Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2009 kom ett urval av hans artiklar i boken "Kosmopolitik nu!". I augusti 2010 ger Bonniers ut Per Wirténs nya bok "Där jag kommer från" om förorten och den fjärde stadsrevolutionen.
Skicka e-brev till Per Wirtén
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-07 17:06
I dag publicerade Expressen (äntligen) del två om 2010-talets frihetsfrågor. Den här om migranters rättigheter. Läs här.
Och här hittar du det ett om männens globala krig mot kvinnorna.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-05 12:59
Läs Isobel Hadley-Kamptz kritik av var svenska liberaler tagit vägen i dagens Expressen. "Aldrig tidigare har vi haft så lite frihetlighet i svensk politik." "Liberalism har kommit att beteckna det som är bra för näringslivet." Viktigt och träffande.
Jag skriver i dagens Sydsvenskan om likheten mellan hur segregeringspolitiken växte fram i amerikanska Södern och islamofobin i dagens Europa. Artikeln är så kort att jag lägger in den här:
I sin nya Rebirth of a Nation skriver historikern Jackson Lears hur segregeringen i amerikanska södern tog form. Jag ser dagens Europa med boken som spegel. Det är obehagligt.
En fransk kommission föreslog förra veckan förbud för heltäckande slöja i offentliga rum, som tunnelbanor och sjukhus. Schweiz har förbjudit minareter. I Danmark är politikens tonläge uppskruvat. Och i Sverige betraktar regeringen nu svenska muslimer som en säkerhetsfråga.
Skruven dras åt kring en utpekad grupp. Varje nytt varv kan verka bagatellartat. Men den rör sig i bestämd riktning.
Även den amerikanska utvecklingen var långsam. Den rasåtskiljande ordningen, som kallades Jim Crow, blev möjlig efter 1877 när ockupationen av de besegrade Sydstaterna upphörde. Men tog drygt 20 år att fullborda i ett samspel mellan militanta vita aktivister och flata kompromisspolitiker. Våld och regelverk i små steg. Segregeringen grep in i ett läge när folkvalda svarta tagit plats i politiken, fått fart på egna företag och rasgränser mellan människor börjat flyta. Inte olikt Europa i dag. Då som nu piskades processen på av mardrömmar om sex, maskulinitet och kvinnors heder. Den lovade kulturell trygghet i ett läge av snabb samhällsförändring, skriver Lears.
Problemet var USA:s konstitution. Det gällde att hitta rasregler som rundade den. När Paris föreslår burqaförbud är uppgiften den samma. Men nu är det i EU:s stadga för grundläggande rättigheter man måste hitta kryphål.
I USA öppnades slussarna 1883 när Högsta domstolen dömde att privata företag och enskilda kunde segregera människor efter hudfärg. Det franska förslaget verkar vara ett försök att få liknande juridisk acceptans för förbud i ”rum” i motsats till ”platser”. Då kan delar av offentligen, så småningom även vallokaler, stängas för de oönskade.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-05 08:16 3 kommentarer
Grannen i radhuset mitt emot skottade sitt tak i gårkväll. Ska man börja bli orolig? Jag får svindel bara av att tänka på höghöjdsskottning.
Dagens nyheter har varslat hundra pers. För något år sedan föreslog Björn Elmbarnt att de i nyliberal anda kunde utlokalisera ledarsidan till Lettland eller annat låglöneland.
Mest av allt saknar jag lokal journalistik. DN och SvD uppmärksammar livet innanför tullarna. Men där bor ju bara en minoritet av alla i Storstockholm. Sedan 1948 har de flesta bott utanför stadskärnan. Men det verkar redaktionerna fortfarande inte upptäckt.
Vinterkylan är liv utan kropp. Den är ofysisk. Jag tycker den påminner om mig själv. Kanske därför jag vantrivs i kyla.
Jag bor i Huddinge. Vi är snart 100 000 här. Näst största kommun i länet. bara Stockholm är större. Men det finns ingen lokal journalistik, ingen bevakning av politiken, av alla de frågor som engagerar folk här: vägar, grönområden, bostadsbyggande, nya stormarknadslådor. Huddinge saknar offentlighet.
Det är samma sak i hela Storstockholm, utan den lilla ganska inskränkta stadskärnan. Jag har aldrig fattat varför DN och SvD aldrig utvecklat lokaljournalistik, som andra regiontidningar alltid haft. Skulle de inte hitta fler läsare då?
Apropå relativism och så kallad postmodernism skrev den amerikanska historikern Carl Becker så här 1944: "Sanningen är helt enkelt den för tillfället mest lämpliga formen av misstag."
