När de franska och brittiska kolonierna uppnådde självständighet efter andra världskriget blev de uppvaktade av två supermakter som ville utöka sina inflytandesfärer. 1960 hade fyrtio sådana länder blivit självständiga stater, men Washingtons charmoffensiv försvårades av Sovjetpropaganda som spelade på rasmotsättningar och diskriminering i den amerikanska södern.

Bilder på de våldsamma reaktionerna på Brown vs. Board of Education och mordet på Emmett Till spreds över världen, och USA:s president Dwight Eisenhower, som dittills varit ganska belåten vad gäller medborgarrättsfrågor, började inse att rasfrågan var USA:s akilles häl internationellt. Amerikanska UD började anordna stjärnspäckade jazzturnéer för att råda bot på detta. Idén kläcktes av den demokratiska kongressledamoten Adam Clayton Powell från Harlem. Powell insåg jazzens potential som vapen i kalla kriget när han närvarade vid den afroasiatiska Bandungakonferensen för alliansfria stater i Indonesien 1955.

Påståendet att Sovjet var mer rasmäs- sigt progressivt än USA förfärade Powell, liksom den vänsterorienterade retorik kring tredje världen han hörde på konferensen. Väl hemma föreslog han för utrikesdepartementet att orkestrar ledda av Dizzy Gillespie, Count Basie och Louis Armstrong skulle skickas utomlands för att bättra på bilden av USA. Powell förklarade senare för Eisenhower att ”ett färgat ansikte från USA är lika mycket värt som miljontals dollar i ekonomiskt bistånd.”

Många toppdiplomater välkomnade idén. Turnéernas huvudsakliga syfte var att stärka allianser och att övertyga alliansfria stater om att USA skilde sig från de europeiska kolonialmakterna och Sovjetunionen. ”Snart kommer jazzen att vara ett led i det här landets utrikespolitik på ställen som Fjärran östern, Mellanöstern och Afrika”, konstaterade New York Times i november 1955. ”Orkestrarna kommer att åka till länder där kommunismen fått fäste.”

I mars 1956 åkte Dizzy Gillespie och hans arrangör, en ung trumpetspelare vid namn Quincy Jones, på den första turnén. Deras första spelning var i Iran där shahen tre år tidigare hade återfått makten efter en CIA-stödd statskupp.

Orkestrar med svarta och vita musiker, under ledning av Gillespie, Louis Armstrong, Duke Ellington och Benny Goodman, besökte Sovjetunionen och delar av Afrika, Asien och Mellanöstern. Framträdandena var tänkta att generera goodwill och få folket att identifiera sig med den ”amerikanska livsåskådningen”. Orkestrarna skulle vara symboler för demokratins överlägsenhet, med jazzens improvisatoriska pluralism och universella, rasöverskridande egenskaper som ett förkroppsligande av USA:s frihetsideal. Turnéerna höll på fram till 1970-talet och ses i allmänhet som mycket lyckade.

År 2005 dammade man av initiativet med jazzdiplomati genom projektet Rhythm Road, ett samarbete mellan amerikanska UD, Jazz at Lincoln Center, Brooklyn Academy of Music och Kennedy Center. Karen Hughes, på den tiden ansvarig för offentlig diplomati vid amerikanska UD, lanserade projektet efter att ha blivit utsedd av George W. Bush i Abu Ghraib-skandalen och talibanupprorets efterdyningar. Ända sedan starten har Rhythm Road innefattat jazz och hiphop eftersom man menat att hiphopens popularitet gör den till ett ”globalt musikaliskt språk”. Numera bjuds även band från andra genrer in för att provspela – bluegrass, country, gospel, cajun, zydeco och folkmusik – men projektets tonvikt ligger fortfarande på svart musik.

År 2005 började amerikanska UD skicka ”hiphopsändebud” – rappare, dansare och djs – för att uppträda och tala i olika delar av Afrika, Asien och Mellanöstern. Poeten Toni Blackman var den första ”hiphopambassadören” av det här slaget. Andra som skickats är Chen Lo and the Liberation Family, Legacy, Vice Versa Alliance, Reminders, Native Deen och Kokayi. Turnéerna har täckt större delen av den muslimska världen med framträdanden i Senegal, Elfenbenskusten, runt om i Nordafrika, Främre Orienten och Arabiska halvön och gjort avstickare till Mongoliet, Pakistan och Indonesien. Artisterna uppträder och håller i workshops. De hiphopambassadörer som är muslimer pratar i lokala medier om hur det är att vara muslim i USA.

Att valet föll på jazzen under det kalla kriget handlade inte bara om genrens internationella gångbarhet. Penny Von Eschen, professor i historia och amerikansk kultur vid University of Michigan, som skrivit boken Satchmo Blows Up the World – Jazz Ambassadors Play the Cold War pekar på att man från utrikesdepartementets sida kände att den afroamerikanska kulturen kunde förmedla ”en gemensam känsla av lidande och en övertygelse att jämlikhet kunde uppnås inom det amerikanska politiska systemet” till folk som lidit under den europeiska kolonialismen. Liknande tankegångar ligger till grund för ”hiphopdiplomatin”.

Att låta hiphopen, som ofta hånats som ett uttryck för libertarianism, representera USA i en tämligen konservativ del av världen kan tyckas märkligt. De samordnare på utrikesdepartementet som vill ”lyfta fram hiphopen” i den amerikanska utrikespolitiken betonar ”islams betydelse för hiphopens rötter i USA”. I en rapport från den liberala tankesmedjan Brookings konstaterar projektets utformare att hiphopen började som en ”outsiderprotest” mot det amerikanska systemet, och att den nu vinner mark bland världens marginaliserade unga muslimer. Från parisiska banlieues till Palestina och Kirgizistan ”speglar hiphopen en kamp mot auktoritet” och uttrycker en ”smärta” som överbryggar språkbarriärerna. Rapporten konstaterar också att pionjärerna inom hiphopen var muslimer i fattiga innerstadsområden som ”förde vidare en muslimsk, afroamerikansk protesttradition mot auktoritet, med Malcom X som dess starkaste företrädare”. Rapporten förordar avslutningsvis att man ”i högre utsträckning utnyttjar denna naturliga länk till den muslimska världen”.

Islams centrala roll inom hiphopen är väldokumenterad. Muslimska motiv och arabiska termer har genomsyrat genren ända sedan dess uppkomst 1973, då Afrika Bambaataa startade gruppen Zulu Nation och gav uttryck åt ett vitt spektrum av muslimska och kvasimuslimska ideologier och kulturer som har levt sida vid sida i amerikanska innerstäder under flera årtionden. I mars 1991 ägnade tidningen the Source ett helt nummer åt hiphopens förhållande till islam under rubriken ”Muslimsk samling”. Under guldåren för ”politiskt medveten hiphop” kryddade Rakim och Public Enemy sina texter med arabiska uttryck som åberopade islam – ”al-hamdu lillah”, ”al-salam alaykum” – och samplade tal av Malcom X och Elijah Muhammad. På 2000-talet blev sunnimuslimska artister som Mos Def, Lupe Fiasco, Busta Rhymes, Q-Tip och Rhymefest populära och exponerade en bred publik för muslimska företeelser som salat (bön), zakat (allmosa) och shahada (muslimsk trosbekännelse).

Den amerikanska hiphopens förhållande till islam är således knutet till islams sekellånga existens i amerikanska innerstäder. Referenser till islam och arabiska termer är så vanliga att hiphopvideor och raptexter ger unga amerikaner, som vuxit upp med hiphop, regelbunden exponering för islam. Och muslimska ungdomar utomlands är väl medvetna om att, som det heter i folkmun, ”islam är hiphopens officiella religion” och att muslimer som Busta Rhymes och Mos Def tillhör hiphopens tyngsta namn.

Att använda afroamerikanska muslimer som exempel på lyckad ekonomisk och politisk integration i USA är ironiskt på flera plan: afroamerikaner är den minst välbärgade gruppen inom det muslimska samfundet och den geografiskt sett mest segregerade, med ansenliga delar av befolkningen koncentrerad till fattiga innerstadsområden och fängelser. Den här gruppen har – åtminstone sedan Mike Wallaces dokumentär från 1959 med namnet The Hate That Hate Produced (ungefär: Hatet som hatet födde) – också porträtterats som extremistisk, separatistisk, intolerant och ”inte muslimsk på riktigt”. Under de senaste tio åren har diplomater likväl börjat vurma för de ”infödda” afroamerikanska muslimerna. I likhet med jazzturnéerna har man kanske insett att det som föraktas på hemmaplan kan vinna poäng utomlands.

***

De vitt skilda inställningarna till islam bland liberaler på utrikesdepartementet och nativister i södern bubblade upp till ytan under den hätska moskédebatten sommaren 2010. I maj det året exploderade en rörbomb vid en moské i norra Florida. Det blev startskottet för Tea Party-rörelsens kampanj mot moskébyggen, en kampanj som spred sig från Florida till Tennessee, Kentucky, Kansas och Texas.

När moskédestriden var som värst i USA skickades imam Faisal Abdul Raouf, som då var ledare för Park51, det muslimska center som planerades nära Ground Zero, till Persiska viken för att ge en ”balanserad bild av hur det ̈r att vara praktiserande muslim i USA”. (När det kom till kritan blev han trots sin diplomatiska tjänstgöring ombedd av Hughes att flytta moskén som en ”artighetsgest” och ett ”tecken på enighet”.) Imamens offentliga diplomati– och hans mosképrojekt – splittrade det amerikanskmuslimska samfundet, ofta i norr och syd. Många ogillade hans försvar av amerikansk liberalism i utlandet vid en tidpunkt då de politiska spänningarna (delvis underblåsta av hans projekt) var så allvarliga.

Medan imam Raouf reste runt i Persiska viken besökte hiphopsändebud andra delar av arabvärlden. I juli 2010 uppträdde breakdansare sponsrade av utrikesdepartementet i Marocko och Algeriet, och i september gjorde rapparna Tyson och Kumasi spelningar i Indonesien. Jämte turnéerna visades filmer om hiphop och islam i USA på amerikanska ambassader i Asien och Afrika. Filmen New Muslim Cool, där en puertoricansk rappare bekänner sig till islam, dök upp på amerikanska ambassaden i Jordanien, Irak, Angola och Bahrain. En annan film, som visades i Senegal, Gambia och Bangladesh, var Prince Among Slaves. Filmen skildrar den extraordinära berättelsen om Ibrahima Abdal Rahman, född 1762 och son till konungen av Timbo, fulanifolkets härskare i dagens Guinea.

Förutom filmerna visar man också vittnesberättelser från förslavade muslimer i USA. Amerikanska ambassader i Nigeria och Qatar har ställt ut en 13-sidig text skriven 1829 av Bilali Muhammad, en läderinbunden samling med ark i nordafrikansk arabisk skrift, medan den amerikanska FN-beskickningen har haft en monter med Omar ibn Saids text från 1836.

Senast de här texterna fångade de amerikanska myndigheternas intresse var ironiskt nog i mitten av 1800-talet då den unga republiken ville öka sitt inflytande i de muslimska delarna av Afrika, särskilt de så kallade Barbareskstaterna och området som skulle bli Liberia.

När USA nu försöker stärka sin position i Saharaområdet får den afroamerikanska muslimen åter agera medlare. Det är uppseendeväckande att Washington anammar denna policy i ett läge då många amerikaner misstänker att landets första svarta president är smygmuslim, samtidigt som de stöder kampanjer som vill förbjuda sharia i amerikanska städer och kraftigt reglera byggen av moskéer och muslimska skolor. Precis som med jazzturnéerna på femtiotalet kan man gissa att dagens konservativa som varnar för ”smygande sharia” inte skulle bli överförtjusta om de fick veta att utrikesdepartementet ställer ut muslimska slaveriskildringar för att visa att muslimer funnits i Amerika sedan 1700-talet, eller att Wu Tang Clan pryder departementets broschyrer.

