Den stora bordellkalabaliken

ARTIKEL | Publicerad 2006-05-21

Sverige står enat mot fotbollens megabordell i Berlin. Men i Tyskland ses både den och snabbisbås som bra socialpolitik. Susanne Dodillet reder ut en förenklad panik.

TEXT SUSANNE DODILLET

Det är fotbolls-VM i Tyskland i sommar! Turneringen beräknas locka sju miljoner fotbollsfans från hela världen. I Sverige har många sett fram emot evenemanget med blandade känslor. ”Det är tyvärr ett faktum att så här stora arrangemang ofta också medför en kraftigt ökad prostitution”, varnade socialdemokraten Carina Hägg i oktober förra året och krävde av idrottsministern Bosse Ringholm att vidta åtgärder mot fotbollsfansens sexkonsumtion och uppmana den tyska regeringen, som enligt henne tycktes ha ”en mycket liberal syn på prostitution”, att förhindra förekomsten av sexköp under fotbollsfesten.
I sitt svar till Hägg underströk Ringholm ”den vikt som regeringen fäster vid arbetet mot människohandel och utnyttjande av prostituerade”. Han betonade att förbudet mot köp av sexuella tjänster, som gäller i Sverige sedan 1999, ”är ett viktigt praktiskt och normbildande instrument i kampen för jämställdhet och mot både prostitution och människohandel för sexuella ändamål”. Regeringen arbetar även internationellt mot människohandel och utnyttjandet av prostituerade, förklarade idrottsministern, och räknade upp olika åtgärder som hade utarbetats inom EU och Europarådet för att bekämpa kvinnohandeln. Planer att påverka tyskarna att vidta särskilda åtgärder just under fotbolls-VM, hade Ringholm däremot inte: ”Benägenhet att köpa sexuella tjänster kan finnas var som helst och det stundande slutspelet i världsmästerskapet i fotboll för herrar i Tyskland är i det sammanhanget säkerligen inget undantag.”
Uppenbarligen tillfredställde Ringholms uttalande inte alla kolleger. Redan fyra veckor efter sitt svar till Carina Hägg fick Ringholm redogöra för sina planer mot prostitutionen under VM igen. Denna gång var det vänsterpartiets Peter Pedersen som ville veta om Ringholm planerade att ”via EU:s ministerråd eller Fifa eller på annat sätt informera värdlandet om Sveriges syn på prostitution respektive idrott”. Pedersen hade hört om en ”jättebordell” som tyskarna verkade bygga upp med sikte på ”den publik som väntas till Berlin i samband med VM”. Norman Jacob, talespersonen för den tyska ”VM-bordellen” hade några dagar tidigare uttalat sig i Dagens Nyheter: ”Fotboll och sex matchar varandra extrem bra”, hade han sagt och det oroade naturligtvis inte bara Peter Pedersen. Gudrun Schyman hade även hon läst DN och reagerade mot förberedelsen av ”stora megabordeller” i samband med fotbollsevenemanget. Schyman hade dessutom hört talas om ”särskilda samlagsbås för snabbköp”. Även folkpartiets Tina Acketoft hade hört att tyskarna hade ”en rejäl bordell, som ska kunna ta emot 650 manliga klienter samtidigt” samt ”små snabbisbås som är uppställda i anslutning till fotbollsarenan”. Allt för att säkerställa att det ökade behovet under VM skulle kunna tillgodoses, förklarade Acketoft. Gudrun Schyman befarade vidare ”att mellan 40 000 och 60 000 kvinnor kommer att ’traffickas’ in i dessa områden”. Enligt henne innebar sexindustrins uppladdning inför VM en öppen förberedelse för trafficking; ett brott som tyskarna verkade blunda för. Enligt Schyman behövdes ”ett toppmöte för att diskutera åtgärder”. Justitieminister Thomas Bodström lovade att framföra Sveriges åsikt att det ”på alla sätt [är] fel att agera så som vi i alla fall har fått information om ska ske i Tyskland”. Även Jens Orback försäkrade att han som jämställdhetsminister skulle söka ”alla upptänkliga möjligheter att just uppmärksamma detta”. För att lugna opinionen och för att understryka sin ståndpunkt publicerade Orback även en debattartikel mot prostitution och människohandel under fotbolls-VM i Aftonbladet som också Bosse Ringholm och Lars-Åke Lagrell, ordföranden i Svenska Fotbollsförbundet, skrev under. I artikeln uppmanas ”alla svenska fotbollsälskare som kommer att resa till VM att tänka på att det ska vara fair play både på och utanför fotbollsplanen. Det är helt enkelt inte OK att köpa sex. [...] Regeringen och riksdagen anser att prostitution är en form av mäns våld mot kvinnor och barn.”

