Var är gubbarna? (K Wennstam)

ARTIKEL | Publicerad 2004-12-09

Överallt finns de. Gubbarna. Medelålders vita män, rediga karlar, kostymerna, skäggen, den kraftfulla blicken ut ur teve-rutan. Ingen annan grupp är så överrepresenterad i media som gubbarna. De är experter, politiker, kommentatorer, korrespondenter, lärare, läkare och företagsledare.

Medelålders vita män överallt.
Utom när det kommer till våldet mot kvinnor och barn. Då finns de helt plötsligt inte.
Ja, de finns ju där förstås, dolda bakom ord som »den gripne 35-åringen«, »män som reser till Thailand på sexresor« eller »de misstänkta kunderna«. Totalt anonyma. Skyddade av bortsuddade ansikten och registreringsplåtar. Benämnda med strukturlösa massord, som sätter fokus på allt annat än deras ansvar.
Tidningar och teve visar bilder på offren. Inga andra brott förutom just sexhandel och övergrepp behandlas med sådant fokus på offren. De lättklädda kvinnorna vid vägkanten i något land på Balkan. Strippan som snurrar runt pålen på den sjaskiga porrklubben. Internetbilderna på skrevande ben och lockande poser. Ansiktena bortredigerade så att kvinnorna blir för oss tittare precis vad de är för förövarna – ansiktslösa objekt. Men förövaren, den medelålders vita mannen, är helt bortredigerad från sammanhanget, skyddad av klyschor och fördomar.
Bildjournalistiken blir tyvärr mer och mer fylld av stereotyper och klyschor. Bilder som direkt slår an en ton, som får tittaren att på en mikrosekund fatta vad inslaget eller artikeln handlar om. Beslöjade kvinnor som skyndar över torget i Rinkeby – arbetslöshet, analfabetism, svenska terrornätverk eller kvinnlig omskärelse. Svenskar vilka som helst som skyndar över Sergelgatan i Stockholm – opinionsmätning, ränteläget för privatpersoner, befolkningsstatistik eller veckans politiska debattfråga. Folk vilka som helst som skyndar över Sergels torg, förbi några stillastående skummisar – droghandel, illegala vapen eller polisens bristande resurser. Ingen tänker på bostadsrättsräntorna när de ser en somalisk kvinna med tunga kassar i händerna, trots att också hon förstås kan äga, eller kan vilja äga, sin bostad.
Den mediegranskande nättidningen Quick Response har funnit att en arrangerad bild på en beslöjad kvinna återkommit gång på gång i Expressen och grävt i arkiven för att se i vilka sammanhang den dyker upp. Första gången publicerades den i samband med Pelamordet. Några år senare illustrerade bilden en artikel om invandrarflickor som vill få sina mödomshinnor återskapade. Till en artikel i år om ett mord på en kurdisk flicka i Irak återkom bilden. Den mördade Pela bar aldrig slöja och inte heller finns det enligt Quick Responses granskning något som tyder på att den andra kurdiska flickan gjorde det – familjen var inte ens religiös. En koll med den intervjuade barnmorskan visade att det mycket sällan är just flickor som bär slöja som vill få en kirurgisk mödomshinna inför bröllopsnatten. Men slöja är lika med kvinnoförtryck är lika med islam är lika med slöja är lika med…
En annan bild som dyker upp så ofta att jag har tappat räkningen är vybilden över höghusen i Fittja, som ligger i norra Botkyrka söder om Stockholm. De röda balkongerna på gråa betongkåkar dyker upp oavsett det handlar om kamphundar, kriminella nätverk, gruppvåldtäkter eller segregation. På Sveriges Television, där jag arbetar, användes de en gång i ett nyhetsinslag som handlade om ett misstänkt hedersmord – i Märsta. Så förknippat med alla former av »invandrarproblem« har de där fasaderna blivit.
Det är också Fittja vi reportrar per automatik åker till för att filma och göra mannen-på-gatan-intervjuer så fort det har hänt något som berör några personer med invandrarbakgrund, men som alla invandrare på något sätt antas vara en del av. Fittja ligger sådär lagom nära Stockholms alla tidnings- och teve-hus, men upplevs ändå av de flesta som en annan planet. En bild jag minns särskilt är ett »rundabordssamtal« med ett gäng unga killar inne på ett kebabställe efter mordet på Fadime. De hade ingen aning om vem hon var, men skulle ändå reagera och tycka till om andra kurders våld. Ett intressant grepp eller ett uttryck för journalisters fördomar om invandrare? Meningarna gick isär.
Minnet av bilden från Fittjakebaben seglar upp igen nu under den senaste tidens debatt om alla mäns kollektiva ansvar (inte skuld!) för vissa mäns våld. Svenska män som är så rasande över att bli »utpekade« som grupp – varför hördes inte deras protester då?
KATARINA WENNSTAM

katarina Wennstam