Även europeiska länder skickar sina muslimska medborgare på diplomatuppdrag. Det brittiska inrikesdepartementet låter unga brittisk-muslimska yrkespersoner och forna extremister (som ”avradikaliserats”) åka på resor till Pakistan och Egypten för att tala inför ung publik om hur framgångsrika och fria muslimer är i Storbritannien. Europeiska stater har också börjat skicka sina muslimska hiphopartister till muslimskt dominerade länder för att uppträda. De franska och tyska ambassaderna i Jemen har sponsrat festivaler och workshops (som kallas ”Common Beats”) där fransk-muslimska och tysk-muslimska rappare och deras jemenitiska likar får träffa varandra.

Det brittiska kulturrådet har vid två tillfällen skickat hiphopduon Mecca2Medina för att uppträda i norra Nigeria, ett område med stora sekteristiska spänningar. Efter ett uppträdande 2007 i Kano, en av 12 nigerianska delstater där sharialagar råder, fick duon offentligt beröm från chefen för moralpolisen som patrullerar gatorna i jakt på ”icke-islamiskt” beteende för att de var västerländska men ändå rättrogna. Det brittiska kulturrådet har också organiserat hiphopworkshops i Tripoli och sponsrat Electric Steps, ”Libyens enda hiphopgrupp”, som ett sätt att främja politiska reformer i landet.

Europeiska myndigheter använder dock hiphopen mer för att integrera muslimska minoriteter på hemmaplan än som diplomatiskt verktyg, och skiljer sig på så sätt från det amerikanska hiphopinitiativet.

***

De uppgifter från Wikileaks som väckte störst ilska i europeiska huvudstäder var dokument där amerikanska diplomater anklagade allierade – Frankrike, Storbritannien, Holland – för att behandla inhemska muslimer illa. Efter gripandena av ”den tjugonde kaparen” Zacarias Moussaoui och ”skobombaren” Richard Reid har amerikanska tjänstemän uttryckt oro över alienationen bland europeiska muslimer, som de fruktar ska sippra över Atlanten. Dokumenten visar att diplomaterna var missnöjda med de europeiska försöken att bekämpa detta ”nya hot”, och avslöjar att amerikanska ambassader stödde muslimska grupper i olika europeiska städer ekonomiskt.

Det var inte helt oväntat i Frankrike som amerikanska UD:s aktiviteteter väckte störst indignation. De amerikanska rapporterna från Paris skräder inte orden: ”I Frankrike har man välkända problem med diskriminering mot minoriteter.” Vissa dokument skulle lika gärna kunna ha beskrivit USA före medborgarrättsrörelsen: ”Franska medier är alltjämt övervägande vita …

Bland de främsta utbildningsinstitutionerna är Sciences Po oss veterligen den enda som vidtagit åtgärder för integrering.” Huvudtesen i korrespondensen är att den franska integrationspolitiken har misslyckats på grund av en ”blindhet för rasmässiga och etniska motsättningar.” Landets institutioner är ”otillräckligt flexibla” och speglar inte landets förändrade hudfärg.

Beskrivningarna av Frankrike som ett fördomsfullt land i behov av amerikansk vägledning föll inte i god jord. I Frankrike har man länge sett sig som immun mot den amerikanska typen av raspolitik och slagit sig för bröstet över att man ända sedan slutet av 1800-talet tagit emot afroamerikaner som flytt diskriminering. Dokumentet som framkallade de häftigaste franska reaktionerna var skrivet av USA:s dåvarande ambassadör Craig Stephenson då oroligheterna i Paris 2005 var som värst: ”Det grundläggande problemet är att man i det vita, kristna Frankrike inte ser sina mörkhyade och muslimska landsmän som medborgare med rättigheter.” I ett teveprogram sa Frankrikes före detta premiärminister Dominique de Villepin hånfullt: ”Det här [dokumentet] visar den amerikanska diplomatins begränsningar.” Han tillade att de amerikanska diplomaternas syn på banlieues-krisen förvrängdes av den egna historien och att de såg Frankrikes urbana kris genom ett religiöst raster.

När den amerikanska ambassadören Charles Rivkin, en före detta höjdare i Hollywood, tog med sig skådespelaren Samuel L. Jackson till den parisiska förorten Bondy för att prata inför en ung publik vid ett kulturcentrum, drog Jackson paralleller mellan deras kamp och hans egen uppväxt i det segregerade Tennessee, en jämförelse som ogillades av franska medier. Ett annat uppseendeväckande ögonblick var när en väggmålning av Martin Luther King skulle avtäckas på Collège Martin Luther King i Villiers-le-Bel, en annan orolig förort till Paris, och en grupp afrikanska och arabiska barn stod runt Rivkin och sjöng ”We Shall Overcome”.

Men det är den amerikanska ambassadens stöd till ”moderata” muslimska röster som har gjort fransmännen rasande, för det som ses som ”moderat” i ett land kan vara ”extremistiskt” i ett annat. En av de muslimska organisationer som fick stöd från ambassaden var internettidskriften Oumma.com, som beskrevs av ambassadören som en ”anmärkningsvärd hemsida”. Franska konservativa, som ser sidan som extremistisk på grund av påstådda sympatier för Muslimska brödraskapet, rasade och menade att den amerikanska högern och franska muslimer gått ihop för att underminera den franska konfessionslöshetsprincipen. Också ambassadens program för hiphopdiplomati, där franska rappare flygs till USA för att träffa artister och medborgarrättsaktivister i Harlem, väckte irritation. En av artisterna som bjudits in av amerikanska UD var Ekoué Labitey från La Rumeur, en av de grupper som Nicolas Sarkozy i egenskap av inrikesminister stämde för ärekränkning på grund av deras texter om den franska polisens straffrihet och brutalitet.

***

En av de senaste decenniets märkligare företeelser är att höra säkerhetspolitiska topptjänstemän, terroristexperter och yrkesdiplomater diskutera ”flow”, ”bling” och ”coolhetens politik”.

Både amerikanska och europeiska terroristexperter har uttryckt ökad oro över ”USA-fientlig hiphop” och betonat genrens radikaliserande inflytande. Mot bakgrund av att den somaliska islamistgruppen al-Shabab använder ”jihadrap” i sina rekryteringsvideor skriver Jessica Stern i Foreign Affairs: ”De muslimska barn ur första och andra genarationen som jag intervjuade i samband med en studie av radikaliseringens orsaker i Nederländerna verkade tycka att det var coolt att prata om jihad, på samma sätt som det är coolt att lyssna på gangsterhiphop i vissa ungdomskretsar.” Andra har förespråkat en mobilisering av vissa subgenrer inom hiphopen för att bekämpa ”coolheten i jihad”. En terroristexpert varnar för att Usama bin Ladens medarbetare Abu Yahya al-Libi har gett al-Qaida en ”cool” image, och rekommenderar att USA kontrar med ”en av landets coolaste expertvaror: hiphop”, och då särskilt med en viss underkategori. ”Muslimsk hiphop är muslimsk poesi till hiphopbeats”, förklarar han.

Illustration: Jakob Krajcik2

I Europa har man värvat hiphopen i en stor ideologisk offensiv mot extremism på hemmaplan. Precis som i USA är några av de största hiphopstjärnorna muslimer, barn till invandrare och konvertiter, och många av dem har varit inblandade i senare års konflikter kring yttrandefrihet, nationell identitet och extremism. Storbritannien blev det första landet att försöka ta itu med ”muslimsk hat-hiphop” när låten ”Dirty Kuffar” släpptes online 2004 av gruppen Sheikh Terra and the Soul Salah Crew. Videon visar bilder från Irak, Palestina och Tjetjenien, hyllar Usama bin Laden och kallar Bush, Tony Blair, Sharon, Mubarak and Saudiarabiens kung Abdallah för ”smutsiga otrogna”. Inrikesdepartementet och parlamen- tariker från Labourpartiet menade att texterna och bildspråket uppmanade till våld. År 2006 släppte Aki Nawaz och den populära hiphoptechnogruppen Fun-Da-Mental albumet All Is War. Omslaget visar frihetsgudinnan iklädd huva och fjättrad som fångarna i Abu Ghraib, och en av låtarna (”Che Bin Pt 2”) jämför bin Laden med Che Guevara. Två parlamentariker krävde att Nawaz skulle gripas.

När inrikesdepartementet år 2007 lanserade prevent, ett projekt för att förhindra brittisk-muslimska ungdomar från att dras till våldsbejakande extremism, var hiphopen ett tongivande inslag. Muslimska organisationer får projektpengar för att anordna hiphop- konserter, kallade ”Spittin’ Light”, där amerikanska och brittiska rappare med ”en konventionell tolkning av islam” får visa sina färdigheter. Projektet riktar sig till yngre muslimer som kanske inte nödvändigtvis är knutna till moskéer eller andra religiösa institutioner. Förespråkare för prevent menar att ”konst och kultur kan ge muslimer en ventil för starka känslor”.

***

I Frankrike har hiphopen länge varit en symbol för både hotet från islam och den amerikanska kulturdominansen. På 1990-talet gjorde rädslan för amerikanisering och för att engelska ord och fraser skulle etablera sig genom musik till införandet av nationella kvoter för att skydda franskan. Enligt medialagen från 1994 måste minst 40 procent av musikrotationen i radio utgöras av franska musiker och 20 procent av moderna franska artister. Faktum är att kvoteringen bidrog till den franska hiphopens segertåg eftersom de stora radiokanalerna bytte från engelskdominerad pop och rock till hiphop, där man menade att det var lättare att fylla de franska språkkvoterna. Franska skivbolag började åka ut till förorterna på talangjakt. På så sätt ledde den lag som skulle skydda den ”franska identiteten” från amerikanisering ironiskt nog till att en fransk version av en amerikansk genre skapades, en genre som nu ger röst åt religiösa och etniska minoriteter som ses som ett inhemskt hot mot den nationella identiteten.

Amerikanska ambassader har försiktigt glidit in i den delikata dansen mellan europeiska regeringar och representanter för hiphopens motkulturer. Den amerikanska ambassadören i Frankrike har sponsrat hiphopkonferenser där han bjudit in rappare till sitt residens, bland andra den kontroversiella K.ommando Toxik (som på den amerikanska ambassaden framförde en hyllning till de två pojkar som dödades av den franska polisen 2007, en händelse som ledde till en våg av upplopp).

Amerikanska ambassader är inte ensamma om uppsökande strategier gentemot muslimer. Saudiarabien, Iran, Turkiet, Pakistan och en rad arabländer övervakar sina diasporor i Europa, predikar påstridigt sina tolkningar av islam och försöker vinna Europas muslimers stöd. Tjugohundratalets storpolitiska maktspel – de ideologiska och geopolitiska duster som är centrerade kring det postkoloniala Afrika och Mellanöstern – utspelas i allt större utsträckning i Europas invandrartäta förorter.

