Dreva Odell

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-09 10:30

I dag på SvD:s Brännpunkt använder Mats Odell antisemitismen i Malmö för att stödja andra övergrepp, nämligen Israels mot palestinier. Jag vet inte vad som gör mig mest irriterad: de som aktiverar antisemitismen med hjälp av Palestinakonflikten, eller de som exploaterar europeisk rasism för att stödja israelisk politik eller misstänkliggöra kritik mot landets förakt för mänskliga rättigheter. Båda är värda förakt.

Jag brukar inte skriva under upprop. Eller sanningen är väl att jag mycket sällan blir tillfrågad. Men inför 8 mars var det självklart. Artikeln publicerades  på DN debatt och krävde större politiskt engagemang, från Sverige, EU och FN, mot våld och övergrepp mot kvinnor i krig och konflikter. Läs här.

Nu smyger katterna som pumor över snötäcket. Äntligen skare som bär. De lämnar spår genom trädgården. Nästan alla är vildkatter. Livrädda för människor. De trycker under buskarna. Alldeles för många i vårt kvarter.

I morse fortsatte P1 Morgon jakten på Ilmar Reepalu i ett helt meningslöst inslag. Dags att lägga ner nu. Reepalu har visat okunnighet och dåligt omdöme med det ena klavertrampet efter det andra. För många för att vara acceptabelt. Men är det inte dags att låta Malmö stad få chansen att vara aktiva och återkomma om ett år med granskning. Men då har närsynta journalister säkert glömt.

Kommer någon starta drev mot Mats Odells cynism?  

De nya konservativa

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-07 11:20

Total kreativitetsförlamning de senaste dagarna. Kan inte ens blogga.

De senaste 14 dagarna har pågått en vinglig debatt om konservatismen i SvD och DN. Jag tror den signalerar viktiga saker. En krets intellektuella har klivit fram och sagt: Vi är de konservativa och vi är tillbaka. Det finns nu en stark våg av konservativa i kulturdebatten. Det är en scenförändring. Axess har varit viktig som isbrytare. Elise Claesson + en hord män i övre medelåldern.

Men debattens viktigaste drag har behandlat relationen mellan konservativa och liberaler. Helt uppenbart rör den sig (äntligen) från vänskap till konflikt. Johan Norberg skrev att det var hotet från socialismen som förenade dem. Men det är ju helt fel. Från kriget och långt in på 1970-talet fanns en liberal avsky för högern. Det som drev dem tillsammans var den nyliberala vågen och the Washington consensus. Det är från 1980-talets mitt man kan börja tala om en stark liberalkonservativ front med udd mot välfärdsstat och jämlikhetssträvanden. Nu knakar det i fogarna. Debattens underliggande ström har varit en uppgörelse mellan intellektuella liberaler och konservativa.  

I dag finns en stark liberal strömning inom vänstern i Europa. Rättsliberalismen har förflyttat sig vänsterut. Personlig integritet, normkritik, fientlighet mot övervakningssamhället, kosmopolitik och andra frihetsfrågor är på väg att bli självklara och bärande delar av europeisk vänsteropposition. Dags för liberala skribenter att följa med?

The Washington Consensus och den marknadsliberala systemrevolutionen har förlorat sin lockelse. Ingen kan längre uppfatta staten, skatter och välfärdspolitik som hot. Nu kommer hoten i Europa från klassiskt konservativa värderingar: nationalism, kristen identitet, abortmotstånd, invandringsfientlighet, framstegsskepsis och misstro mot biovetenskaperna. Var tar liberaler vägen då?

En sak till: De nya konservativa kittas samman i gemensamt förakt/skräck för hela det postmoderna komplexet. Där förenas de med den konservativa vänsterns angrepp mot Arena.  

Urban Exploration

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-04 18:59

En 13-åring har hittats död i ett ventilationschackt i nån av Slussens prång. Han ägnade sig åt Urban Exploration. Vem förstår inte suget i att utforska storstadens hemliga rum?

För många år sedan tillbringade jag några dagar på Åhléns varuhus. En fastighetsskötare öppnade en dörr till underjorden. Den måste funnits i parkeringshuset. Vi kom ut på den märkligaste plats jag varit på i Stockholm. Om jag minns rätt gick vi på ett slags balkong. Under oss i sparsamt upplyst mörker låg urberget. Välvt som berghällarna på Södertörn. Slipat av inlandsisen. Berget föll rakt ner i mörker. Nerifrån hördes tunnelbanan bullra. Ovanför pågick shoppingbruset. Var hade jag tagit vägen om jag kanat ner för bergsidan och in i mörkret?  Hade jag hittat stadens ursprungliga landskap? En annan värld?