Läser man vad som har sagts om Tysklands planer angående prostitution och trafficking under fotbolls-VM får man intrycket att tyskarna är ett omänskligt och oansvarigt folk som inte bryr sig när tiotusentals kvinnor smugglas in i deras land för att säljas som sexslavar. I stället för att motverka trafficking verkar tyskarna bygga kasernliknande megabordeller och kalla in östeuropeiska kvinnor som ska tillfredställa upphetsade fotbollsfans. En till synes cynisk kvinnosyn! Har ingen tänkt på att prostitution är ett syskonfenomen till våldtäkt och kvinnomisshandel, strider mot jämställdhet och går stick i stäv mot normerna och värdena i ett modernt samhälle? Tyskarna tycks behöva upplysas och det ska Orback, Ringholm och Bodström göra, då ”Sverige har ett gott rykte inom detta område”, som Tina Acketoft förklarade i riksdagen. En bra tanke, som dock är svårare att genomföra än många riksdagsledamöter verkar tro. Detta visar sig mycket tydligt när man jämför diskussionen om snabbisbås och megabordeller i Sverige med diskussionen om samma fenomen i Tyskland. För att lyckas övertyga tyska politiker om fördelarna med det svenska sättet att hantera frågan krävs omfattande kunskaper om tyskarnas syn på prostitution och trafficking samt prostitutionens tyska idéhistoria.
I oktober 2001 antog det tyska parlamentet en lag som erkänner prostitution som yrke. Genom Lagen för regleringen av de prostituerades rättsförhållanden har prostituerade fått möjligheten att lagsöka för uteblivna löner samt rätten att delta i arbetslöshets-, hälsovårds- och pensionssystem. Lagen är ett resultat av ett initiativ som det tyska miljöpartiet Die Grünen tog i slutet av 1980-talet efter ett intensivt lobbyarbete från flera autonoma prostitutionsnätverk. Dessa projekt hade under 1980-talet grundats av socialarbetare, studenter och prostituerade med målet att minska diskrimineringen av de prostituerade och uppnå ett erkännande av prostitution som yrke. Nätverken organiserar mötesplatser och rådgivningsbyråer där prostituerade får råd och bistånd med olika problem av både andra prostituerade och icke-prostituerade kvinnor. Dessutom försöker projekten upplysa allmänheten om de prostituerades arbets- och levnadssituationer, vilket i sin tur ska leda till en minskning av fördomarna gentemot prostituerade. Hydra, Tysklands mest kända prostitutionsnätverk, tillhör organisationerna som stod i kontakt med Die Grünen då partiet utarbetade sin politik.
Kvinnorna från projektet Hydra skriver i sin föreningstidning Nachtexpress att det är ”inte prostitutionen som förvärvsform utan prostitutionen som institution av patriarkatet [som] måste bekämpas”. Sexarbetet betraktas inte som någonting negativt i sig, utan blir det enligt Hydra först i ett patriarkaliskt samhällssystem. Hydra förespråkar därför en radikal förändring av de samhälleliga maktstrukturerna samtidigt som de kämpar för att prostituerade skall få stöd för att kunna utföra sitt arbete. Pieke Biermann, en av de prostituerade som under 1980-talet engagerade sig i Hydra, betonar i sin bok Wir sind Frauen wie andere auch! att diskrimineringen av de prostituerade i dagens samhälle är ett av många exempel på en nedsättande behandling av kvinnors arbetsinsatser i allmänhet. Hon jämför missaktningen av de prostituerades tjänster bland annat med förlöjligandet och ringaktningen av hemmafruars arbete. Som åtgärd mot att de prostituerade, samt alla andra kvinnor, blir förtryckta i arbetslivet kräver Pieke Biermann högre löner för alla kvinnor: ”Kampen mot slaveriet börjar med kampen för lön, då slavarbetet slutar med lönen.” Kvinnorna kommer att prostituera sig även i framtiden, men de ska – så är Biermanns förhoppning – göra det under bättre förhållanden än i dag.
