Prolog:En epok utan kläder

ARTIKEL | Publicerad 2007-10-15

Nu syns resultaten av två decennier marknadsanpassad politik. Inga löften håller och OECD drar slutsatser som bryter borgerliga åsiktsmonopol.

TEXT: HÅKAN A BENGTSSON
OECD:s rapport Ekonomisk utblick från i somras har inte föranlett någon omfattande uppmärksamhet i Sverige. Jag kan inte dra mig till minnes någon artikel överhuvudtaget. En möjlig förklaring är att innehållet inte passar in i den politiska och ideologiska hegemoni som nu präglar Sverige. Rapporten pekar nämligen i en annan riktning.
oecd dokumenterar konsekvenserna av ett par decenniers marknadsanpassad ekonomisk politik. Under denna period har politiken rullats tillbaka, marknaderna avreglerats och motkrafterna i det civila samhället slagits sönder.
Något som bland annat skapar en ökad press på löntagarna. De anställda som kollektiv klyvs allt mer mellan en grupp som har en fast fot på arbetsmarknaden och en annan som har mer lösa förbindelser till jobb och arbetsplatser. Mönstret kan identifieras över hela världen. Vidare har lönernas andel av förädlingsvärdet sjunkit sedan 1970-talet. Löneskillnaderna har också vidgats. Dessa centrifugala krafter märks mest i toppen och i botten av inkomstpyramiden. Den rikaste delen av befolkningen har dragit ifrån. Det är inte lika illa som före demokratin och välfärdsstaten. Men trenden är uppenbar. Samtidigt växer den grupp som står utanför helt och hållet eller vars löner pressas ned.
Detta är i och för sig inga nyheter. Däremot är slutsatsen i denna oecd-rapport mycket tydlig, ja explicit. Bland annat diskuteras argumentet att mer av marknadslösningar i det långa loppet kommer att leda till både ökad produktivitet och ökad sysselsättning. Och minskade klyftor.
oecd drar den kyliga slutsatsen: ”Argumentet stöds inte av fakta.” Globaliseringen har frigjort enorma krafter i världsekonomin. Ytterligare drygt ett par miljarder människor är del av den globala konkurrensen om kapital, marknader och arbetstillfällen jämfört med för ett par decennier sedan. I många länder och regioner har stora delar av befolkningen lyfts ur fattigdom. Detta är ett enormt framsteg. Inte minst i länder som nyss uppfattades som outvecklade. Baksidan av allt detta är att världen, länder och samhällen glider isär.
För att travestera Karl Marx: Ekonomerna har förklarat globaliseringen. Vad det gäller är att förändra den. Demokratin och politiken måste stärkas. Vi lever i en antipolitisk tid. Politiker demoniseras. Partipolitiken framställs i allmänhet som något slags dirty business. För detta har de politiska partierna själva ett stort ansvar. Men antipolitiken är i grunden ett borgerligt projekt som vill rulla tillbaka ”politiseringen” av samhället och makten till ”individerna” och företagen. Medielogiken understödjer ofta detta ressentiment. Politiken är emellertid en del av lösningen. Det går dock inte att vända tillbaka till 1960-talets big government och statliga investeringsbanker. Däremot behöver vi återupptäcka och omgestalta de politiska institutionerna, inte minst på en global nivå där en demokratisk infrastruktur krävs för att hantera klimathotet och etablera en finansiell infrastruktur.
Politiken behövs också på nationell nivå. Utrymmet här är i allmänhet större än vad det politiskt möjliga i dag låter antyda. Och så länge det finns ett maktgap inom eu och globalt mellan å ena sidan marknadens frihet och frånvaron av effektiva politiska motmakter lär det krävas mer av nationell politik. eu präglas i dag av stora sociala spänningar. Efter utvidgningen är ojämlikheten större inom eu än i usa. Demokratin är inte något nollsummespel. Politiken på olika nivåer understödjer varandra.
Relationen mellan den reala och finansiella ekonomin måste diskuteras. Frågan har alltid stått i fokus för nationalekonomin. Utan finansiell ekonomi kan ingen modern ekonomi existera. Dock kan den också skapa instabilitet, vilket historien visar många exempel på. Efter it-revolutionen och avregleringen av dessa marknader har vi inträtt i en ny era. Trenden mot businessification är uppenbar. ”Private equity” och hedgefonder leder till enorma vinstkrav och bonusar grundat på en reell maktposition i många företag. Något som skapar anorektiska företag och press på de anställda. Fixeringen vid aktievärden på kort sikt befrämjar inte alltid en hållbar ekonomisk utveckling på längre sikt.
Ojämlikhetens kostnader måste synliggöras. Först och främst de sociala och mänskliga förluster som drabbar de som lämnas kvar och vars livschanser beskärs. Men vi bör också se jämlik-heten som en produktiv kraft. Inom ett företag skapar stora löneskillnader inte ett klimat som befrämjar samarbete och effektivitet. Snarare tvärtom. Ekonomiska incitament behövs förvisso. Men piskan ska inte bara vara för de fattiga och moroten inte endast erbjudas de rika. Vad som gäller för jämlikheten mellan människor och i ett företag kan översättas till samhället.
Vinsten är inte allt. Utbud och efterfrågan bestämmer i slutändan all form av ekonomisk verksamhet. Det är en naturlig mänsklig drivkraft att skapa ett överskott och att utveckla en verksamhet eller ett företag. Däremot behöver vi ett bredare perspektiv på företagen och marknadssystemet. Många företag är inte inne på börsen. Och mycket stora delar av företagsamheten har andra ägarförhållanden och ändamål, som kooperativ, föreningar och stiftelser. Dessa spelar en avgörande och viktig roll för ekonomin, sysselsättningen och demokratin i samhället. Många företag ser vinsten som ett medel och inte som ett mål i sig.
Vi behöver motkrafter i det civila samhället. Folkrörelser, fackföreningar och andra institutioner mellan staten och marknaden civiliserar samhället. Dessa motkrafter är beroende av lagstiftning och politiska beslut. Den nya arbetsmarknadspolitiken har redan lett till att över 300?000 lämnat a-kassan och mer än 100?000 övergett facket. Detta kommer att förändra maktbalansen på arbetsmarknaden. Vilket är syftet.
Thatcherismens främsta framgång i Storbritannien var att staten pressades tillbaka och att det civila samhällets motkrafter slogs sönder. Det finns inget samhälle bara individer var budskapet.
Staten är inte den enda motkraften. Det behövs också motkrafter i det civila samhället. Men staten kan understödja sådan, eller tränga tillbaka dem. ‹‹
Håkan A Bengtsson

Håkan A Bengtsson

Personlig sida / arkiv

RSS Håkan A Bengtsson