Malmö igen

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-03 17:13   1 kommentar

Reepalu och antisemitismen börjar bli dålig såpa. Han fick hård rättvis kritik för flathet och märkliga kommentarer. Men han ryckte upp sig, skrev brev till SvD:s ledarredaktion och träffade judiska församlingen i Malmö. Det såg bra ut. Politiker måste få klanta sig och sedan reparera. I helgen kom Svante Weylers ursinniga angrepp i Godmorgon världen. I morse skulle herrarna tala ut med varandra i P1 Morgon. Det var två farbröder som talade tomt med gälla stämmor. Weyler med övertramp – lite reality-check SW, klart det finns samband mellan nyframkallad antisemitism och Israels brott mot folkrätten. Reepalu med ett annat övertramp – hans påstående att antisemitismen 2010 inte har nåt samband med den 1930 är uppseendeväckande okunnigt, som om rasismer saknar historia.

Jag träffade min redaktör i dag. Ska nu gå genom hennes ändringsförslag. Det sista finslipet är alltid tillfredsställande. En skön känsla.

Aftonbladet klandrar i dag oppositionspolitiker för att de utnyttjar RUT-avdraget. Det är märkligt hur just vänsterns politik alltid kopplas till personlig livsstil, till nåt slags alternativism. Vem skulle anklaga kristdemokrater för att lämna barn i den förskola de alltid varit mot? Klart att de som har städhjälp följer skattereglerna. Att Ekot gör frågan till huvudnyhet är tecken på hjärnbrist.

Uppmärksamheten kring antisemitism i Malmö är bra. Det blir äntligen klargjort att antisemitism är en rasism, är förankrad i historien, attraherar människor från alla samhällsklasser och sedan några år lever i komplicerat förhållande till Israels övergrepp. Men i fallet Reepalu finns också en annan sida: en politisk kampanj för regimskifte i Malmö. Vinnare är gissningsvis Sverigedemokraterna. Skånska dagbladet har nu lagt ut den berömda intervjun med Reepalu på nätet. Finns här. (Jag har inte hunnit lyssna än).

Förra året övervintrade en liten Gärdsmyg i vår radhusträdgård. I dag såg jag den igen. Otroligt att den överlevt den här snövintern. Det finns hopp.

Och nej: vi har inte någon städhjälp här hemma, annat än yngsta dottern. 

Konservativa luftningar

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-02 13:43

Det pågår en svår debatt om konservatismen. Mest i SvD. Svår för att jag inte förstår riktigt vad den handlar om, mer än att markera att konservatismen ersatt nyliberalismen som högerns fasta grund.

Mest underligt är förstås Göran Hägglunds inlägg (1/10). En surfning över den schweiziske ekonomen Wilhelm Röpkes idévärld. Mycket död, ganska bortglömd men fundamental för europeisk kristdemokrati och tysk välfärdsstat. Konkurrens bryter ner samhället, menade han. Lite underligt att Hägglund medverkar i en regering som privatiserar och medvetet ökar inkomstskillnader – åtgärder som sliter sönder den samhällsväv Röpke drömde om. Men texten, texten ... den måste läsas ... Hägglunds, alltså. Och jag som trodde att partiledare inte längre läste. Röpke! Jag hör redan partiledarkollegornas avundsjuka tråkningar.

För övrigt har Axess förbittrade, alltid förföljda, chefredaktör Johan Lundberg yttrat sig. Liksom Lennart Berntson, f d marxolog, som helt riktigt påpekar att delar av vänstern är konservativ – men blandar sedan samma dess konservativa och kulturradikala sidor till allmän snömodd. 

Bara män. Alla högstämda. Men samtidigt är den nya konservatismens viktigaste ledstjärna en kvinna: Elise Claesson. I sina krönikor i SvD leker hon fram högerns nya samhällsbild och -begrepp. Hon skriver inte om Röpke. Hon behöver inte luta sig mot döda vita män.

Röd tråd är att de konservativa efter 200 år upptäckt upplysningsarvets fördelar. Välkomna! PJ Anders Linder skrev (28/2) "Jag tror att upplysningen nu kan vila tryggare i konservatismens än radikalismens hägn." Ja, eftersom den omfattas av alla passar den fint för konservativ omvårdnad och "vila". Men bara radikaler kan föra arvet vidare till nya stridsfronter. Det är ju det alla debatter om postkolonialism, queerteori, kosmopolitik och annat handlat om. PJ Anders Linder lutar sig i stället mot Gösta Bohman som upplysningsarvets väktare – och plötsligt blev världen väldigt trång.

Nu vet vi att det finns konservativa män. No news. Dom håller på Winston Churchill, Wilhelm Röpke och Gösta Bohman. Intellektuell spänst. 

Dry Martini

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-26 11:01

I går kväll var jag på förläggaren Lars Hjalmarssons 65-årsfest. Lars stöd och entusiasm var nog avgörande för att Arena kom igång för snart 17 år sedan.