Lobbyarbetet av prostituerade i organisationer som Hydra har bidragit till att man i Tyskland har en annorlunda bild av prostitutionen än i Sverige. Medan prostituerade beskrivs som tillhörande en mycket utsatt grupp i Sverige, talas det i den tyska debatten om yrkesmässigt prostituerade, som är emanciperade människor, egenföretagare eller frivilligt anställda, vilka utgör ett representativt genomsnitt av befolkningen och bestämmer själva vad de vill ägna sig åt. Det socialistiska partiet PDS ger i sitt lagförslag från 2000 uttryck för denna uppfattning:
Ny kriminologisk forskning har visat att bilden av den förtryckta och till sin sysselsättning tvungna varelsen åtminstone sedan några år tillbaka inte längre går att upprätthålla. Den genomsnittliga prostituerade motsvarar i dag snarare en företagare. […] Man inser mer och mer att åtminstone den övervägande delen av de prostituerade beslutar sig frivilligt för att börja och fortsätta med sin sysselsättning.
Enligt förespråkarna för den tyska lagstiftningen är det särbehandlingen av sexarbetare gentemot andra yrkesverksamma som innebär en diskriminering och kan betraktas som ett exempel på kvinnoförtryck. Det patriarkala förtrycket som prostituerade i dagens samhälle ofta lider under ska övervinnas genom en förbättring av sexarbetarnas ställning i samhället. Denna strategi formuleras även i lagförslaget med vilket det tyska miljöpartiet Die Grünen inledde prostitutionsdebatten i Bundestag 1990. Där förklarar Die Grünen att prostituerade diskrimineras bland annat på grund av mäns rädsla att deras fruar skulle betrakta prostitution som ett alternativ till den traditionella kvinnliga rollen i sexualiteten och som ett sätt att kunna ifrågasätta konventionella förhållandemönster. En annan orsak till diskrimineringen är enligt Die Grünen de prostituerades intima kännedom och därmed desillusionerade inställning till den manliga sexualiteten – ett avslöjande som män vill förhindra och därför begränsa till den omoraliska kvinnan. Även undermineringen av den för män nödvändiga fiktionen av samlaget som ett framgångsbevis, när sexualitet blir en ekonomisk process, spelar enligt Die Grünen en viktig roll för diskrimineringen av prostituerade. Den prostituerade sätter kort sagt mannens självuppfattning på spel:
Detta faktiska ifrågasättande är inte önskat och får inte komma fram i ljuset, därför diskrimineras prostituerade, därför överdras de med omoralens och ovärdighetens dom. De blir trängda in i positionen som en minoritetsgrupp för att kunna upprätthålla en dubbelbottnad moral.
Att engagera sig för rätten till självbestämmande för de prostituerade och mot deras diskriminering är enligt Die Grünen i alla kvinnors intresse:
Målet för Die Grünens feministiska politik är utvidgandet av möjligheterna till självbestämmande för kvinnor. Prostituerade diskrimineras som kvinnor och som prostituerade, det vill säga på grund av deras typ av förvärvsarbete. Deras diskriminering är också ett medel till alla kvinnors (sexuella) förtryck. [...] Att försvara rätten till självbestämmande för prostituerade och rikta sig mot deras diskriminering och exploatering är på så sätt ett steg i alla kvinnors intresse.
I diskussionerna i Bundestag betonades att det framför allt är diskrimineringen av yrkesprostituerade som man vill komma åt med hjälp av den nya prostitutionslagstiftningen. Politikerna som deltog i prostitutionsdebatten i Bundestag var eniga om att man måste skilja mellan professionella prostituerade, drogberoende prostituerade och offer för trafficking. Den planerade prostitutionslagen skulle rikta sig till människor som arbetar inom den frivilligt utförda, professionella prostitutionen. Tvångsprostitution i form av trafficking, sexturism och under skenet av äktenskapsförmedling dold kvinnohandel behandlades inte i samband med prostitutionslagstiftningen utan inom särskilda debatter. Lagstiftningen mot människohandel är i Tyskland skild från prostitutionsfrågan. Uppdelningen i olika slag av prostitution med olika frivillighetsgrad är också orsaken till att problem som incest, narkotikamissbruk och människohandel, som är mycket centrala i den svenska diskussionen, inte behandlas i den tyska (yrkes)prostitutionsdebatten.