***

Efter att en hiphopgrupp hade uppträtt i Damaskus 2010 fick utrikesminister Hillary Clinton en fråga om hiphopdiplomatin. ”Hiphop är USA”, sa hon och tillade att hiphop och andra musikgenrer kan hjälpa till att ”reparera bilden” av USA. ”Det kanske är lite önsketänkande. Jag kan inte peka på någon förändring i den syrianska politiken på grund av att Chen Lo and the Liberation Family har varit där, men vi måste använda alla tillgängliga medel.” De projekt för hiphopdiplomati som USA och europiska regeringar har startat är tänkta att putsa upp ländernas varumärken och hålla ungdomar borta från extremism, men initiativet från USA är mer ambitiöst och försöker främja demokrati och utveckling och rentav påverka andra staters beteende. Till skillnad från europeiska stater som främjar vissa typer av hiphop framför andra har de amerikanska myndigheterna mestadels en låt gå-attityd gentemot hiphopen på hemmaplan. Men på det internationella planet är den amerikanska hiphopdiplomatin mer interventionsbetonad. ”Man måste anta att folk i slutändan väljer frihet framför tyranni om de får välja”, konstaterade Clinton, och menade att kulturell diplomati är ett ”flerdimensionellt schackparti”. ”Kan hiphopen vara en schackpjäs?” frågade intervjuaren. ”Absolut!” sa Clinton.

Liberala analytiker ser 50- och 60-talets jazzturnéer som en succé. Genom att visa upp rasmässiga framsteg menar man att jazzdiplomatin blev en motvikt till Sovjetpropagandan och förmedlade en positiv bild av USA.

Men hiphop är inte jazz, dagens hiphopstjärnor är inte 50- och 60-talets jazzlegender och trots alla paralleller som görs är ”kriget mot terrorn” inte kalla kriget. Jazzturnéer gav gensvar bland människor i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien eftersom efterkrigstidens USA sågs som en antikolonial makt, en motvikt till fransk, brittisk och italiensk dominans. Och USA parerade faktiskt europeiska koloniala ansatser i Libyen 1956 och vid Suezkanalen 1956.

Därtill väckte medborgarrättsrörelsen sympatier över världen; i den avkoloniserade världen såg man den svarta frihetskampen som en allierad. Rörelsens klanger – i synnerhet jazzens – var moraliskt tilltalande då jazzmusiker, inspirerade av den afro-asiatiska diskursen från Bandung och Nation of Islam skrev stycken som ”Uhuru Afrika” och ”Freedom Suite” och länkade samman medborgarrättsrörelsen till den antikoloniala kampen i Afrika och Asien.

Men smekmånaden med USA tog så småningom slut då policyn under kalla kriget ledde till oräkneliga interventioner och ställföreträdande krig, USA blev succesivt, tillsammans med Frankrike och Storbritannien, en understödjare av ett förtryckande statsskick som sträckte sig från de så kallade Barbareskstaterna till Pakistan. Då USA:s förhållande till regionen förändrades och Vietnamkriget fortsatte blev jazzambassadörerna allt oftare konfronterade av den lokala publiken kring sin roll i det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget. Von Eschen beskriver en händelse i Alger i april 1967 då unga algerier frågade jazzambassadörerna hur de som afroamerikaner kunde representera ett land som ”begick grymheter” i Vietnam.

Då hiphopen växte fram med sina beats och texter vann den snabbt gehör bland muslimska ungdomar, vilket experter på offentlig diplomati helt korrekt konstaterat. Men den mest älskade musiken var den politiskt ”medvetna”, afrocentrerade hiphopen under 1980- och 1990-talet som hyllade Afrika, Asien och islam. Vid något tillfälle i mitten av 1990-talet – kritiker är oense om när det hände exakt – fick dock ”medveten” hiphop stryka på foten för kommersiell hiphop där man bryr sig mer om att bli rik än att visa solidaritetmeddenpostkolonialavärlden.

Även om referenser till islam fortfarande är vanliga är det inte säkert att de är politiska eller ens smickrande. I december 2002 dök Lil Kim upp på omslaget till tidskriften OneWorld i burka och bikini och sa ”Fuck Afghanistan”. 50 Cents låt Ghetto Quran handlar om att langa droger och ”tjallande”. Foxy Brown tjusade vissa och retade gallfeber på andra med sin låt Hot Spot där hon säger att ”Rappare vill smaka på mig, men det är ramadan”. Än mer chockerande var videon Hard som Rihanna släppte i slutet av 2009, där hon tungt beväpnad och iklädd militärkläder grenslar kanonen på en stridsvagn i en krigsmiljö som för tankarna till Mellanöstern. En arabisk tatuering strax under hennes bronsfärgade behå lyder ”Frihet genom Kristus”, och på en vägg står en koranvers skriven: ”Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända”. Versen brukar användas för att hedra de döda och är ingen ovanlig vägginskription i krigshärjade muslimska samhällen. Poängen är att inte all hiphop som anspelar på islam går hem hos muslimska ungdomar.

De hiphopstjärnor – Lupe Fiasco, Mos Def, Rakim – som är älskade bland muslimska ungdomar har vunnit deras uppskattning eftersom de väver in sin muslimska identitet i sina verk och öppet kritiserar usa:s utrikespolitik. På sitt senaste album rappar Lupe: ”Gaza stod i lågor; Obama sa inte ett skit.” Men ingen av dessa herrar lär bli inbjudna till någon turné av amerikanska UD.

Jazzturnéerna under kalla kriget var aldrig populära bland progressiva svarta intellektuella. Både Frantz Fanon och den guyanska historikern Walter Rodney föraktade hur Louis Armstrong och andra användes som ”Voice of Americas sändebud”, hur ”förtryckta svarta människors” musik förvandlades till ”propaganda”. Liknande anklagelser riktas mot den nutida hiphopdiplomatin – men kritiken inbegriper i vissa fall även personangrepp på artisterna själva. Man ska inte glömma att artisterna tar en personlig risk. I juli 2007 kördes Toni Blackman, som en del i Rhythm Road-projektet, i ett bepansrat fordon, flankerat av en lastbilskonvoj med FN-personal i blå hjälmar, för att uppträda i Elfenbenskustens muslimskt dominerade och rebellkontrollerade norra del.

I januari 2006 uppträdde hon på en utomhusscen i Medan i Indonesien när ett gäng motorcykelburna män, som bar vad New York Times beskrev som ”antiamerikanska flaggor”, körde in på konsertområdet, klättrade upp på scenen, knuffade Blackman åt sidan och började skrika antiamerikanska slagord i mikrofonen.

En av medlemmarna i Native Deen beskrev ambivalensen han kände när utrikesdepartementet kontaktade dem: ”’Borde vi göra det?’ ’Borde vi inte göra det?’ Vissa sa att ’ni blir inget annat än marionetter som åker dit och säger: Ingen fara. Vi bombar ert land, men vi har också muslimer.’”

Precis som med jazzturnéerna är det de liberala internationalisterna som tror på musikens geostrategiska potential. Amerikanska ambassader i en lång rad utvecklingsländer söker upp hiphopgrupper och stöder artistgemenskaper, något som skapar friktion mellan USA-stödda artister och ”oberoende” artister.

Märkligast är påståendet att hiphop- diplomatin i den muslimska världen, på samma sätt som jazzen förkroppsligade och spred demokratiska värderingar, främjar demokrati och oliktänkande eftersom musiken ger uttryck för en muslimsk, afroamerikansk protesttradition, representerad av Malcom X. Alla uppgifter gör gällande att hiphopsände- buden undviker politiska frågor under framträdandena för ambassaderna, och de lokala myndigheterna finkammar ofta texterna i förväg.

Ändå hävdar Maura Pally, som ansvarig vid amerikanska UD för kultur- och utbildningsfrågor, att när jemenitiska ungdomar kommer in genom ambassadgrindarna i Sanaa för att se en hiphopkonsert är resultatet ”öppnade sinnen” och förändrade föreställningar. Kritikerna kontrar att ungdomarna efter konserten alltjämt är medvetna om att USA till fullo står bakom diktaturen de lever i.

Och det här är den stora stötestenen i den växande debatten kring hiphop- diplomatin: förespråkare hävdar att hiphopen kan ha samma frigörande och anseendeförbättrande effekt som jazzen hade på 1950-talet, och lyckas därmed förbise Washingtons nära band till de auktoritära regimerna i Nordafrika och Mellanöstern. Det kalla kriget är inte ”kriget mot terrorismen”. Man kunde använda jazzen för att ”sälja in” USA bakom järnridån och väcka motståndskrafter i Sovjetstödda regimer, men kan amerikansk ”mjuk makt” frigöra människor i USA-stödda diktaturer?

Hiphopinitiativen har kanske större chans att lyckas i Europa, där muslimer är marginaliserade men ändå åtnjuter vissa rättigheter, eller i icke-allierade diktaturer som Burma, där hiphop- artister är kraftigt censurerade, än i auktoritära regimer som stöds av USA:s ”hårda makt”.

Initiativen med hiphopdiplomati har väckt en livlig debatt kring hiphopens syfte: huruvida det är ”protestmusik” eller ”partymusik”; huruvida den är ett ”soundtrack till kampen”, som den omåttligt populära Lowkey döpte sitt senaste album till, eller står för amerikansk likriktning; huruvida man ska tacka ja till stöd från ambassaderna, och vad det innebär att stater – inte bara stora företag – intresserar sig för hiphopen. Hiphopaktivister har under lång tid försökt skydda sin musik från företagens makt, men nu när hiphopen används inom diplomati och terroristbekämpning har samtalet ändrat karaktär. ”När den är som bäst har hiphopen blottat makten, utmanat makten, inte tjänat den”, säger den Londonbaserade rapparen Lowkey. ”När den amerikanska regeringen älskar samma hiphopartister som du, vems ärenden är det de här artisterna går?” Dessa olika syner på hiphopen konkurrerar med varandra i städer i tredje världen som Tunis och El Alto, och i invandrarförorter i väst.

Debatten kring hiphop och USA:s ”mjuka makt” har inte lett till något bakslag för genren, men däremot till ökad kritik mot amerikansk hiphop och det allt vanligare påståendet att det är de icke-amerikanska rapparna som är hiphopens riktiga fanbärare. I arab- världen har islamister och andra länge avfärdat hiphop som något främmande och demoraliserande, men under 2011 har lokala hiphopartister omfamnats och hyllats för sin roll i revolterna.

Efter att Ben Ali avsatts blev tunisiska rappare – dittills bara kända på internet – inbjudna till teveprogram. Progressiva demokratiska partiet, en oppositionsgrupp som blev en del av den nya tunisiska regeringen, organiserade en stor konsert åt hiphophjältarna. Efter Mubaraks avsättning i Egypten bjöds Hamada Ben Amor in för att uppträda på Tahrirtorget, men han kunde inte resa eftersom han saknade pass.

Därtill har ingen mindre än Public Enemys ikoniska frontfigur Chuck D sällat sig till skaran som hävdar att ”internationella” hiphopartister är trognare det musikaliska kallet än sina amerikanska motsvarigheter. Under ett besök i Sydafrika i januari 2011 skrev ”hiphopens gudfader” ett svavelosande öppet brev till amerikanska hiphopartister där han skällde ut genrens elit för deras materialism, arrogans och brist på samhällsengagemang och konstaterade att maktbalansen hade förflyttats. ”Världen har hunnit i kapp nu och gått om USA i hiphopens alla grundprinciper.”

Till skillnad från jazzen på 1960-talet finns hiphopen i dag överallt. Den är lättillgänglig över internet och det finns blomstrande hiphopscener i städer över hela världen. Till följd av detta drar inte de amerikanska hiphopsändebuden samma publik som ”jambassadörerna” gjorde. Tjänstemännen som organiserar hiphopturnéerna medger att Kokayi och Vice Versa Alliance inte har samma stjärnglans som Gillespie, Armstrong and Ellington, men de vidhåller att artisterna porträtterar en okänd bild av USA och att den mångfald de förkroppsligar kan förändra föreställningar.

