Våldtagna

ARTIKEL | Publicerad 2007-04-10

Rätten till den egna kroppen finns inte. Den måste uppnås, liksom alla andra rättigheter. Katrine Kielos kastar liberal rättstradition i papperskorgen och efterlyser en ny.

TEXT KATRINE KIELOS
Enligt den liberala rättstradition som vi lever i utgörs distinktionen mellan våldtäkt och sex av samtycke: Det är inte hur en sexuell handling ser ut som avgör om den är brottslig, utan om den utförs av fri vilja. Lagen bör inte ägna sig åt att fördöma sexuella handlingar som alla inblandade samtyckt till, eftersom sådana lagar betraktas som moralism i den liberala traditionen. Individens rätt till den egna kroppen anses central och våldtäktslagstiftningen i de flesta liberala demokratier syftar till att garantera denna rätt. Ingen skall tvinga någon annan att utföra en sexuell handling mot dennes vilja.
I vår svenska lagstiftning kräver ett brott som våldtäkt uppsåt (om det gäller vuxna). I många av de fall som orsakat stora kvällstidningsrubriker och där allmänheten förfasat sig över att det inte blivit fällande dom, har kontroversen gällt just uppsåtskriteriet. En vanlig situation: man kan med teknisk bevisning styrka att ett samlag har genomförts mellan gärningsman och målsägare, men ord står mot ord. Hon: jag blev våldtagen. Han: vi hade sex. Det som då krävs för en fällande dom är bevis för att han förstod (eller borde ha förstått) att han våldtog, det vill säga uppsåt. Om domstolen utifrån omständigheterna inte kan anta att han förstod att vad han gjorde med sin kuk, sina händer, eller något annat avlångt föremål den där kvällen var just en våldtäkt, ja då är det inte våldtäkt i lagens mening.
För att en domstol skall kunna döma någon för våldtäkt tvingas den resonera kring hur den sexuella handlingen (som hon hävdar var våldtäkt och han hävdar var sex) förhåller sig till normen för sexualitet. Kan det inträffade rimligen ha uppfattats som sex av en normal man? Om den sexuella handlingen kan antas ligga inom normen för ”normal manlig sexualitet” och den åtalade hävdar att han endast hade sex med målsägaren, då har han inte uppsåt att begå brott och kvinnan har heller inte blivit våldtagen.
Svenska domstolar kan alltså besluta att det en kvinna har varit med om inte är våldtäkt utan vanligt sex. Och sex är inget att böla över, sex är sexigt, sex är något som händer med kvinnor. Att kvinnan i fråga känner sig våldtagen beror bara på att hon har misslyckats med att se den objektiva verkligheten, mannens verklighet, lagens verklighet. Det mannen inte fattar kan inte lagen fatta. Mannens tolkning är lagens.
Resultatet av den liberala principen om alla individers rätt till sin egen kropp blir på grund av uppsåtskriteriet inte ett förbud av våldtäkt utan snarare en reglering. Våldtäkter regleras utifrån normen för manlig sexualitet. En handling som kan anses vara normal manlig sexualitet och som den åtalade anser var normal manlig sexualitet, kan inte vara våldtäkt. Detta då mannen i detta fall saknar uppsåt: han ville inte begå ett brott, han ville bara knulla. (Och att knulla kan ju aldrig vara ett brott, eller?)

Den liberala rättstraditionen får välförtjänt huvudvärk när den tvingas hantera våldtäkt. När det gäller många andra brott fungerar uppsåtskriteriet utmärkt. Problemet att hantera våldtäkt beror på att när det gäller detta brott kan en och samma handling – samlaget – beroende på tolkning vara antingen sex, och då något som man som liberal absolut inte får tycka något om, eller en brottslig våldtäkt.
Premissen för hur lagen fungerar är att ”normal” manlig sexualitet inte kan vara övergrepp. Detta är den liberala rättsuppfattningens syn på brott. Det finns en objektiv sanning om en kränkning och domstolens uppgift är att försöka utröna vad som har hänt och sedan bedöma huruvida det inträffade uppfyller rekvisiten för brott. En kränkning är något som händer i undantagsfall; vår rättstradition utgår från att människor i vanliga fall fungerar friktionsfritt tillsammans utan förtryck. När en kränkning inträffar är det ett avsteg från samhällets normala sätt att fungera. Att en man har sex med en kvinna och att hon samtidigt upplever sig våldtagen blir en olöslig paradox. Någon måste ljuga.
Den liberala rättstraditionen kan inte acceptera att verkligheten är splittrad: att samma händelse kan vara våldtäkt för den ena inblandade och sex för den andra. Detta utan att det egentligen finns något objektivt sätt att utröna vem som gör den korrekta tolkningen. En rättighetskränkning måste alltid vara ett avsteg från normaliteten. Att det vi ser som ”normal” manlig sexualitet skulle kunna bygga på systematiska kränkningar av kvinnor är en svindlande tanke som orsakar liberal kortslutning.
Men vi måste framkalla just en sådan kortslutning om vi vill förstå våldtäkt. Det finns inte en objektiv sanning om en händelse som våldtäkt. Den verklighet i vilken våldtäkter och övergrepp sker är en splittrad verklighet, en verklighet delad av det ojämlika förhållandet mellan könen. I ett patriarkalt samhälle som vårt uppfattar män och kvinnor samma sexuella situation olika. Vi är uppfostrade så: mannen till aggression och aktiv förförelse, kvinnan till passivitet och oförmåga att säga varken ja eller nej.
Detta leder till att män varje dag har sex med kvinnor i tron att det är sex medan kvinnorna samtidigt upplever sig bli våldtagna. Bägge dessa personers bild av händelsen är sann. En man kan ha sex och den kvinna han har sex med blir när han har sex med henne våldtagen. Detta dubbla förhållande framkommer exempelvis mycket tydligt i Katarina Wennstams intervjuer med förövare i boken En riktig våldtäktsman. Att mannen och kvinnans förståelse av händelsen är olika är ingen motsägelse.

