Utspel: Om att släcka skatteparadis

ARTIKEL | Publicerad 2007-11-25

Femtio procent av all världshandel faktureras i skatteparadis. Ikea är en av de största skattesmitarna. Men bättre koll på pengarna gynnar alla och att skapa regler är inte svårt.

TEXT: MATTI KOHONEN
Det typiska skatteparadiset är ett mycket litet geografiskt område som erbjuder i synnerhet utländska medborgare en kombination av bank-sekretess och låga skatter. Majoriteten har inte status av nationalstat, men har begåvats med en betydande autonomi med självständiga lagstiftande och rättskipande institutioner. Trots dessa relativa begränsningar – eller snarare tack vare deras tvetydiga nationella status – har de kommit att inta en central plats i den globala ekonomins geografi.
Ett typiskt exempel är Jersey, en liten ö i Engelska kanalen med 88?000 invånare. Jersey lyder under det brittiska kungadömet, men inte under dess parlament och är inte ansluten till EU. Dess banker förvaltar tillgångar till ett värde av 450 miljarder dollar, ungefär dubbelt så mycket som förvaltas av svenska finansiella institutioner.
The Tax Justice Network räknar i rapporten Tax Us If You Can med 73 skatteparadis runt om i världen. Deras geopolitiska roll uppmärksammades på allvar först i och med kartläggningen av terrorismens ekonomi efter 11 september-attackerna. Internationella valutafondens Financial Action Task Force, som genomförde kartläggningen, identifierade dock endast 42 skatteparadis.
Den samlade privata förmögenhet som placerats i skatteparadisen har uppskattats till 11?300 miljarder dollar. Det motsvarar i stort sett usa:s bnp, eller en tiondel av de samlade globala kapitaltillgångarna. The Tax Justice Network räknar i rapporten The Price of Offshore med att de därmed förlorade skatteintäkterna uppgår till 255 miljarder dollar, globalt fördelat. De flesta skatteparadis har helt skattebefriat ränteinkomster, aktieutdelningar och andra rena kapitalintäkter och hämtar i stället sina vinster från registreringsavgifter för utländska fonder och företag och andra former av indirekt beskattning. Detta sker med fullt politiskt stöd av usa, Storbritannien och Nederländerna, de tre länder som på olika vägar styr majoriteten av skatteparadisen.
Några skatteparadis som till exempel Monaco, Bahamas och den schweiziska kantonen Zug lockar till sig rika utländska medborgare med hjälp av låga inkomstskatter. I Storbritannien omfattas uppskattningsvis 112?000 personer av en lag som säger att den som deklarerar sina inkomster av affärsverksamhet utomlands slipper i det närmaste helt inkomstskatt. Antalet britter, och utlänningar bosatta i Storbritannien, som på så sätt skattebefriats har fördubblats under de senaste fem åren.
Av de skattebefriade britterna arbetar de flesta i Londons finansvärld. Bland icke-britterna finner vi personer som den indiske stålmagnaten Lakshmi Mittal (Storbritanniens enskilt rikaste person med en förmögenhet på 19 miljarder pund), egyptiern Muhammed al-Fayed (som äger Harrods och Fulham fc) och den ryske oligarken Roman Abramovich (ägare av Chelsea fc). Mest kände svensk i Storbritannien som omfattas av skattebefrielsen är Hans Rausing, Tetra Paks grundare. Dagens Industri skrev den 24 maj 2006 att det då fanns ytterligare tio svenska miljonärer i Storbritannien, varav de flesta sannolikt omfattas av samma lag.