Mångfald är hiphopdiplomatins inneord och återkommer ständigt i rapporter och tal. För de amerikanska tjänstemännen visar hiphopprojekten i Europa och muslimskt dominerade länder på den mångfald och integration som råder i USA efter medborgarrättsrörelsen. De hiphopartister som skickas utomlands har alla tänkbara hudfärger, representerar en icke-rasbetonad, post-rasistisk amerikansk dröm och visar upp frukterna av medborgarrättsrörelsen, en företeelse som är unik för USA och som europeiska ledare och andra kan dra lärdom av.

Det är dock oklart hur övertygande detta rasbetonade bildspråk är. Muslimer föraktar inte USA för dess brist på mångfald. Den negativa bilden beror på utrikespolitik och, i allt högre utsträckning, politiska åtgärder på hemmaplan som riktar sig mot muslimer. Den kanske största ironin i att amerikanska UD försöker visa upp muslimers föredömliga integration i landet och dra växlar på medborgarrättsrörelsens moraliska och symboliska kapital är att de här turnéerna – likt jazzturnéerna – sker mot bakgrund av ofördelaktiga (och rasbetonade) mediebilder av koranbränningar, moskéfientliga kampanjer och hätska utfrågningar i kongressen då en av de mest skrämmande vågorna av nativism i USA:s moderna historia rör sig norrut.

Enligt medborgarrättsorganisationen Southern Poverty Law Center har rörelsen för att stoppa moskéer förvandlats till en bredare ”anti- shariarörelse”. Tretton delstater från South Carolina till Arizona till Alaska har lagt fram lagförslag som förbjuder islamisk lag. Skolstyrelsen i Texas fattade beslut om att bannlysa läroböcker på high school som är ”pro-islamiska [och] anti-kristna”, och i Florida pågår en liknande kampanj.

Amerikanska muslimer står dessutom inför en växande våg av diskriminering och ett fientligt medieklimat som otvivelaktigt kommer att förvärras då presidentvalskampanjen 2012 kommer i gång på riktigt. För demokrater är det kanske politiskt lättare att bli fotograferad med muslimer i Paris som sjunger We Shall Overcome än att utmana det organiserade bigotteri som breder ut sig på hemmaplan.

Schackbrädet skakar hursomhelst våldsamt. Revolterna i Tunisien, Egypten och Libyen har skapat svallvågor över Medelhavet och fått muslimska områden i europeiska städer i gungning – självbränningar har inträffat i Amsterdam, Palermo och Marseilles – och skakat om europeiska regeringar och högerpopulistiska partier som räds en flyktingvåg. Västerländska stater, som kämpar febrilt med att kalibrera sin utrikespolitik och offentliga diplomati, bekymrar sig för folkströmmar över Medelhavet, men också alltmer för musikaliska ordflöden och för hur Nordafrikas revolutionära textförfattare skulle kunna påverka Europa. Vid upprepade tillfällen censurerade BBC Radio 1Xtra under starka protester orden ”Befria Palestina” i en låt av rapparen Mic Righteous och sa att ”Mic Righteous freestyle har redigerats för att bibehålla opartiskheten”.

Med tanke på den påstått stora roll som rappare haft i revolterna kommer hiphopdiplomatin även i fortsättningen att användas för att nå ut till de demokratiska ungdomsrörelserna. Det är för tidigt att avgöra om revolterna kommer att inleda en ny era beträffande de diplomatiska förbindelserna mellan USA och arabvärlden, eller mellan Europa och Nordafrika.

Förhoppningarna om att ingripandet i Libyen förebådade en omdirigering av USA:s stöd från förtryckaren till de förtryckta tycks alltmer få ge vika för den uppgivna insikten att 2011 års tumult mycket väl kan mynna ut i ett mjukare, men ändå lydigt auktoritärt styre. Om det senare blir fallet kommer bilden av USA att vara fortsatt negativ, och det kan ingen dos svart musik eller prat om ”mångfald” ändra på.

Artikeln är kortad och ursprungligen publicerad i Middle East Report nr 260. Översättning: Erik MacQueen.

Hishaam Aidi undervisar på Institute For Research in African-American Studies och på School of International and Public Affairs vid Columbia University.

Med islams enande funktion och med budskapet att religionsbroderskapet är starkare än nationstillhörighet, etnicitet och klasskillnader har Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan lyckats få sin politik att gå hem hos såväl intellektuella akademiker, fattiga och rika, som hos turkiska nationalister och kurder. Det breda stödet har främst berott på tilltron till att Erdogan kommer att kunna demokratisera Turkiet. Samma retorik har även fungerat i Mellanöstern, där Erdogan allt mer har börjat framstå som den eftertraktade, karismatiske och saknade ledaren. En som vågar stå vid folkens sida mot stormakter och tyranner. Under sin rundresa i Mellanöstern och Nordafrika under hösten 2011 togs Erdogan emot som en rockstjärna och Turkiet beskrevs som den muslimska världens ledande land. Hans uppmaning till Egypten om att landets grundlag bör vara sekulär både förvånade och väckte en viss irritation hos de konservativa i regionen. AKP-regeringen har även kritiserat Syriens Al Asad i hårda ordalag. Turkiet har också tagit emot tusentals flyktingar från Syrien och vidtagit sanktioner mot landet.

Åsikterna om Erdogan går isär. Många menar att hans ambitioner är att bli en ny Tek adam – den enda ledaren – i Turkiet. Begreppet har sedan 1960-talet använts för att beskriva Kemal Atatürk. Det finns inga direkta motalternativ till Erdogans starka position. Oppositionen, med det socialdemokratiska CHP i spetsen, har gått så långt som att kalla Erdogans styre för en ”civil diktatur”. Vad de syftar på är att AKP inte har någon tolerans för oppositionen, är auktoritärt och får igenom varje fråga partiet önskar eftersom man har majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. Dessutom har AKP kontrollen över Turkiets rättsväsende. Röster från en del medier och även från vanligt folk menar att AKP skapar ett samhälle där olikheter inte tolereras och konservatismen ökar.

En viktig anledning till Erdogans makt sägs komma genom yesil sermaye, så kallat grönt kapital från välbärgade muslimska affärsmän. Tidigare diskuterades ”den djupa staten” där en grupp inflytelserika antidemokratiska sammanslutningar inom det turkiska politiska systemet bestående av högt uppsatta personer inom underrättelsetjänsten, militären, säkerhetstjänsten, rättsväsendet och den organiserade brottsligheten genomförde politiska mord. I dag är det det gröna kapitalets och AKP:s makt som diskuteras. En sådan kritik handlar om AKP:s kontroll över medier. Många holdingbolag är både medieägare och har investeringar inom energi-, industri-, handels- och turismsektorerna. Kritik mot landets styrande parti innebär konsekvenser för bolagens affärsverksamhet. Och just därför avstår en betydande del av de kommersiella medierna från regimkritik.

Till skillnad från sina föregångare i det muslimska Välfärdspartiet RP har Erdogan en till synes en mildare ställning till islam, och blev den ledare som stod för Turkiets fortsatta reformarbete för inträde i EU. Något som då, i början av 00-talet, gillades av stora delar av befolkningen. Som försvarare av friheter möjliggjorde Erdogan dessutom för beslöjade kvinnor att studera på universitet och arbeta inom statliga myndigheter. Han har även diskuterat möjligheten för elever i lågstadiet att bära huvudduk i skolor. Något som har irriterat de sekulära krafterna.

Illustration: Prince Hat

Men samtidigt som Erdogan propagerar för medborgarnas fri- och rättigheter i länder som Syrien och Egypten och låter sig hyllas som en hjälte under sina statsbesök, fängslas och förföljs människor i hans eget land. Erdogans regering har kallats för ”ett skräckimperium” av både den politiska oppositionen och regimkritiska röster. Arresteringarna av tusentals personer har nu pågått sedan 2009 och sänt chockvågor genom landet. Mångfalden bland de fängslade är stor: studenter som demonstrerar för kostnadsfri utbildning, lärare, jordbävningsdrabbade, akademiker, intellektuella, politiker, fackligt aktiva, journalister, advokater och människorättsaktivister.

Helt nyligen arresterades den före detta överbefälhavaren Ilker Basbug anklagad för ledning av en terrororganisation för att störta Turkiets islamistiska regering. Regeringsvänliga tolkade detta som ytterligare ett steg mot den ökade civila kontrollen över militären. 70 journalister sitter i dag i turkiska fängelser. Bland dessa journalister finns Mustafa Balbay, skribent på den kemalistiska tidningen Cumhuriyet. Balbay anklagas för att ha planerat och uppmuntrat till en statskupp. Två andra journalister som sitter häktade är Ahmet Şik och Nedim Şener. Ahmet Şiks bok Imamens Armé som användes som bevismaterial handlar om imamen och ledaren för den muslimska Gülen-rörelsen Fethullah Gülen, som lever i exil i usa sedan flera år tillbaka.

Boken beskrev hur Gülen-rörelsen bildades och hur den genom att odla nära relationer med armén, polisen kom att bli en av de viktigaste maktfaktorerna i Turkiet. Polisen beslagtog och raderade bokens elektroniska fil under en razzia på dagstidningen Radikal där journalisten Ahmet Şik arbetade. Nyligen arresterades även journalister från Diyarbakir News Agency och Firat News Agency, det senare känt för sin nära koppling till pkk. Det anklagades för samröre med kck (Kurdiska Folkens Konfederation) som ses som pkk:s stadsorganisation.

Flera människo- rättsaktivister och folkvalda politiker i det prokurdiska partiet BDP – och ett flertal advokater har också fängslats. Däribland pkks fängslade ledare Abdullah Öcalans försvarsadvokater. Nyligen fick ordföranden för fackföreningen Kesk, som organiserar arbetare inom den offentliga sektorn, mer än sex års fängelse för samröre med kck.

De första KCK-gripandena började i april 2009. De fängslade, främst BDP- politiker och människorättsaktivister, har suttit häktade i mer än två år utan någon rättegång. Åtalsunderlaget som presenterades var på cirka 7 500 sidor med bilagor på 130 000 sidor. Merparten av åtalsunderlaget är baserat på telefonavlyssningar och mejlkonversationer. Anklagelserna mot de åtalade är många gånger absurda: att ha talat i europeiska parlament om brott mot mänskliga rättigheter i Turkiet eller att ha låtit sig intervjuas på den kurdiska tevekanalen Roj-tv.

Massarresteringar av kurdiska politiker och det tidigare förbudet mot det prokurdiska partiet dtp innebar bakslag för demokratiseringsprocessen. Utbildning i landets skolor på det egna hemspråket är inte tillåtet och Erdogan har tydligt framfört att ”ingen ska av oss förvänta sig en officiell modersmålsutbildning”. Också de icke-muslimska och icke-sunnitiska samhällena rapporterar frekvent om diskriminering och administrativa svårigheter. Ansökningar till ansvariga myndigheter för att etablera alevitiska gudstjänsthus (cem) avböjs konsekvent. Premiärministern drar sig heller inte för att läxa upp journalister och opinionsbildare offentligt. Oppositionella hålls i arrest under långa tider utan att veta varför och vad de anklagas för.

Demokratiseringsprocessen, som fick ett brett stöd, har med andra ord avstannat. Man kan vid det här laget till och med prata om ett bakslag för demokratin i Turkiet. I det senaste valet i juni 2011 ändrade AKP tydligt sin politik och valde att vände sig till den högernationalistiska väljarbasen. Valstrategin visade sig fungera väl och AKP segrade för tredje gången, med 50 procent av rösterna. Även om oppositionen från vänster har stärkts, inte minst de två största oppositionspartierna CHP och BDP, har det inte räckt för att utmana AKP. Anledningarna är många. Oppositionen är splittrad. CHP har en brokig väljarbas som består av vänsteraktivister, liberaler och vänsternationalister. Partiet har svårt att samla sina väljare under ett och samma tak. Den nya CHP-ledaren, själv alevit från östra delarna av landet, fick den svåra uppgiften ena ett parti med starka inre strider. Det prokurdiska BDP har kritiserats för att ha en enda huvudfråga, den kurdiska frågan och dessutom för att stå alltför nära PKK.