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-04 17:00 3 kommentarer
Jag ser att Roy Andersson får Jan Myrdals så kallade Leninpris. 100 000 kalla pengar. Jag håller tummarna att han har ryggrad att tacka nej. Pengar i namn av en tyrann som i sina direktiv under terroråren ofta skrev: "Döda, skjut ihjäl, deportera, etcetera." Eller: "Avrättning av så många som möjligt av dem som representerar det reaktionära prästerskapet och den reaktionära borgerligheten ... ju fler avrättningar desto bättre." Han förslavade arbetarklassen, inrättade koncentrationsläger, grundlade mekanismerna för "den stora terrorn", krossade all demokratisk opposition, Kronstadtsupproret, anarkisterna runt bondeledaren Machno, skapade svält och död. 100 000 kronor i Lenins namn. Pengar eller politisk heder? Ligger Roy Andersson sömnlös?
Alternativ: han tar emot pengarna och donerar dom till Forum för levande historia för mer info om Pol Pot och folkmordet i Kambodja, eller använder dom för att arrangera internationellt forskarseminarium i Stockholm om Maos terror i Kina eller låter alla pengarna gå till nån skribent vill skriva bok om Jan Myrdals förhållande till politisk terror.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-04 14:36
I dag intervjuade jag Svante Nycander, för länge sedan DN:s chefredaktör, på en konferens om LAS hos näringslivsorganisationen SNS. Där medverkade också forskare och representanter från LO + Sv Näringsliv. I pausen hörde jag arbetsgivarhökar besviket klaga på att "detta inte var vad de väntat". Nej, det var det inte. Det var nämligen sansat. Seminariet var inte en hungrig antifacklig lynchmobb.
Svante Nycander har precis skrivit den lilla boken "Sist in, först ut" om LAS. Den är absolut läsvärd. Per Bardh, LO:s vice ordförande, utbrast att det borde bli en bestseller. Hm.
Nycanders idé är att lösa upp låsningarna. Låta LAS finnas kvar. Men att arbetsmarknadens parter sluter ett huvudavtal där de formulerar mycket lösare regler, ungefär som före lagen kom till 1973. Tilltalande idé, tycker nog många. Men knappast särskilt realistiskt med en återställare som hoppar 37 år tillbaka i tiden. Det mesta har förändrats sedan dess.
Men bokens stora förtjänst är inte förslaget utan historieskrivningen och beskrivningen hur LAS fungerar i praktiken. Läs det och komplettera med den rapport som kom från TCO:s jurist Samuel Engblom för några veckor sedan. Bra grundkurs om den överlägset mest omdiskuterade lagen i landet, som de flesta ändå verkar veta väldigt lite om hur den funkar. Efteråt känner man sig klart kunnigare.
Jag antar att ni redan sett min ledare om kroppsvisiteringar och polisens rasism på Dagens arena. Dags för en oberoende kommission. Nu. Vi måste få klarhet i hur det egentligen förhåller sig – särskilt i Skåne.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-02 21:01
Bara några timmar efter att jag skrivit om brittiska övervakningsdroner hör jag Studio ett om polisens kroppsvisiteringar i fattiga svenska stadsdelar. Det aktualiserar frågor om både rasdiskriminerande handlingsmönster i poliskåren och om statens rätt att kontrollera medborgare utan brottsmisstanke.
På 1980-talet var det bl a den brittiska polisens rätt till stop & search – kroppsvisiteringar utan att behöva ange anledning – som utlöste de ständiga raskravallerna när brittiska stadsdelar brann varje sommar. Precis som Studio ett/Brunchrapporten visat är det ju alltid de med "fel" hudfärg som drabbas.
Det får bli ämne till min ledare i torsdagens Dagens arena.
Träffade min förläggare i dag. Nu har manus gått till redaktören. Allt blir bra. Titeln klar: "Där jag kommer från – kriget mot förorten". Utgivningsdag blir 28 september.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-02 10:45
Den brittiska övervakningspolitiken börjar anta skrämmande drag. Nyligen avslöjade Guardian att polisen i Kent tillsammans med vapentillverkaren BEA och inrikesdepartementet nu utvecklar flygande bevakningsdroner, dvs små obemannade fjärrstyrda flygfarkoster sk UAV:s, ungefär som de som används i Pakistan och Afghanistan.
Argumentet är att bevaka kuster mot migranter och städer mot terrorister. Men de kommer naturligtvis användas för att bevaka alla medborgare i alla situationer. Dronerna ska vara klara till olympiaden 2012. Det framgår i de dokument Guardian fått fram att de kommer att användas för både "oskyldig" övervakning som trafik och även att bevaka och filma demonstrationer och politiska protester.
Till saken hör att dronerna, med sin kamerautrustning, kommer flyga så högt att ingen kan se dem. De kommer komplettera det finmaskiga nät av markkameror som redan bevakar brittiska städer.
Storbritannien brukar skryta med att vara landet där människors integritet var viktig, där liberala regler om frihet från statlig övervakning först tog form. Nu går det i spetsen för motsatsen – det demokratiska övervakningssamhället där ingen kan undkomma statens och storföretagens registrerande blickar.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-01 13:42 2 kommentarer
Den kallaste vintern på decennier. Förorten fryser. Istapparna hänger som glasaccessoirer på radhusen. Vintern är ren och kall. Så även politiken. Allt har kallnat. Sjukförsäkrade läggs på stupstocken. A-kassan har gjorts lika ihålig som amerikanska sjukförsäkringar. Kommunernas försörjningsstöd är mer än någonsin en förnedringsfabrik.