Där mötte jag en legend, Olof Ruin. 80 år eller så. Vi löste Greklandskrisen, gnällde över den europeiska socialdemokratins tomhet och övergick till spekulation om Herbert Tingstens favoritdrinkar. Olof dricker en dry martini varje kväll. Jag nöjer mig med en varje fredag. Det imponerade inte. Olofs blick var skeptisk.

I går kom också spännande ny statistics från Eurostat. Siffror i kolumner och klara kurvdiagram kan få mig i spinn. Här har de jämfört BNP per capita i olika europeiska städer och regioner. Vilka skillnader! Europas fattigaste del Severozapaden i Bulgarien når fram till 26% av EU:s genomsnittliga BNP per capita. Londons innerstad är rikast på 334%. Spannet är svindlande.

I Expressen i dag kommenterar jag krisen i Grekland. Poängen är att en valutaunionen behöver sprida välståndet jämnt för att fungera. Fattiga länder blir annars lätt inlåsta i fattigdom av euron. Men också att krisen knuffar EU framåt. Den ekonomiska krisen är också en politisk. Jag tror det var statsvetaren Sverker Gustafsson som inför euron sade att den kommer innebära antingen europeiskt sönderfall eller en politisk federation. I Expressen skriver jag: "Krisen har uppenbarat Unionens svaga demokratiska grund och har gett Lissabonfördraget underkänt. Europa måste bli en demokratisk federation."

Europastatistiken visar också att skillnaderna mellan EU:s huvudstäder inte är så monstruöst stora (undantag Bulgarien och Rumänien). Där verkar det ske utjämning. Stockholm har lägre BNP per capita än Prag och bara marginellt högre än Bratislava (Det var en nyhet, eller hur?). Men att skillnaderna går mellan dessa städer, präglade av statsbyråkrati och finansindustri, och resten av länderna. Även i Sverige. Stockholm ligger 164% av EU:s genomsnitt. Överiga Sverige mellan 110 och 120%. Klyftan är mäktig.

George Soros skriver om Grekland och EU i DN i dag. Han efterlyser ett finansdepartement till euron, en aktiv unionspolitik. Han är smartare och mer precis än jag i Expressen. Men vi är nog ense. Krisen kräver nya institutioner i unionen, mer gemensam politik.

Olof Ruin och jag enades om att Herbert Tingsten nog drack både dry martini och manhattan. 

Handskakningskrisen

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-24 13:23   4 kommentarer

Det knakade i arbetsrummets tak i går. Helt hastigt. Men det var andra gången., i ena hörnet, ovanför bokhyllan med biografier. Där uppe  ligger 55 cm snö, enligt pensionerad granne som varit uppe. Rasar det snart?

Har ni sett kommentarerna till mitt blogginlägg 11/2 om Arbetarens förre chefredaktör Rikard Warlenius? Om de som skriver är representativa för syndikalisterna 2010 så bekräftar de vad en person konstaterar: syndikalismens urartning till ett nytt KPMLr. Dystert för en rörelse med sådan frihetstradition. Mina år på 1980-talet som medarbetare på Arbetaren präglade mig – där fanns människor som var både öppna, nyfikna och radikala.

Förra veckan skrev jag ledare i Dagens arena om handskaksvägraren i Småland. I dagens SvD finns en understräckare av juristprofessorn Reinhold Fahlbäck som den intresserade måste pressa sig genom. (Den finns ännu inte utlagd, dåligt, kolla senare om den dyker upp). Han skriver om religionsfrihet i internationell rätt och drar slutsatsen att tingsrättens dom till mannens stöd var fel. Att vägra skaka hand är inte en religionsfråga i juridisk betydelse. Det har alltså inte förekommit religiös diskriminering.

Jag menar fortfarande att domen ändå är rimlig ur samhällsperspektiv. Jag skrev att vägra skaka hand innebär att man diskvalificerar sig för en hel del arbeten. Att inte anställa är knappast diskriminering. Så långt är jag med Fahlbäck. Men principfrågan gällde ju om staten har rätt att på den grunden neka en person olika arbetsmarknadspolitiska stöd, utbildningar och bidrag. Det tycker jag inte staten kan få göra. Det är skillnad på arbetsgivare och en stat. Arbetsförmedlingens avstängning är ju i förlängningen ett slags bannlysning ur välfärdsstaten. Det är orimligt. Oavsett hur juridiken definierar vad som ska skyddas som religion. 

Ännu inga knakningar i dag. Har noll lust att gå upp genom takluckan i badrummet, ut på taket och skotta. Det är högt och läskigt. Jag har läst att tak ska klara 80 cm snö.  