En av de stora utmaningarna för demokratin i Turkiet är att komma fram till en lösning på den mångåriga konflikten med pkk och sätta i gång arbetet med att ta fram en ny grundlag i stället för den som dikterats av militärjuntan i början av 1980-talet. Den nuvarande lösningen på den kurdiska frågan går ut på utökade väpnade strider med pkk. Förhandlingarna och överläggningarna som regeringen inledde med den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan har brutits. Samtidigt står det klart att väpnade strider med pkk inte är lösningen, utan snarare fördjupar konflikten och oförsonligheten. pkk har ett brett stöd hos den kurdiska befolkningen. Många kurdiska ungdomar som ansluter sig till pkk ser organisationen som en befrielserörelse. En dialog där både Öcalans och övriga PKK-anslutnas framtid diskuteras är nödvändigt. Nästa steg är att skapa mekanismer som bidrar till att pkk till slut väljer att ”komma ner från bergen”.

EU-kommissionen säger i sin senaste strategirapport att framstegen när det gäller mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter inte är tillräckliga och makt och kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Att förtroendet för EU har börjat sjunka bland befolkningen är känt sedan tidigare. I dag tror fler turkiska medborgare på närmare kontakter med Mellanöstern än med Europa, enligt den USA-baserade tankesmedjan Pew Research Center.

Kommer Turkiet att fortsatt utgöra en modell för övriga Mellanöstern? Turkiets tidigare strategi ”noll problem med grannländerna” har visat sig inte fungera som planerat. Turkiet pressar Syrien allt mer och nyligen hotade Iran att attackera det planerade bygget av en Nato-missilbas i Turkiet. Kritiken som kommer inifrån landet är att Turkiet i dag tydligt fungerar som en ”underleverantör” till usa.

Att Turkiet är en större tillgång för EU ju mer dess roll i regionen ökar är ett faktum. Turkiet har auktoritet och inflytande i den muslimska världen. Och landets höga ekonomiska tillväxt ger ännu mer makt. Men den ekonomiska tillväxten har inte gjort något åt de alltmer ökade ekonomiska klyftorna, den fördjupade fattigdomen eller den rekordhöga arbetslösheten bland ungdomar. Turkiet, som förväntas ha världens största ungdomsbefolkning om tio år, har i dag mer än en miljon arbetslösa ungdomar.

Trots både intern och extern kritik lyckas Erdogan behålla sin starka maktposition. Hans popularitet i landet och internationellt ökar och han fortsätter att överraska med sina oväntade tal. Nyligen aktualiserades ett mycket känsligt fall i Turkiets historia, som handlar om en massaker på flera tusen civila i provinsen Dersim i östra Turkiet under 1937-38. Fallet, som togs upp av en CHP-ledamot, ledde till stora offentliga diskussioner. Erdogan beklagade, i egenskap av Turkiets premiärminister, massakern offentligt och tillade att han kan be om ursäkt för det som hänt om det behövs. Samtidigt som detta uttalande kom kan samma regering förbjuda en dokumentär som beskriver just den massaker som premiärministern i princip bett om ursäkt för.

Utvecklingen i landet oroar många. Den nyligen avslutade rättegången mot den turkisk-armenske journalisten Hrant Dink som mördades utanför sin nyhetsredaktion den 19 januari 2007 har väckt starka reaktioner. Statliga tjänstemäns påstådda inblandning i mordet har inte utretts. Rätten beslutade, trots bevis om motsatsen, att dådet inte är ett terrorbrott. Turkiet förvånar med sin motsägelsefulla politik. Nationalismen ökar i samhällets alla fronter i takt med att både regeringssoldater och PKK- militanta dör i strider mot varandra. Samtidigt blir EU allt mer försiktigt i sin kritik av Turkiet som i dag har lyckats skapa sig en position där landets ledande politiker riktar skarp kritik mot EU.

Men demokratin handlar också om att personer i ledande positioner granskas och ställs till svars för vad de gör. Därför blir det än viktigare att oppositionen i landet tillåts existera och kritisera den sittande regeringen utan att riskera fängelse. Och det är just genom en stark opposition i landet som demokratiseringen kan gå framåt och Turkiet äntligen välkomnas in i EU. Omvärldens hållning gentemot Turkiet och dess regerings inskränkningar mot demokratiska fri- och rättigheter kommer att spela en avgörande roll den närmaste tiden.

Helin Sahin är statsvetare och koordinator för Palmecentret i Turkiet.

På stranden invid sjön Dumpokjauratj, några mil öster om Arjeplog, levde människor för nästan tiotusen år sedan. På en liten flack höjd i närheten av sjön har arkeologerna hittat kokgropar och eldstäder. Här har grupper av jägare och samlare slagit sig ner när inlandsisen drog sig tillbaka och området åter började befolkas av människor och djur.

Boplatsen vid Dumpokjauratj väcker liv i en gammal fråga. Vilka var de första som befolkade norra Sverige? Var detta en samisk boplats?

Från mitten av artonhundratalet och långt in på nittonhundratalet var det en viktig fråga. Den handlade om mark och makt. Om vem som var först och därmed hade rätten att äga.

Under större delen av artonhundratalet var den allmänna uppfattningen att samerna var Sveriges och Skandinaviens urbefolkning. Erik Gustav Geijer, det tidiga artonhundratalets mest inflytelserika historiker, fann stöd för den tanken i sagor och gravplatser, medan zoologen och arkeologen Sven Nilsson lyckades ”bevisa” samma sak med hjälp av kranier. Sven Nilsson jämförde samtida samiska kranier med skallar som han påstod var ”germanska”.

Med denna upptäckt i bagaget studerade han sedan skallar från forntida gravar och fann att de klotformade skallarna dominerade i hela Sverige, ja även i övriga delar av norra och västra Europa. Slutsatsen var enkel: samerna var Skandinaviens ursprungsbefolkning, en folkstam som efterhand trängts undan av germanerna.

Tanken att samerna var Sveriges och hela Nordens ursprungsbefolkning var tilltalande för artonhundratalets romantiska vetenskapsmän. Men i takt med att den svenska staten under århundradets senare del fick upp ögonen för de rikedomar som fanns i Lappland förändrades idéerna. Nu hittade forskare, som medicinaren Gustav von Düben, ”bevis” för att germanerna varit först och samerna i själva verket trängt in på den germanska marken. Bevisen fanns återigen i formen på skallarna.

I dag är allt detta frågor och tankegods som arkeologerna kastat på skräphögen. Frågorna är inte bara naiva och rasistiska, menar arkeologerna, de är dessutom omöjliga. Det går inte att tala om olika etniska gruppers förhistoria – etnicitet är något föränderligt, något pågående, inte en essens som går att spåra genom århundradena.

Trots det är frågan om folkslag och ursprung ändå aktuell i forskarsamhället. Den har dykt upp igen inom den fysiska antropologin. Det är som om den vetenskapliga rasismen går igen. Och än en gång är det samer, judar, indianer och bushmän som fångar vetenskapsmännens intresse.

1994 landade en monumental studie, tjock som flera telefonkataloger, på redaktionerna hos världens vetenskapliga tidskrifter. Det var den italienska genetikern och Stanfordforskaren Luigi Luca Cavalli-Sforzas magnum opus History and Geography of Human Genes, en sammanställning av flera decenniers forskning kring gener, geografi och folkslag.

Boken var en sensation. Här sammanfattades ett helt nytt forskningsfält, genetic geograhy, genetisk geografi, för första gången. Sedan dess har otaliga studier i ämnet publicerats – framför allt skrivna av genetiker som lärts upp av Luigi Luca Cavalli-Sforza. År 2010 kom exempelvis två stora studier, utförda av bland annat israeliska forskare, med undersökningar av dna hos judar och andra folkgrupper, den ena publicerad i Nature, den andra i The American Journal of Human Genetics. Båda studierna slog fast att judar över hela världen är besläktade med varandra och att olika grupper av judar är mer släkt med varandra än med andra ”folkgrupper”.

För att kunna säga något över huvud taget om dna insamlat från människor över hela världen måste detta grupperas på något sätt. För att se skillnader behöver forskarna kategorier. I studier skrivna av genetiska geografer, såväl populärvetenskapliga som inomvetenskapliga, kryllar det av begrepp som européer, afrikaner, asiater, judar, samer, finnar, basker och så vidare. Därmed kopplar de genetiska geograferna in sig på gamla föreställningar om folk, språk och kultur som klart avgränsbara enheter.

Föreställningen om folk eller den moderna motsvarigheten etnicitet, är färsk. Med biologiska mått handlar det om några korta ögonblick.

I slutet av sjuttonhundratalet myntade den tyske filosofen Johann Gottfried Herder begreppet ”folksjäl”. Han föreställde sig att varje nation eller grupp hade en gemensam och unik kultur, en sort inre själ, en essens. Han var inte ensam. Över hela västvärlden var ord och begrepp som folk, folkgrupp och folkslag på modet. Idéerna fyllde ett behov för de framväxande nationalstaterna.

Ungefär samtidigt delade Carl von Linné in arten människa i olika undergrupper. Som asiater, afrikaner och européer.

För Carl von Linné var fysiken, det yttre, avgörande. För Johann Gottfried Herder det inre. Under artonhundratalet flöt dessa båda föreställningar samman.

Biologer, etnologer och antropologer reste jorden runt för att katalogisera och kategorisera. Yttre fysiska egenskaper, som formen på skallar, kopplades till inre egenskaper, som intellekt och kultur.

På kontinenten intresserade man sig mest för judar, i Sverige för samer.

Men etnicitet – eller folk om man så vill – är ingen essens, det är en process, en social konstruktion, något som ständigt förändras och utvecklas över tid.

Några samer existerade inte för tiotusen år sedan när människor för första gången efter inlandsisen slog sig ner vid sjön Dumpokjauratj i nuvarande Lappland. Den samiska kulturen uppstod förmodligen i relation till den svenska statens maktanspråk, från Gustav Vasa och framåt.

Etnicitet eller språk är helt enkelt en omöjlig kategori för naturvetenskaplig forskning.

Den genetiska geografin handlar om blod, om släktskap. Men också om jord. Om vem som var först. Om hur olika folkgrupper befolkat världen genom historien.

I rättegångar kring mark och ägande i norra Sverige har renskötande samer använt sig av den genetiska forskningen för att bevisa att de är en historisk ursprungsbefolkning; att de var först.

Återstår att se om till exempel den israeliska regeringen kommer att spela ut samma kort.

Mattias Hagberg är frilansjournalist och författare och skriver bland annat på Göteborgs-Postens kultursida.

Arena vänder örat mot jorden och djurens rätt i litteraturen.

För att starta en prenumeration, 6 nummer för 395 kronor » klicka här

Du kan också köpa lösnummer:

Eric Sundström, chefredaktör för webbtidningen Dagens Arena, skriver om Margaret Thatcher. Varför dricker brittiska fackanslutna medlemmar fortfarande sitt te ur koppar med texten »I still hate Thatcher«?

Dokument | Cyberisolationism. Magnus Linton låter norska islamofobers hatobjekt Thomas Hylland Eriksen förklara Breivik.

Utspel | Lyft blicken! Omvärlden blickar mot den svenska modellen. Socialdemokraterna i Sverige tittar inåt i stället för utåt.

Dessutom:

Arenas nya krönikör Claus Leggwiw om Vàclav Havel och Västs ungdomsprotest.

