Relationsfobi

NYHET | Publicerad 2006-01-30

Rädslan för dans är ännu ett exempel i den värdekonservativa vågens reaktion mot intimiseringen av offentligheten.

När jag nyss bjöd till en fest osade en vänsterintellektuell såhär: ” Tack Magnus, men jag går inte på fester där det dansas.” Snart förstod jag att det inte var ett skämt och har sen dess inte kunnat släppa grejen. Kalaset vann förstås bara på att frias från sten men det oroade mig att en upplyst man 2006 tog plats med en så frank blandning av sexism och rasism. Föraktet för ”de som dansar” är en lång historia med europeiskt centrum vars lager av ackumulerat manligt självförtroende börjat sina och jag begrep plötsligt att det var det som skrämde; maktskiftet, insikten att status vid social interaktion inte längre byggs genom traderat gläns i klassisk bildning utan allt oftare via förmågan att skönt synka sitt kött med andras. Sen migration och masskultur gjort att rytm nu dominerar även den rika världens festmiljöer framstår ett allt osäkrare socialt skikt i ny relief: de som ”inte dansar”.

I Arenas nya tema – ”Med Gud mot postmodernismen” – konstaterar Martin Aagård att det som knyter ihop de allt starkare banden mellan konservativ vänster och höger inte bara är nykristenhet utan också mer konkreta saker, som dokusåpehatet. Jag tror han har rätt, men också att rädslan för den överallt vinnande danskulturen – just nu massproducerad i alla tevekanaler – kan läggas i högen av exempel på den intimisering av offentligheten som dagens värdekonservativa våg är en tydlig reaktion mot. Jag kan inte längre räkna alla vänner – fler vänster än höger – som inget hellre vill än att paketera sina liv i en heterofamilj på landet eftersom de inte står ut med ”medieålderns trivialisering”; såpa, terapi, homo, sex, dans, blogg – allt ingår i ett svällande populärkulturellt hav som äter upp allt mer utrymme och det mest störande är att kunskap om relationer vunnit så mycket status på bekostnad av kunskaper om kungalängder. Att vara korkad betyder inte längre att inte kunna skriva, utan att inte kunna prata.

Den svårmodiga bildningselit som nu mår dåligt och överallt oroas över ”utvecklingen” har sina särdrag i alla läger: bland feminister går vreden ut över dagis, i högern över feminismen, hos vänstern över konsumismen och bland jästa liberaler har en desperat kulturell vall – den nya borgerligheten – snabbt börjat byggas i skydd mot pöbeln.

I december skrev Per Landin, en stofil som just tidsandan återfört till en plats i DN, en hjärtskärande notis om fotoalbumets död. Han var föga förvånande oroad över ”utvecklingen” och nu ledsen för att Bilden – den som en gång kunde hållas med fingrar – som allt annat blivit flyktig. Vad, larmade Landin, händer med oss i ”denna rastlösa tid av teknisk och global föränderlighet?” Trots den makalösa tillväxten av arkivmöjligheter var han helt säker på att nya generationer inte med fotots hjälp skulle kunna se tillbaka på sin barndom lika insiktsfullt som Landin själv: ”Radera och deleta, ’simplify your life’ – en ständig digital aktivitet där det gäller att hänga med för att hålla sig flytande. Men vad tjänar den avancerade tekniska utrustningen till om vi av bara farten glömmer bort oss själva och våra närmaste?” Orden kunde lika gärna varit formulerade av Ulf Lundell, Nina Björk eller Stig Larsson och visst är det komiskt att en så senil ignorans sprids i seriösa medier och av exakt samma pennor som ojar sig över de senaste årens ”intellektuella urvattning av kulturjournalistiken”.

De som stolt säger ”jag dansar inte” är samma folk som förr tyckte det var charmigt att inte kunna mejla eller sms:a. Jag menar givetvis inte att alla måste skaffa rytm, bara att de som stoltserar med okunskapen ska veta hur självförtroendet byggts och att de surfar i patriarkala fettlager. Samt att tiden är räknad. För medan auktoritära framtidsfobiker gråter över att deras barn ser på Småstjärnorna i stället för Vi i femman håller ipodkulturen på att musikalisera kalla samhällen på ett sätt som gör att den som om några år inte dansar kommer framstå som lika upplyst som den som inte talar engelska. Det är ingen problemfri utveckling, men leder på en punkt till en progressiv transformering av makt; den förstör vår mest premierade sociala norm – att ha kontroll – lika raskt som den uppvärderar vår mest bestraffade: att tappa kontroll.

Jag tror det är den kommunikativa revolutionen som skrämmer dem som inte dansar. När nån talar om ”individualiseringen”, ”bruset” eller ”rummet där alla talar men inget blir sagt” är det i själva verket uttryck för en frustration över att teve- och terapivågen lett till att ingen längre ser upp till en stiff akademiker som flyr så fort kroppar rör varandra. Den digitala aktivitet Per Landin räds är ett epidemiskt virus som smittar allt, bryter ner det vi lärt känna som ”män” och just nu muterar kulturer. Världen är en köttkvarn där existens allt mer blir synonymt med en aktiv förhandling om flytande relationer – sexuella, intellektuella, familjära, digitala – medan naturen bleknar. En del har inget som helst att se fram emot i den världen. Påfallande många av förlorarna söker sig aktivt bort; till land, skog, kyrka, isolering. Platser där det inte ”dansas”.

Magnus Linton

Magnus Linton

Personlig sida / arkiv

RSS Magnus Linton