Orsaken till att vår rättstradition misslyckas med att hantera våldtäkt ligger i dess syn på rättigheter. Liberalerna förstår ”allas rätt till sin egen kropp” felaktigt. Detta eftersom en rättighet i liberal förståelse innebär något som redan existerar: människan har vissa okränkbara rättigheter och dessa måste garanteras av stat, politik och lag. Liberalismen skiljer ut rättigheter från politiska mål och ser en stor poäng i att göra så. Rättigheterna garanterar den grund som aldrig får tafsas på av politiska beslut och kladdiga världsförbättrande fingrar, hur gott syftet än må vara.
Problemet med ovanstående syn på rättigheter är att man utgår från en verklighet som aldrig har existerat. När man i all välmening säger att män och kvinnor har rätt till självbestämmande över sina kroppar säger man samtidigt att denna rättighet är något som faktiskt existerar. Man säger att även kvinnor i dag har en rätt till den egna kroppen och att det enda som samhället skall göra är att se till att denna inte kränks.
Men kvinnor och män har i ett ojämlikt samhälle som vårt eget inte samma rätt till den egna kroppen. Att vara kvinna är en riskfaktor gällande att bli utsatt för sexuellt våld. En person född till kvinna löper mycket högre risk att bli våldtagen någon gång under sitt liv än att själv våldta. För män råder motsatt samband. Kvinnan antas i patriarkatet få sitt människovärde utifrån hur och om hon åtrås av män. Våld mot kvinnor sexualiseras dagligen i pornografin, konsten och kulturen. Kvinnokroppen som sexuellt objekt är det enda hos kvinnan som i liberalernas älskade marknadsekonomi värderar högre än motsvarande funktion hos män: porraktör och prostituerad är de yrken där kvinnor tjänar mer än män. Att sälja sin kropp för pengar är en verklighet och ett verkligt alternativ för kvinnor i enormt mycket högre utsträckning än för män. En kvinna som rör sig i det offentliga rummet upplever dagligen hur hennes kroppsliga integritet kränks av blickar, händer och kommentarer. Allt som händer efter att en kvinna säger nej är våldtäkt lär de oss. Omvänt gäller naturligtvis att allt som händer innan en kvinna säger nej är sex. Principen är: alla kvinnor tillgängliga alltid om annat uttryckligen ej anges. Att inte ha rätt till sin egen kropp är att bli kvinna och att vara kvinna.
Detta ger kvinnan ett fullständigt annat utgångsläge än mannen när det kommer till att fatta beslut i en sexuell situation. Det är ett väl studerat fenomen att kvinnor inte gör motstånd därför att de inte känner sig ha rätt till motstånd: ”han bjöd ju på middag”. Man vill inte be mannen sätta på en kondom för att inte: ”förstöra stämningen”. Av samma anledning känner kvinnor att de saknar rätt att neka den äkta mannen sex. Rätten till den egna kroppen är ingen realitet för kvinnor och att utgå från att en sådan rättighet existerar får förödande konsekvenser. Det leder till att lagen gällande våldtäkter bara är den ovan beskrivna regleringen utifrån normen för manlig sexualitet. Den liberala rättstraditionen och den syn på rättigheter som kommer därifrån innebär att en patriarkal ordning där män har rätt till kvinnors kroppar konserveras och dessutom kallas för rättvisa.
Jämlikhet i en liberal förståelse innebär att behandla människors olika val neutralt. Ur denna syn kommer bilden av rättigheter som redan existerande, som något vilket bara behöver bevaras. Men jämlikhet kan inte komma ur att val sprungna ur djupt ojämlika strukturer behandlas lika.
En feministisk förståelse av rättigheter utgår från att rättigheter är det som skall uppnås i kampen mot samhällets ojämlikhet. Feminismen kan därför inte vara liberal om den vill utmana patriarkatet. Politisk förändring måste ske i syfte att ge kvinnan rätt till sin egen kropp. Vi kan inte ha en våldtäktslagstiftning som bygger på den liberala rättstraditionens syn på ”allas rätt till sin egen kropp” som något som bara måste garanteras. Rätten till den egna kroppen måste i stället uppnås och lagen kan vara ett progressivt verktyg för att nå detta mål. Men bara om den skrivs på ett helt annat sätt än vad vår liberala rättstradition erbjuder.
Kränkningar av kvinnor kräver inte uppsåt. Systematiska kränkningar av kvinnor är själva systemet. En meningsfull lagstiftning, en som inte konserverar utan i stället utmanar rådande normer för kön och sexualitet, måste ta sin utgångspunkt i verklighetens ojämlika förhållande mellan könen. Sexuella övergrepp måste utrotas, inte regleras. Vi måste förstå att kvinnors möjligheter till ”samtycke” ser helt annorlunda ut än mäns, samtidigt som mäns möjligheter till ”tvång” ser helt annorlunda ut än kvinnors. Lagen måste försöka förstå hela verkligheten inte bara mannens. Vi behöver en helt ny syn på lagbokens roll i ett progressivt samhälle. Lagen kan aldrig vara neutral, men den kan stå på de förtrycktas sida.

Katrine Kielos är kulturskribent. Läs också

Katrine Kielos