Turkiet på fel spår. Devrim Mavi skriver om repression mot oppositionen.

Timanställda håller tyst. Agnes Arpi skriver om Den stora gruppen timanställda som jobbar i offentlig sektor. De klagar inte. För att få behålla jobbet.

Hip hop som strategi. Kan musik förändra världen? Hillary Clinton tror det.

Jesper: Jag har inga principiella invändningar mot Rut-avdrag. Att vidga det till fler tjänster låter som en bra idé. Det kan vara bra att Socialdemokraterna tar initiativet i den här frågan.

Karin: Jag kan förvänta mig att Socialdemokraterna ska stimulera företagande med vettig arbetsmiljö. Jag kan ha problem med att ha avdrag som gynnar vissa grupper, det blir lite skatteshopping där man plockar ihop sin kaka men det är inte alla som har råd att göra det. Även detta med avdragsrätt på gåvor till idéella föreningar, det känns Stockholmsövremedelklassanpassat på ett sätt som inte känns fräscht. Socialdemokraterna borde skapa en tjänstesektor där det är möjligt att ha bra arbetsvillkor. Dagens tjänstesektor har otroligt utsatta arbeten där utsatta människor hamnar i en situation med maktinpregnerade möten i och med att mötena sker hemma hos människor.

Jesper: Det bra med Astudillos förslag är att han inkluderar tjänster både i hemmet och på till exempel restauranger. Det verkar vara ett sätt att harmoniera avdragsrätten i tjänstesektorn. Jag är inte så för detta som jag låter utan har gått fram och tillbaka. Men om man tänker sig att sektorn finns, så är det nog bra att göra den vit och pumpa in pengar i den för att höja statusen, och göra arbetsmiljön bättre. Sen tror jag det är bättre att företagen gör avdragen än privatpersoner för att inte gynna dem som är vana att göra avdrag. Det är viktigt att man gynnar företaget istället för privatpersoner så att det blir en del i en godare tjänstesektor.

Karin: Jag är ingen skatteexpert men om man är beredd pumpa in så mycket pengar borde man vilja styra vilka företag som kan ta del av det. Butlerförslaget blev ju hånat men poängen var ju att de ville låta arbete ”flytta hemifrån” som Schyman brukar uttrycka det. Det skulle vara intressant att höra hur man vill stimulera det här. Jag tror att lite större företag är bra för arbetsmiljön. Möjligheten att försörja sig på heltid är också viktig ur ett maktpespektiv.

Jesper: Egentligen är ju en kunskapsbaserad produktion med högproduktiva jobb standardreceptet. Men om vi kan minska arbetslösheten med dessa tjänstejobb så är det bra. Det utesluter inte vartannat. Nackdelen med permanentade avdrag är ju att du tar bort ett konjunkturinstrument. Kanske kan ett utvidgat avdrag användas som konjunkturinstrument. . .

Karin Thorasdotter är programchef på Tankesmedjan Arena Idé. Jesper Bengtsson är chefredaktör för tidningen OmVärlden.

Den sovjetiska armétidningen Röda stjärnan ska fördöma ett tal av Tories nya partiledare. Politbyrån har anklagats för att sätta militärutgifter framför mat i en strävan efter världsherravälde. Röda stjärnans ordval, avsett som en förolämpning, blev Järnladyn. ”De gjorde mig aldrig en större tjänst”, konstaterade Margaret Thatcher långt senare.

The Guardian/The Observer har publicerat inte mindre än tre recensioner av den aktuella filmen med samma namn. Visst, Meryl Streep är magnifik. Men Järnladyn är en film om personen Thatcher utan Thatcherism. Det räcker, naturligtvis, för att en omfattande debatt ska ta vid.

I dag har Centerpartiet en partiledare som inte var född när Thatcher blev premiärminister. Men Annie Lööf ”mår bra hela dagen” när hon har sett Thatcher i debattstolen.

Det är ett uttalande som kan få en anglofil med hjärtat till vänster att brotta ned omgivningen och tvångsvisa YouTube-klippet i vilket Elvis Costello förklarar låten ”Tramp the dirt down” (om Thatchers framtida grav).

Till höger, som på DN:s ledarsida, avundas den musik som Thatcher framkallade (samlat i vänsterkollektivet Red Wedge med Billy Bragg, The Smiths, Paul Weller, Lloyd Cole). SvD:s ledarsida har i stället sökt ammunition i Tony Blairs memoarer, och även Blair konstaterar att Storbritannien var i behov av industriella och ekonomiska reformer. Imperiet som hade kontrollerat en fjärdedel av jordklotet sattes under IMF:s förmyndarskap. ”Missnöjets vinter”, efter en rad i Shakespeares Rikard III, tvingade fram ett nyval våren 1979. 29 miljoner arbetsdagar hade förlorats i strejker bara under ett år. Thatcher kom till makten, ett sekteristiskt Labour drevs vänsterut och blev irrelevant.

Det sägs att en bra diskussion om Thatcher ska innehålla båda dessa perspektiv; såväl ”we deserved her” som ”I still hate her”. För att förstå hela den skalan måste bilden av Thatcher på borgerliga ledarsidor problematiseras.

Falklandskriget, en operation kantad av tur, var avgörande för Thatchers andra valseger 1983. Att omplacera varje öbo och ge dem 1 miljon pund per person hade varit en billig lösning jämfört med de omedelbara kostnaderna för kriget. Och antalet brittiska soldater som har begått självmord efter att de kom hem från Falklandsöarna är nu högre än de 255 som stupade. Men kriget underströk och förstärkte i synnerhet Thatchers djupt nationalistiska och patriotiska förhållningssätt till politik, ursprungligen format av andra världskriget. Att stärka försvaret var viktigare än alla andra offentliga utgifter, inklusive mjölk till skolbarnen (en nedskärning förevigad av ramsan ”Maggie Thatcher, Milk snatcher”).

Synsättet överfördes på det Europasamarbete som hon ursprungligen betraktade som en försvarsorganisation, snarast en gren av Nato. Med tiden växte hennes förakt för all samverkan i Europa som inte handlade om avreglerade marknader, och det blev också den utlösande faktorn till hennes fall (vice premiärminister George Howes avgång hösten 1990). Thatcher, som även ogillade planerna på en tysk återförening, blickade helst över Atlanten mot Vita Huset och Ronald Reagan. Att hon på ålderns höst har förslagit att Storbritannien ska lämna EU och söka medlemskap i Nafta framstår som en logisk slutpunkt.

Järnladyns premiär sammanfaller med ANC:s 100-årsjubileum, vilket påminner om Thatchers undfallenhet mot apartheidregimen i Sydafrika och hennes motstånd till EG:s och Samväldets sanktioner (sanktionsfrågan innebar att Samväldet körde över direktiven från London för första gången någonsin). Och till tonerna av förslagsvis The Beats ”Stand down Margaret” kan andra reaktionära ståndpunkter radas upp. Hon omfamnade dödstraffet, har sörplat te med och uttryckte stöd till diktatorn Pinochet, och genomförde Section 28 som förbjöd lokala myndigheter att framställa homosexualitet på ett positivt sätt.

Ett annat känsligt ämne i varje Thatcherbiografi är kapitlet som handlar om ”aid and arms”. I en tid när västvärldens länder strävade efter att nå målet om att ge 0,7 procent i bistånd sänkte Thatcher Storbritanniens nivå från 0,52 (1979) till 0,31 procent (1989). Biståndet knöts till handel, och ofta vapenhandel. Turerna kring Pergaudammen i Malaysia är ett av många exempel som dessutom ska ha gjort hennes son, ”mellanhanden” Mark Thatcher, till mångmiljonär.

Labourpolitikern Oona King har påpekat att hon under sin uppväxt, tack vare Thatcher, förstod att en kvinna kan nå den absoluta toppen. Men Thatcher ”klättrade skickligt genom en lönndörr i glastaket, och slog kraftfullt igen den bakom sig”, menar King. Thatcher utsåg bara ett kvinnligt statsråd och framhöll ofta att hon var den första vetenskapsmannen som hade blivit premiärminister (examen i kemi). Hon hävdar att det aldrig slog henne att hon var den första kvinnan på posten. Uttalandet är en talande symbol för något långt viktigare: I en tid när jämställdhetsreformer började göra viktiga framsteg i andra europeiska länder, var Storbritannien ett lysande undantag.

Annie Lööf har även sagt att Thatcher visade ”var skåpet skulle stå”. Hon avsåg knappast en traditionell C-fråga som decentralisering. Mellan 1979 och 1989 genomfördes inte mindre än 50 olika lagändringar som minskade den politiska makten på lokal nivå. Och det är knappast Thatcher som har inspirerat Lööfs värnande om den personliga integriteten. Thatchers tid vid makten har flera auktoritära inslag som drabbade meningsmotståndare på flera olika sätt, från ”shoot-to-kill” policyn i Nordirland till polisens räd på BBC:s kontor i Glasgow 1987.

Thatchers åtgärder för att krossa facket är också ett exempel på att hon gärna identifierade problem, men saknade känsla för en proportionerlig lösning. Thatcher förbjöd sympatiåtgärder, avskaffade fackledningens rätt att bestämma om konfliktåtgärder och lagstiftade om att en arbetsplats måste ha 20 procent fackmedlemmar om facket ska få kräva avtal för medlemmarna.

Men i en tid när David Cameron ber om ursäkt för Section 28 och Ed Miliband medger att vissa begränsningar av fackföreningarnas makt var nödvändiga, är det grundbulten i Thatcherismen som behöver diskuteras: En blind tro på först monetarism (Hayek) och sedan nyliberalism (Friedman) som förorsakade djupa sår i det brittiska samhället som ännu inte har läkt. Vissa problem löstes, nya skapades.

Huvudproblemet var arbetslösheten, som aldrig var lägre än när hon tillträdde 1979 (drygt fem procent). Under de elva år som följde, då ”Europas sjuke man” ska ha räddats, varierade arbetslösheten mellan sju och tolv procent (som mest 3,3 miljoner medborgare).

Läxan av Thatcherismen är att hård, kortsiktig och nyliberal politik skapar konsekvenser som ger nackdelar över lång tid. Arbetslöshet, bidragsberoende och slitna höghus där ingen är nära arbetsmarknaden skapar problem som ärvs av nya generationer. Kriminaliteten dubblerades 1979-1997. Infrastrukturen vansköttes, järnvägens öde blev en schabblig privatisering under efterträdaren John Major. Avindustrialiseringen blev för drastisk och även lönsamma industrier slogs ut. Städer i norr fick förfalla. The Guardian avslöjade nyligen att regeringen övervägde att överge eller gradvis evakuera staden Liverpool efter upploppen 1981. En stad som ännu 2012 strider för att få reda på om Thatcher ville skydda polisens oförlåtliga försummelser i samband med Hillsboroughkatastrofen 1989, då 96 supportrar klämdes ihjäl på en fotbollsläktare som snarast bör jämföras med en dödsfälla.

Inte ens universiteten klarade sig. De kraftiga nedskärningarna i den högre utbildningen medförde att Thatcher är den enda Oxfordutbildade premiärministern i modern tid som inte har belönats med en hedersprofessur. Det statliga stödet till forskningen reducerades så kraftigt att den totalt sett minskade i Storbritannien, vilket gjorde att landet därmed gick emot trenden i en tid när USA och Japan fick ta hand om framtidsbranscher som data och elektronik.

