ”Det viktiga är att vi är överens”, sa hon.

Veronica Palm vet antagligen inte så mycket om historien, förmodligen in genting om pinnebergarna i Tyskland, vars besparingar försvann. Ändå finns det starka skäl för de yngre att bry sig om pensionerna. För socialt sönderfall är ingen åskådarsport. Vi ser nu en osäkerhet om framtiden på en rad olika områden - genom urgröpta pensioner, svagare a-kassa och ovisshet om hur många långtidssjuka som kastas ut ur tryggheten i januari - som blir som ett gift i ekonomin. Osäkerheten passiviserar människor och gör att de hellre stoppar pengarna i madrassen. Tydliga politiska besked på så många trygghetsområden som möjligt, blir vad som på ekonomspråk kallas ”ekonomiska stabilisatorer”, som ökar förutsättningarna för att krisen snabbare kan vända.

”Pensionsreformen svarade mot en ny och avpolitiserad föreställningsvärld”, skriver Urban Lundberg om det nya pensionssystemet i sin avhandling Juvelen i kronan från 2003. Men vill vi ha det så?

Under den gångna höstens globala härdsmälta på finansmarknaderna har det ofta sagts att politiken behövs, som en motkraft och korrektiv. Men om vi verkligen menar allvar med det, kan vi då bara strunta i att människornas besparingar blir kanonmat i börsfallet? Urban Lundberg menar att när Socialdemokraterna skrotade atp gjorde man sig också av med en identitetsskapande fråga. Det var ett skifte som kan beskrivas som att Socialdemokraterna i välfärdsfrågor blev som ett parti som andra.

Men så är det ju inte, hör jag ett antal läsare protestera. Nåväl, är det så att Socialdemokraterna fortfarande gör anspråk på att vara det unika välfärdspartiet, får Veronica Palm sluta jamsa med högern i pensionsfrågan. ‹‹

BJÖRN ELMBRANT är frilansjournalist och ledarskribent på DAGENS ARENA. Hans bok DANSEN KRING GULDKALVEN (Atlas) kom 2005 och hans senaste artikel i ARENA var i nr 6/07 om Alliansen och kulturen.

Björn Elmbrant

Personlig sida / arkiv

RSS Björn Elmbrant