När man känner till bakgrunden till Tysklands liberala syn på prostitution blir det tydligt varför mycket av den kritik som väcks i Sverige möter oförstånd i Tyskland. Även tyska kvinnor och män tycker att sexslaveri är ett mycket grovt brott. Utan att det har uppmärksammats särskilt i Sverige har till exempel det tyska kvinnorådet (Deutscher Frauenrat), landets största lobbyorganisation för kvinnor med över femtio medlemsorganisationer, organiserat en kampanj mot tvångsprostitution under fotbolls-VM. Kampanjen ”abpfiff – Schluss mit Zwangsprostitution” stöds bland andra av tyska landslagsmålvakten Jens Lehmann, Berlins borgmästare Klaus Wowereit och efter upprepade uppmaningar från kvinnorådet även av Theo Zwanziger, presidenten för det tyska fotbollsförbundet (DFB). I kampanjens första newsletter förklarar kvinnorådet att man vill utnyttja fotbolls-VM ”för att göra en bred offentlighet medveten om problemet som handeln med kvinnor och den sexuella exploateringen innebär”. Efter VM ska fler människor kunna diskutera brotten tvångsprostitution och kvinnohandel på en högre nivå och kvinnornas situation ska ha förbättrats; det är kampanjens mål.
Även i Tyskland befaras att trafficking kan öka under fotbolls-VM. Man är däremot skeptisk mot konkreta uppskattningar av antalet kvinnor som beräknas utnyttjas under evenemanget. Tyska kvinnorådet använder inga siffror när de uppmärksammar problemet i sina pressmeddelanden. Jens Poggenpohl har för tidningen Der Tagesspiegel försökt att få tag på officiella siffror, men varken kriminalpolisen eller de tyska städernas förbund (Deutscher Städtetag), som i olika tidningsartiklar har angetts som källor för diverse beräkningar, har velat bekräfta dessa uppgifter. Larmrapporter om 40 000 och fler tvångsprostituerade enbart under världsmästerskapet betraktas som oseriösa.
Till skillnad från svenska kvinnoorganisationer riktar sig tyska kvinnorådet inte mot ”den legala, av lagen skyddade prostitutionen”. De prostituerades rättigheter måste enligt kvinnorådet stärkas ytterligare, så att kvinnorna kan sälja sina tjänster utan påtryckningar från hallickar och utan att diskrimineras av samhället. Deras människovärde ska skyddas och samhället ska bemöta kvinnorna i sexbranchen med respekt. ”Ett respektfullt bemötande gentemot de prostituerade måste gå hand i hand med ett konsekvent bekämpande av tvångsprostitutionen”, betonar kvinnorådet. Organisationen känner till den svenska sexköpslagen och har tagit avstånd från kriminaliseringen av sexköpare. Det befaras att en kriminalisering leder till att prostitutionen flyttas till okontrollerbara områden där kvinnorna är skyddslöst utelämnade till kunder och hallickar.