Resultatet blev en ojämlikhet som steg brant och konstant, eftersom Thatcher gav Storbritannien det sämsta av två världar: Välfärdsstaten blev allt mer amerikansk, men ersattes aldrig av hennes drömmar om amerikanska nivåer av filantropi vilande på Viktoriansk medömkan. När Thatcher avgick var Storbritannien det fjärde mest ojämlika landet i OECD. Landet hade i negativ bemärkelse klättrat förbi bland annat Spanien, Grekland, Portugal och Reagans USA. Samtidigt bröts det välfärdskontrakt som ännu inte är återupprättat. Hon skiter i oss så vi lever på välfärdsresterna. Omvänt: Varför betala höga skatter när alla fuskar?

Tidigare konservativa regeringar hade tagit för givet att det inte gick att vinna val om arbetslösheten var högre en miljon människor. Thatcher anses ha bevisat motsatsen: Det går, så länge medelklassen känner sig belönad.

Johnny Marr, gitarrist i The Smiths, menar att Thatcher inte bara genomförde en ekonomisk strategi som bland annat krossade landets fackföreningar. Sättet hon gjorde det på saknade medkänsla och medförde att solidariteten mellan människor förstördes. Det tomrum som uppstod fylldes med en känsla av hjälplöshet, att du som medborgare stod maktlös inför den kalla och hårdförda centralmakten.

Premiären av Järnladyn på Europas biografer sammanfaller med eurokris och krav på att 27 länder ska spara sig ur en kris samtidigt. Av de reformer som ska reglera det kapital och de fria marknader som Thatcher tillbad syns ännu intet.

”Burn down the disco. Hang the blessed DJ. Because the music that they constantly play. It says nothing to me about my life”. Det har sagts att raderna i The Smiths låt ”Panic” avser parlamentet, Thatcher och hennes ekonomiska stålbad i nämnd ordning.

Singeln släpptes 1986. Europas vänster saknar ännu ett sammanhållet alternativ till den Thatcherism som även ekonomiskt är så överskattad, men som framkallade så mycket bra musik och är så lätt att tycka illa om.

Som texten på de brittiska fackförbundens kaffemuggar lyder: ”I still hate Thatcher”.

Återstår att formulera något som Europas luttrade medborgare vill ha i stället.

Eric Sundström är chefredaktör för nättidningen Dagens Arena och det europeiska progressiva magasinet Fresh Thinking. En något förkortad version av artikeln finns med i det kommande numret av tidskriften Arena.

– Arena ska ha en bredd av idéer, kännas överraskande, ung och oumbärlig för att hänga med i samhällsdebatten. Nu är det dags att se över tidningen och sätta igång en ordentlig omgörning av både innehåll och form. Arbetet med nya Arena inleds nu. Det ska bli fantastiskt kul att ta tag i, säger Malena Rydell.

Med två nya chefredaktörer står Arena inför en redaktionell översyn och grafisk omgörning som kommer att ske under 2012. Malena Rydell inledde sin anställning på Arena den 10 januari. Arenas andra chefredaktör Mikael Feldbaum började arbeta på Arena i oktober 2011.

-Malena är en känd och erfaren samhällsdebattör och kulturskribent. Hon har också lång redaktörserfarenhet och kan tidningsbranschen. Malena har också visat att hon vågar förnya och provocera vilket gör att Arena kan fortsätta vara Sveriges ledande samhällsmagasin. Hon är en tung rekrytering till Arena, säger Agneta Karlsson, verksamhetschef för Arena Medier.

Malena Rydell har arbetat som journalist sedan år 2000. Hon har framför allt arbetat som kritiker inom musik och litteratur, men även varit aktiv i feministisk debatt, samhällsfrågor och politik. Malena kommer fortsätta som frilansskribent på halvtid. 2009-2011 var Malena editionschef på den nya versionen av tidningen Stockholm City, och före dess chefredaktör för tidskriften Bang i tre år.

Tidskriften Arena produceras av Arena Medier, som är en del av Arenagruppen. Tidskriften har två halvtidsanställda chefredaktörer, som båda även skriver ledare i systertidningen Dagens Arena. I Arenagruppen ingår även bokförlagen Atlas och Premiss, tankesmedjan Arena Idé samt Arena Skolinformation.

För mer information, kontakta:
Malena Rydell, 0709-94 61 20.
Agneta Karlsson, 0722-34 21 55.

När staden gentrifieras jagas den alternativa kulturen i väg. Men just därför är stadskärnan alltid relevant för aktivisterna.

År 1970 ockuperar en grupp som kallar sig ”slumstormare” ett hus i den centralt belägna gamla arbetarstadsdelen Haga. Inspirationen kommer från Danmark, där ”slumstormarrörelsen” ockuperat hus i centrala Köpenhamn sedan mitten av 1960-talet. Aktionen är den första av en lång serie ockupationer i Haga, som sträcker sig ända in i tidigt 1990-tal. I november 1972 ockuperas Hagahuset, ett kommunalt allaktivitetshus, efter att det stängts av myndigheterna. Ockupanterna kräver att få driva ett eget hus i centrum och efter både polisingripanden och förhandlingar erbjuder ett kommunalt bostadsbolag lokaler på Sprängkullsgatan i Haga.

Föreningen Ett hus i centrum, mer känd som Sprängkullen, blir under 1970- och 80-talen en lokal och nationell mötesplats för sociala rörelser och ett centrum för ”alternativkultur” – först präglad av proggrörelsen (tidningen Musikens Makt och skivbolaget Nacksving), sedan av punkrörelsen (Garageligan).

Under samma period fortgår ockupationer av hus i Haga, samtidigt som en mångförgrenad alternativkultur spirar mellan kullerstenarna och de många fallfärdiga husen: i Haga fanns lokaler för grupper som jobbar för solidaritet med befrielserörelser i Asien, Latinamerika och Afrika, här hölls Grupp 8:s första möte i Göteborg, här var bokhandeln Bröd och rosor en mötespunkt för feminister och här öppnades Folkets bio. År 1977 initierade Hagaaktivister Förbundet fristäder tillsammans med en grupp från Christiania, som sedan 1971 varit en centralt belägen alternativ offentlighet och en knutpunkt för sociala rörelser i norra Europa.

”Affärsidkarna har gett ut en broschyr som heter ”Haga – cosy shopping since 1648”. Det är förstås ett hån mot generationer av Hagainvånare.”

I Haga bildas också en aktionsgrupp, Hagagruppen, för att protestera mot rivningen av hela området. Protesterna bidrog till att Haga bevarades, men med den ”varsamma renoveringen” av stadsdelen blev slutet för Haga som ett centrum för alternativkultur. Haga är i dag att betrakta som en gentrifierad innerstadsdel.

Under 1970- och 1980-talet var Haga och Christiania Skandinaviens kanske två viktigaste centra för sociala rörelser, alternativkultur och musikrörelser. Men varför överlevde inte Haga som rörelseplats? Vart tog de sociala rörelserna vägen när alternativkulturen jagades ut och Haga gentrifierades? Dessa frågor handlar om sociala rörelsers platsförankring i ett urbant sammanhang. De handlar också om omvandlingen av Europas innerstäder under de senaste decennierna. För vad som definierat alternativkulturerna inte bara i Göteborg och Köpenhamn, utan också i en rad andra europeiska städer, är att de under längre perioder utgjort relativt permanenta fysiska mötesplatser för sociala rörelser i städernas centrala delar. Sådana rörelseplatser har dock tenderat att bli allt färre, allteftersom gentrifieringen av Europas städer framskridit. En återblick på Hagas och Christianias historia kan bidra till att ge perspektiv inte bara på alternativkulturens förändringar under de senaste decennierna, utan också säga oss något om förhållandet mellan plats, stad och politik i de globala rörelsernas epok.

En grundläggande förutsättning för att hela stadsdelar i europeiska storstäder på 1960- och 70-talen kunde tas i anspråk av unga aktivister, var den nya stadsplanering som etablerats under efterkrigstiden. Det ”mellanrum” som uppstod när de gamla arbetarstadsdelarna i innerstäderna projekterades för rivning eller slutade att underhållas av sina ägare i väntan på renovering, blev en möjlighet att leva både billigt och kollektivt och skapa politiska och kulturella mötesplatser – platsbundna alternativa offentligheter.

Den skandinaviska välfärdsmodellen presenterade den mest långtgående, och socialt radikala, versionen av vad jag skulle vilja kalla efterkrigstidens ”urbana ingenjörskonst”, som vilade på två fundament: stadsplanering och bostadspolitik. Sverige var det land som genomförde detta projekt mest konsekvent. Och i utformningen och legitimeringen av denna politik spelade just Haga en roll – som det mest omtalade av exemplet på ”arbetarklassmisär” i Göteborgs innerstad. År 1932 genomförde Gunnar Myrdal och arkitekten Uno Åhrén en utredning av bostadssituationen i Göteborgs centrala arbetarstadsdelar, som sedan lade en grund både för makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan och för 1945 års bostadssociala utredning, en viktig utgångspunkt för de kommande decenniernas ”totalsaneringar”, det vill säga rivningar, av arbetarstadsdelar i svenska innerstäder.

I sin avhandling Arbetarfamiljen och det nya hemmet: Om bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg (1993) visar Sten O Karlsson att Myrdals och Åhréns utredning var allt annat än en noggrann empirisk undersökning. Den var ett hastverk och dess slutsatser om ett ohygieniskt och omoraliskt leverne framstår som byggda på medelklassfördomar, som fått en kvasivetenskaplig form i ”bostadshygienismen”. Karlsson menar att den urbana ingenjörskonsten representerade en disciplineringsprocess inom arbetarrörelsen, där det socialdemokratiska partiets medelklassdominerade ledarskikt, med makarna Myrdal och arkitekter som Åhrén i spetsen, lanserade en politik som ”byggde bort” den livsform som var förhärskande inom arbetarklassen – till förmån för en bostadsform utformad för kärnfamilj och individualism. Det som försvann var ett kollektivt vardagsliv som pågick på de öppna gårdarna, och som också hade politiska innebörder. Arbetarstadsdelarna utgjorde en platsbaserad proletär offentlighet, som var grundläggande för arbetarrörelsens kollektiva mobilisering under tidigt 1900-tal.

Det som talar emot att denna urbana politiska offentlighet faktiskt skulle ha fortlevt in i efterkrigstiden, är att de äldre arbetarinvånarna inte spelade någon framträdande roll i de protester som började växa när den ena arbetarstadsdelen efter den andra jämnades med marken: Masthugget, Annedal, Landala, Vegastan. Ett undantag var den samverkan som skedde mellan äldre arbetare i Haga kommunalförening och Hagagruppen. Det var dock den senare, som bestod av unga aktivister, de flesta studenter, som var drivande.

Den urbana rörelse som växte fram i Göteborg under sent 1960- och tidigt 70-tal vände sig både mot rivningarna och mot de bostäder som byggts för att ersätta de som försvann – i Sverige materialiserat i miljonprogrammet, den urbana ingenjörskonstens främsta uppvisning. Det är knappast någon tillfällighet att de ledande rörelseintellektuella i Haga var unga arkitekter som gick till storms mot funktionalismen i Corbusiers tappning.

År 1974 stod några unga Göteborgsarktitekter/aktivister bakom tidskriften Ord & Bilds temanummer om ”Staden”, med fokus på Göteborgs omvandling. Numret pekade på en rad problematiska konsekvenser av ”totalförnyelsen” av innerstaden: att människor med lägre inkomster inte skulle ha råd att bosätta sig i Göteborgs innerstad – det vi i dag kallar gentrifiering, kommersialiseringen – ”som ett överdimensionerat och uppsvällt hjärta reser sig konsumtionstemplet mitt i staden” – samt miljöaspekterna av en innerstad underställd tillväxtens och bilismens diktat. Den franske urbanteoretikern Henri Lefebvre introducerades i en intervju och kritiken mot miljonprogrammet formulerades på följande sätt av Bo Bergman: ”Det är frågan om en uppdelning och fragmentisering av livsfunktioner ända in i bostaden, en uppsplittring, ödeläggelse och ’effektivisering’ av vardagslivet i Corbusiers ’bostadsmaskiner’ [….] Dagens hyreskaserner i förorterna rymmer en stor potential: att inhysa hundratals familjer i samma hus skapar egentligen enorma möjligheter vad gäller gemenskap och kollektiv handling. Paradoxalt nog kan vi konstatera att ju större huset i dag är, desto mer isolerade tycks familjerna och personerna uppleva sig vara.”