Dyster överraskning

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-23 15:39

Ser att Joseph Stiglitz är pessimist. Krisen är inte över och har inte ens nått botten, som "börsanalytiker" upprepar dagligen för att prata upp humöret, utan är möjligen på väg i nytt skede. I USA har republikanerna framkallat total handlingsförlamning i det politiska systemet, genom att blockera allt, allt, allt. Gösta Bohman-linjen.  Och i EUropa går nu Grekland, Spanien, Italien och Portugal – Club Med – in i en totalkris utan motstycke sedan fascismens dagar.  Det är inte bara eurons kris. Det är hela Unionens kris.  Våren och sommaren kan bli en chock för alla optimister.

I dagens Sydsvenskan recenserar jag Étienne Balibars bok om det frånvarande medborgarskapet i EU. Utan ett sådant och en helt ny typ av politisk identitet, en utan utestängande gränser, blir det ingen demokrati. "Det europeiska politiska projektet verkar omöjligt, men är nödvändigt."

Det som nu händer i Club Med och kring euron är mer akut. Jag gissar att de politiska konsekvenserna kan bli stora, kanske katastrofala. Will Hutton har skrivit än riktigt bra och viktig artikel i Observer. Den ska ni läsa. Hutton hörde till New labours vänsterflygel under de tidiga kreativa dagarna innan allt stelnade i kampanjpolitik. Hutton var alltid för mycket sosse för att falla Blair i smaken. Till skillnad från andra britter har han alltid bejakat EU och t.o.m. euron. 

Även nu skriver han att eurosamarbetet är bästa alternativ. Men att det kräver en europeisk politik för att lyfta länder som Grekland. Han gör det med politiska rättviseargument. Och varnar för Stefan de Vylders alternativ med flytande nationella valutor.

När jag läser borgerliga kommentarer till krisen i Sydeuropa drabbas jag av samma pessimism som Stiglitz. De som skriver nåt har inget att säga annat än att Grekland måste städa upp. Det räcker inte. Det som händer nu är allvarligare och mer dramatiskt.

Hårda franska ord

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-21 18:23   3 kommentarer

Jag skrev tidigare att Marguerite Duras stod på listan. Jag var och lånade några och fattar inte varför jag inte läst tidigare. Har nu klarat "Älskaren" från kolonierna och "Smärtan" från nazitysklands sista dagar – båda från skeenden som definierat Europa. Och hon skriver så skoningslöst hårt. Inte coolt som andra med korta meningar. Hos hennes skapar kompressionen i stället maximal expressivitet. När jag läser och ser tillbaka på passerade meningar ser jag hur de förkolnats. Att läsa är som att vandra genom ett språk som förstör sig självt. Hårt och totalt utan kompromiss. Ellroy är en sentimentalist bredvid Duras.

I senaste Flamman läser jag ledaren och börjar undra. Aron Etzler argumenterar för schyssta samhällsvärden: inflytande över meningsfullt arbete, dagar utan stress, ökad jämlikhet, etc. Men han gör det utifrån nåt slags program han kallar naturalism: värdena stämmer överens med människans natur. Menar han att detta alltså sitter i människors gener? Jag som trodde att vi kommer fram till vad som är bra genom att reflektera, prata, leva och dra slutsatser. Att vi gemensamt kommer fram till vad som är bra för människor, t ex jämlikhet och frihet, genom diskussion – så kallad demokrati (remember?). 

Den som hänvisar till "natur", "vetenskapliga sanningar" eller "gud" ger upp människans självbestämmande. Det goda blir förutbestämt. Upplysningens idé var däremot att människan kan ställa sig över ödet, oavsett det kallas gener eller tradition eller annat arv. 

Det är alltid frestande att hänvisa till "människans natur". Men farligt. Man åker snabbt på pumpen. Det är fullt möjligt att idén om jämlikhet ligger i "människans natur". Men nästa dag kommer nån biolog och säger att mäns dominans, människans vilja till våld eller annat olustigt också är bestämt av "människans natur". Bättre att lita på människors förmåga att tillsammans dra slutsatser om hur världen ska ordnas, vad som får oss att må bra – och skita i vad som är människans natur och inte människans natur. 

Nu rullar en trygghetsvåg där många vill ha en fast "natur" att vila sig mot. Vi kan enas om olika politiska värderingar. Men jag väljer nog att grunda dem annorlunda.

Nu ska jag fortsätta med Duras kallhamrade romaner. Där finns ingen nåd, varken från gudar, öde eller natur. Ingen rolig värld. Friheten är en tung börda.

Ahmed Rashid

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-20 12:19

I en kommentar till mitt inlägg om Afghanistan här om dagen skrev "Jacob" kommentar där han länkade till lång ny intervju med Ahmed Rashid i NPR:s program Fresh air. NPR är amerikansk public service-radio. Massor med info om den senaste händelseutvecklingen. Tack "Jacob". Missa inte.