Sedan decennier har svensk kulturdebatt rört sig obehindrat över stora ytor och smält samman analyser av poesi och konst med filosofi, dagspolitik och rapporter från avlägsna krigsskådeplatser. Den öppna attityden har präglat såväl dagstidningarnas kultursidor som kulturtidskrifterna och gett hela det svenska offentliga samtalet en speciell karaktär.

Nu vill staten inskränka debatten. I kulturpropositionen finns ett kort avsnitt om stödet till landets kulturtidskrifter. Det inleds lovande med att detaljregleringen ska minskas. Men avslutas med en ny smalare definition av vad kulturtidskrifter ska syssla med. Inriktningen ska nu vara ”kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas område”. Kort sagt: Bort med samhällsdebatten, bredden och kritiken.

Det innebär att kanske hälften av landets kulturtidskrifter riskerar att förlora sina bidrag och i många fall sannolikt tvingas lägga ner. Bland dem finns feministiska Bang, liberalt antirasistiska Expo och många andra. Det finns nämligen i praktiken inga andra stödformer. Sverige kommer att bli tystare. Offentligheten tamare. Kultursidorna som alltid fått impulser från alla dessa tidskrifter klart fattigare.

Inskränkningen avspeglar inte bara en föråldrad kultursyn. Den är också provinsiell. De fyra tidskrifter som tagit initiativ till den här artikeln deltar i det europeiska samarbetet Eurozine.com där artiklar översätts och når hundratusentals läsare. Den samhällsengagerade kulturdebatten präglar nu tidskrifter över hela Europa och har fått en viktig roll i de länder som tidigare var diktaturer.

Vi välkomnar att man ser över regleringen av stödet till kulturtidskrifter. Men vi uppmanar regeringen att bygga vidare på den breda innehållsliga definitionen. Den gränsdragning mellan konst och samhälle som den nya skrivningen implicerar är passé och i otakt med de nya kulturpolitiska målen. Staten bör inte diktera vad kulturtidskrifterna ska skriva om.