Första maj

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-01 12:16

I dag skriver Devrim i Helsingborgs Dagblad om första maj.

Under min uppväxt demonstrerades det alltid på den här dagen. Och inte bara då, utan i princip så fort det fanns tillfälle. Utanför ambassader, på torg och skolgårdar.
Men just första maj var förstås högtidligast. Det var halvhysteriska förberedelser i VpK-villan och fettdrypande chorizos i Kungsan och vild lekfest med alla kompisar som man var kompis med eftersom deras föräldrar också ville krossa USA imperialismen etc.
De vuxna var uppsluppna och det var alltid sol.

När vi blev lite mer vuxna själva var det nya barn, nya solglasögon, café au lait på Piccolino och Vänsterpartiets olika sköna band på scen. Det var funky färgglad 1990-talsförstamaj.
Och dessförrinnan kanske någon upprorisk avstickare till syndikalisttåget eller kanske till och med Norra Bantorget någon gång.

Jag fylls alltid av rörelse när jag ser första majtåg och jag vet inte längre var ryggmärgens vördnad inför arbetarrörelsens traditioner slutar och min kväljande provocerade känsla inför politik som livsstil, eller religion, börjar. Och frågan om i fall det är det småborgerliga eller det opolitiska i det som är värst. Hur generationerna avlöser varandra där i barnvagnarna och man myser åt åsikternas och ideologiernas kontinuitet där släkter följa släkters gång.