Ett av världens mest framgångsrika företag på skattesmitarområdet är Ikea, som inte varit ett svenskt företag sedan tidigt 1980-tal. Enligt en artikel pub-licerad av The Economist (11/5 06) ägs i stort sett samtliga Ikeavaruhus av det i Nederländerna registrerade företaget Ingka Holding. ”Ingka Holding helägs i sin tur av Stiching Ingka Foundation, en hollandsregistrerad ideell, därmed skattebefriad, stiftelse som övertog Ingvar Kamprads Ikeaaktier 1982.” Stiftelsens tillgångar har uppskattats till 36 miljarder dollar, en förmögenhet som endast överträffas av Bill och Melinda Gates Foundation. Den nederländska stiftelsen har dock enligt sina statuter inga ambitioner att stödja läkemedelsforskning eller motsvarande, utan har som sitt enda syfte att trygga stiftelsens egen ”framtid och tillväxt”, ett osedvanligt icke-idealistiskt syfte för en stiftelse. Andra delar av Ikea (det vill säga varumärket) ägs genom svårgenomskådliga företag i Luxemburg och i Nederländska Antillerna och Curaçao som inte medger insyn i sina finansiella tillgångar och därmed gör det omöjligt för skattemyndigheter runt om i världen att driva in skatt.
Trots att de tillsammans står för måttliga tre procent av den globala bruttonationalprodukten faktureras (transporteras naturligtvis inte) häpnadsväckande 50 procent av världshandeln via skatteparadisen. De flesta större företag använder sig av ett system med internprissättning, innebärande att gränsöverskridande handel mellan företag inom samma koncern prissätts på ett icke marknadsmässigt sätt i syfte att minimera skatte-kostnaderna. Förlusterna deklareras i högskatteländer medan vinsterna placeras i lågskatteländer.
Som exempel kan nämnas att det svenska skatteverket i januari i år upptaxerade och bötlade Volvo Personvagnar, till en total kostnad för företaget på 218 miljoner kronor, för att de distribuerat bilar till Finland, Thailand, Taiwan och Singapore – fyra länder med höga importtullar på bilar – till internpriser långt under marknadsvärdet. Samtidigt krävdes Volvo Holding Company på 1,3 miljoner kronor som undanhållits svenska staten genom felaktigt prissatta lån från moderbolaget Ford i usa. Det råder ingen tvekan om att svenska staten förlorar hundratals miljoner dollar årligen genom medvetet felaktig internprissättning av de multinationella företag som har sin bas i landet.
Raymond Baker skriver i Capitalism’s Achilles Heel att utvecklingsländerna årligen bestjäls på omkring 250 miljarder dollar genom felaktig internprissättning. Det är den enskilt största posten av de 530 miljarder dollar u-länderna årligen förlorar på illegal eller regelvidrig verksamhet. Droghandeln uppskattas i sin tur stå för 60 miljarder och mutor 30 miljarder. Det finns alltså goda skäl att sluta betrakta mutväsende och narkotikahandel som tredje världens största hinder för utveckling och i stället rikta blicken mot de globala finansiella marknadernas struktur.
I stället för frivilliga uppförandekoder som fn:s ”Global Compact” behöver vi strikt reglering och verklig transparens på global nivå. Richard Murphy har på sin skatteblogg lagt fram ett förslag till en helt ny redovisningsnorm och Vito Tanzi,
före detta chef för Internationella valutafondens avdelning för skattefrågor, har föreslagit att man inrättar en internationell skatteorganisation. Två konkreta förslag som skulle kunna begränsa korruptionen inom den globala ekonomin.
Rättvisa skatter skulle gynna den vanliga medborgaren i den rika såväl som den fattiga delen av världen. Därmed finns förutsättningar för en global opinion. Välfärdsstaten klarar sig inte utan starka offentliga finanser och en utvecklad inkomstfördelning. Det är inte mindre sant i utvecklingsländerna, som i själva verket inte har någon annan framkomlig väg mot social och ekonomisk rättvisa och utveckling. Om vi inte tar konflikten mellan skatteparadisen och välfärdsstaten på största allvar kan kampen för en rättvisare värld mycket väl vara förlorad. ‹‹
Matti Kohonen
Översättning: Tommy Bengtsson

Matti Kohonen