Försäkringskassan som skulle vara trygghet uppfattas nu som hot. Välfärdsinstitutioner har blivit hinder för välfärd. En bekant som länge suttit i utredningsväsendet ska tillbaka till sin gamla tjänst på F-kassan. Han berättar hur den utvecklat en politisk attityd där varje medborgare betraktas med största möjliga misstänksamhet. Alla regler tolkas till människors nackdel och statens fördel. Det är vinterkyla som politik.
Snö är glömska. Den är orört vit utanför mitt fönster. Inte ens vildkatterna har lämnat spår. Med snö och kyla anländer tystnaden. Den doftfria årstiden.
Jag måste läsa Marguerite Duras. Det är en skamfläck att jag aldrig ens försökt. Recensionerna är alltid så avskräckande. När jag är klar med Alice Munros noveller ska jag till biblioteket och låna allt de har av Duras.
Jag känner igen kulturen i Försäkringskassan från den på Migrationsverket. Man utgår från att varje flykting som söker asyl ljuger. Invandringspolitikens hela system av förhör, inlåsningar, registreringar och kontroller vandrar nu över till andra myndigheter. Människan har alltid fel. Staten alltid rätt. Att alla de berättelser om Försäkringskassans stupstock som trängde ut i offentligheten påminde om Kafkas fiktion var ingen tillfällighet.
Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har lyckats sudda ut idén om människan som medborgare. Nu är vi förvandlade till Kafkas ickemedborgare. Staten bestämmer. Inga förnuftiga argument biter. Allt vänds mot migranten, den sjuka, den som inte klarar arbetslivets uppskruvade klar, den som fallit för åldersgränsen.
I går lämnade jag slutmanus på min förortsbok. Bonniers har tagit fram förslag till omslag. Det är gräsligt fult. En exakt kopia av 1970-talets stil - ett decennium som ger mig ångest. (Då var vi inte kunder i välfärden, men klienter och staten lika enväldig, men mjukare, vintrarna var inte lika kalla, snön smälte innan den fallit). Men Förläggarmartin tror den säljer.Så jag tror det fula blir bra.
Om författare skrev Susan Sontag i sin dagbok i december 1961:
The writer must be four people: 1)The nut, the obsédé 2) The Moron 3) The Stylist 4) The Critic.
Möjligen klarar jag punkterna 3 och 4. Absolut inte de två första, som jag inte alls vill vara, vägrar vara.
A great writer has all 4 – but you can still be a good writer with only 1 and 2; they are the most important.
Shit, mitt förbannade öde att vara mesig. Nu tänker jag inte citera Sontag nåt mer. Farväl hennes dagbok.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-29 09:25 2 kommentarer
Lars Åberg har gjort mig arg många gånger med sitt blinda förnekande att det finns en strukturell rasdiskriminering. Men i dag skriver han bra i Sydsvenskan om Reepalu och antisemitismen i Malmö.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-28 21:21
Torsdag kväll = Mad Men. Men jag har ägnat de senaste veckorna åt en annan stilsäker dramaserie: franska Les Vampires från 1915-16. Den gjordes i tio flimrande stumma avsnitt, banade ny väg för filmen och sågs på bio av hängivna fransmän.
Journalisten Phillipe Guerandes är på jakt efter den kriminella vampyrligan som smyger över Paris tak, klättrar på väggarna och lyckas med de mest förfärliga brott. Phillipe är ganska blek, typ Tintin, och har därför en clownig side-kick, Mazamette. En del avsnitt måste varit svindlande: de hoppar ner på rullande tåg från höga broar, kryper omkring på bilar i full fart och krigets tekniker används flitigt: de mördar med gas, kemikalier och moderna kanoner. Bäst i avsnitt sex där Vampyrernas stormästare Satanus packar upp sin kanon ur resväskan, monterar ihop den i hotellrummet i Nice, sänker en båt i hamnen med snyggt skott, packar ner den igen och checkar ut, ingen har hört nånting – det är bara möjligt i en stumfilm.
Utanför Paris biografer lemlästas soldater i ett meningslöst krig och skillnaden mellan de onda och de goda är lite osäker i Les Vampires. Hur fick Mazamette alla sina pengar? Och visst är seriens skarpaste gestalt Vampyrernas femme fatale: Irma Vep. Alla avsnitt finns på Internet Archive. Kolla in dom!
Jag fick "1001 filmer du måste se innan du dör" av min yngsta dotter i julklapp. Jag har börjat se dom i kronologisk ordning. Les Vampires låg bland de första. Har jag tur är klar om 15 år.



Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)


Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.

bild


bild