”Megabordellen” och ”snabbisbåsen” som Gudrun Schyman och Tina Acketoft var oroliga för är ingenting som tyska kvinnorådet varnar för, och i den tyska pressen beskrivs båda projekten som lyckade sätt att minska prostitutionens skadeverkningar. ”Megabordellen” i Berlin heter Artemis och öppnade i september 2005. På klubbens hemsida kan man läsa att det handlar om en ”wellness-oas med bordellverksamhet”, en blandning mellan äventyrsbad, fitnesscenter, sanatorium, nattbar och bordell med plats för ungefär 600 gäster. Alkohol är förbjuden på Artemis då den kan göra männen aggressiva. Vissa delar av faciliteten är handikappanpassade. I november 2005, två månader efter klubbens öppnande, tryckte dagstidningen Berliner Zeitung ett reportage om Artemis. Där förklarar bordellens chef Haki Simsek, att han har investerat 5 miljoner euro för att visa att ”man kan driva en sådan verksamhet utan hallickar.” På Artemis betalar både prostituerade och potentiella kunder 70 euro inträde. För pengarna har alla tillgång till fitnessanläggningar, bastu och solarier samt buffén som lagas flera gånger om dagen, läser man i reportaget. Även tillgång till de 60 sexrummen som Haki Simsek har inrett och dekorerat i olika stilar ingår i inträdesavgiften. För samlagen måste männen betala extra. Priset är cirka 60 euro för en halvtimme och kvinnorna får behålla dessa pengar själva. Hallickar har inte tillträde till Artemis, vilket framställs som en av jättebordellens stora vinster. Wellness-oasen beskrivs också som mycket ren. Simsek har anställt städerskor som fyller på pappersduk och badlakan, tvättar badkappor, desinficerar tofflor och tömmer papperskorgar. Kvinnorna som kommer till tals i reportaget tycks vara nöjda med sin arbetsplats. ”Stilen, det trevliga, det är ganska behagfullt”, citeras Birgit i artikeln. Orolig är enbart Karolina Leppert från de tyska sexarbetarnas riksförbund (Bundesverband Sexuelle Dienstleistungen). Hon bekymmer sig att stadens 700 småbordeller kommer att utsättas för konkurrens. Poliskommisarie Reppmann från statsdelen Charlottenburg, där Artemis ligger, var enbart inledningsvis mot jättebordellen. Två månader efter klubbens öppnande kan han leva med bordellen, skriver Berliner Zeitung. ”’Det är förvånansvärt lugnt’, säger Wolfgang Reppmann, ’vi har inte behövt rycka ut en enda gång.’
Snabbisbåsen rapporterade tidskriften Der Stern om redan i februari 2005. Enligt magasinet är de så kallade Verrichtungsboxen ett framgångsrikt sätt att minska kriminaliteten inom gatuprostitutionen. Idén till containerna som ser ut som garage kommer från Nederländerna och testas sedan 2001 i Köln. Staden har byggt upp båsen på en bevakad plats utanför stadskärnan. På arealen finns det förutom boxarna som alla är utrustade med snacks- och kondomautomater samt en larmknapp, även dusch och toaletter för de prostituerade. Hallickar är inte välkomna vid containerna. Sexköpare som tidigare åkte längst innerstans prostitutionskvarter och tog med kvinnorna till avlägsna skogspartier eller lägenheter, kör nu till en Verrichtungsbox. Genom projektet har våldet inom Kölns gatuprostitution minskat betydligt, menar Monika Kleine från föreningen katolska kvinnornas socialtjänst (Sozialdienst katholischer Frauen), som stöder initiativet. Projektet underlättar också för socialarbetare att ta kontakt med kvinnorna i prostitutionen. I dagstidningen Der Tagesspiegel kunde man läsa att modellen även diskuterades i Berlin. Staden uttalade sig dock mot att ställa upp Verrichtungsboxen under fotbolls-VM. Däremot vill man dela ut 100000 kondomer till fotbollfansen utanför arenorna, samt en broschyr för prostitutionskunder med råd för en bättre sexualhygien.
De tyska reaktionerna på ovan nämnda debattartikel av Ringholm, Orback och Lagrell i Aftonbladet är ett sista exempel på hur svårt det är att förmedla den svenska synen på sexhandel om man saknar djupare kunskaper om tyskarnas syn på prostitution och trafficking. När kvinnorna från Doña Carmen i Frankfurt, ett nätverk för prostituerade som kämpar framförallt för utländska prostituerades rättigheter, hörde att svenskarna hade skrivit att det inte är ok att köpa sex, samt att det var förbjudet för de svenska fotbollsspelarna att besöka bordellerna i Tyskland, bjöd de in det svenska landslaget till stadens prostitutionskvarter. Fotbollsspelarna skulle få ”förutsättningslös förstahandsinformation om den tyska prostitutionen direkt på plats”, lovade Doña Carmens taleskvinna.

Susanne Dodillet är doktorand i idéhistoria och skriver en avhandling om tysk och svensk prostitutionsdebatt.

Susanne Dodillet