Det är alltså fråga om en vänsterkritik av funktionalismen: temat för numret var ”kapitalismens segregerade städer” och grundargumentet var att funktionalismen, i Sverige manifesterad i miljonprogrammen, materialiserade och förstärkte den kapitalistiska ekonomins välkända effekter: klassegregation, individualisering och alienation. Därmed undergrävde den också det kollektivt präglade vardagsliv som tidigare i den moderna historien utgjort en grundläggande förutsättning för sociala rörelser, som i arbetarrörelsens Haga under mellankrigstiden. Nu ingick de unga urbana aktivisterna i en rörelsekultur som just i Haga försökte återuppfinna ett urbant vardagsliv präglat av kollektivitet och där de öppna gårdarna var offentliga rum och självklara mötesplatser.

Det bör dock understrykas att organisationer med anknytning till arbetarrörelsen vid denna tidpunkt prestigefyllt höll fast vid en paroll som hade formulerats av en hyresgästförening redan på 1930-talet: ”Riv hela Haga”. För arbetarrörelsen var Haga en skammens plats, som vittnade om ett förflutet präglat av fattigdom och trångboddhet. Inte desto mindre lyckades Hagaaktivisterna runda kommunledningen genom att i intensiva kontakter med Historiska museet och länsstyrelsen kräva att hus i Haga skulle kulturminnesmärkas. Detta ledde slutligen till att Riksantikvarieämbetet gav sitt största lån någonsin för att Haga skulle ”renoveras varsamt”.

Kulturvårdsargumentet var alltså ett viktigt redskap i försvaret av stadsdelen, men bidrog samtidigt till dess gentrifiering. ”Operationen lyckades men patienten dog”, som en av aktivisterna uttrycker det i dag: medan kvarterens struktur, kullerstenarna och många gamla hus bevarades, byttes befolkningen och verksamheterna successivt ut när hyrorna höjdes. Nu marknadsförs ”den gamla fina arbetarstadsdelen Haga” hårt i turistbroschyrer men de besökande hindras av portlås om de vill kika in på gårdarna. Affärsidkarna har gett ut en broschyr som heter ”Haga – cosy shopping since 1648”. Det är förstås ett hån mot generationer av Hagainvånare, för vilka, fram tills helt nyligen, vardagen varit en kamp mot knappheten.

Denna utveckling uppmärksammades redan på 1980-talet av Husnallarna, som intog Haga ungefär samtidigt som den ”varsamma renoveringen” inleddes. Nallarna representerade en ny ung generation av husockupanter i Europa, vilka agerade utifrån nya sociala villkor, präglade av arbets- och bostadslöshet. Husnallarna försökte inte i första hand rädda Haga, utan krävde billiga bostäder åt alla med utgångspunkt i en kritik av både bostadspolitiken och kommersialiseringen av innerstaden.

I Haga såg vi alltså en urban kamp som i en mening var framgångsrik, men som också fick paradoxala effekter. När försvaret av stadsdelen kläddes i kulturvårdens dräkt lades – oavsiktligt – en grund för gentrifiering, en process som undergräver staden som ”allmänning” präglad av både offentliga rum och politiska offentligheter.

Historien om Hagas sociala rörelser väcker flera frågor: Är det viktigt med plats för sociala rörelser? Och spelar det någon roll vilken platsen är? Hur ser villkoren ut för urbana rörelser nu, jämfört med 1970- och 80-talen? I dag talas det mycket om hur aktivismen fått nya möjligheter genom internet och sociala medier – kommunikationsformer där plats är av underordnad betydelse. Hagas historia innehåller dock en mängd exempel på betydelsefulla möten och manifestationer som kanske inte skulle ha ägt rum utan existensen av en fysisk mötesplats. Kanske ännu viktigare är att de utgör exempel på att ockupationen – eller anspråkstagandet – av en plats, en byggnad eller en hel stadsdel, ofta ger större möjligheter till påverkan än många andra former av kollektiv handling. Kungstorgsockupationen år 1976 i Göteborg, som till väsentliga delar organiserades av Sprängkullen i Haga, stoppade bygget av ett P-hus i centrala Göteborg. Som en följd av Husnallarnas ockupationer erbjöd kommunen dels ett hus (som de tackade nej till), dels inrättades Ungbo, en slags bostadsförmedling för unga.

Men husockupationernas historia i Europa under de senaste decennierna ger inte bara en rad exempel på hur myndigheter under de senaste decennierna i vissa fall mött husockupanter med en anmärkningsvärd förhandlingsvilja, utan också i andra fall med en osedvanligt kraftfull repression. Denna synbara motsägelse kan förklaras av att de rörelser som slagit bo i innerstäder ofta utmanar betydande ekonomiska, politiska och/eller kulturella värden. Det är en sådan insikt som den aktuella Occupy Wall Street-rörelsen bygger på. De har satt sig ner i en del av New York som, liksom i en rad innerstäder världen över, präglats av dramatiskt stigande ekonomiska, politiska och symboliska värden under de senaste decennierna.

Denna värdestegring är också den kanske viktigaste förklaringen till att de sociala rörelserna i dag jagats ut ur många europeiska innerstäder. I Göteborg innebar detta slutpunkten för en sekellång närvaro av centralt belägna politiska offentligheter, som knappast någon kunde undgå att lägga märke till, och som det var svårt för politiska makthavare att ignorera.

Men svenska storstäder saknar inte urbana rörelser. Forskare som Ove Sernhede och Lisa Kings har i sina studier av Hammarkullen, Rinkeby och Tensta visat att de återfinns i det som vi kallar ”förorten”. De möjligheter för vardags- och politisk organisering, som 1970-talets urbana vänsteraktivister trots sin massiva kritik av miljonprogrammen faktiskt pekade på, har börjat realiseras.

Mot denna bakgrund skulle man kunna argumentera för att innerstaden blivit irre levant. Den är bara en av många stadsdelar som befolkas av samhällets priviligierade skikt i ett urbant rum utan givet centrum. En sådan tankegång formulerar Per Wirtén i Där jag kommer från: Kriget mot förorten, en lysande och personlig bok om den svenska stadsplaneringens och förortens moderna historia. Han menar att vi i dag bör förstå ”stad” som ”urban sprawl” ett urbant landskap som växer i alla riktningar – och som saknar ett egentligt centrum, en ”innerstad”. En politisk konsekvens av ett sådant perspektiv är att vi bör arbeta för att dekonstruera föreställningen om ”innerstaden” – på samma sätt som föreställningen om Väst som världens centrum bör undermineras. Det finns en onekligen urbanpolitisk sprängkraft i denna tanke.

Men samtidigt går det inte att bortse från att det i många storstäder världen över finns ett område som tillskrivs statusen av ”centrum”, och vars betydelse inte har minskat. I den process där städer utmanar stater som politiska, ekonomiska och kulturella maktcentra är innerstaden maktens ansikte och dess spel- och boplats. Innerstaden är en nyckel i det globala race där städer konkurrerar om att locka till sig företag, turister och inte minst den kreativa klassen, som anses spela en viktig roll för stadens fortsatta uppgradering och ekonomiska tillväxt. Det är mot den bakgrunden vi ska se de stadspolitiska strategierna för att aktiva rensa ut det som inte passar in i den bild av staden som eliterna vill måla upp, oavsett om det gäller graffiti eller hemlösa.

I två så skilda städer som Durban och Göteborg uppvisar sådana processer slående likheter. Här ska de centralt belägna hamnområdena uppgraderas och städerna marknadsföras som turist- och konferensmetropoler. I Durban berövas de fattigaste både bostäder och inkomstmöjligheter när kåkstäder rivs och gatuförsäljare visas på porten för att de inte ”passar in” i den nya stadsbilden. I den pågående stadsomvandlingen av Göteborgs hamnområde utvisas resurssvaga grupper när staden rullar i gång sitt största urbana omvandlingsprojekt sedan 1960-talet. Här rivs centralt belägna byggnader som varit lokaler och mötesplatser för en rad invandrarföreningar. Och här har parksofforna en ny design som gör dem omöjliga att ligga på.

Ur ett demokrati- och rättviseperspektiv torde det därför också fortsättningsvis vara betydelsefullt att föra en kamp om makten över vilka som får bo, vistas och bedriva verksamheter i innerstaden – en kamp som på ett symboliskt plan ytterst handlar om vad och vilka som ska representeras i globaliseringens urbaniserade samhälle. Flera av samtidens inflytelserika samhällsforskare, som Saskia Sassen och Michael Hardt och Antonio Negri, har med inspiration från Henri Lefebvre gett detta en teoretisk formulering. De menar att centrala samhällskonflikter i dag utspelas just i kampen om produktionen av det urbana rummet. En av samtidens mest intressanta sociala rörelser, Right to the City, har just denna utgångspunkt, vilket avspeglas i ett av dess slagord: ”The City is Our Factory”. I juni i år möttes tillresta aktivister – från bland annat Egypten, Turkiet, Sydafrika, Colombia, Kina och USA – i den ockuperade stadsdelen Gängeviertel i Hamburg. Just Gängeviertel är, tillsammans med Christiania, närliggande exempel på att urbana ”frirum” och offentligheter fortfarande är möjliga också i innerstäder där trycket på markvärden och rumslig exploatering är som störst.

Hagas historia visar inte bara att plats har betydelse för sociala rörelser, utan också att det spelar roll vilken platsen är. I förhållande till den aktuella debatten om de urbana konflikternas ökade strategiska betydelse, påminner Hagas rörelsehistoria också både om att kampen om det urbana rummet har pågått alltsedan industrialismens genombrott – och att den i dag står inför helt nya utmaningar.

Håkan Thörn är professor i sociologi på Göteborgs universitet. Hans senaste bok är Space for urban alternatives? Christiania 1971-2011 (tillsammans med Cathrin Wasshede och Tomas Nilson) är tillgänglig för fri nedladdning här.

Sedan Fukushimaolyckan i Japan i mars har två av världens fyra största ekonomier, Japan och Tyskland, beslutat att förnybar energi är framtiden. De har förpassat kärnkraften till historiens sophög. allt fler länder tycks följa efter. 2004 fanns det 444 reaktorer i världen. Sedan dess blir de färre för varje år. Företagen som bygger reaktorer skriver nu ner sina prognoser. Hitachi, General Electric, Siemens och Areva slutar med kärnkraft eller sänker målen när efterfrågan minskar.

Det enda som är säkert med kärnkraften är att den inte behövs. Medan den minskar i betydelse byggs vindkraft och solenergi ut snabbast både globalt och i Europa.

På senare år har möjligheten att skapa ett helt förnybart system undersökts av många aktörer, från miljö- och branschorganisationer till banker, försäkringsbolag, konsultbolag som McKinsey och FN:s klimatpanel IPCC.

Med liten variation kommer de alla fram till att ett sådant energisystem kan skapas med den teknik som finns i dag. Med en rimlig ekonomisk kalkyl. Den mest genomgripande analysen har gjorts av IPCC och presenterades i maj 2011. Den undersöker ett antal scenarier för en sådan omställning. Slutsatsen är att det tekniskt och ekonomiskt går att år 2050 försörja 80 procent av världens energianvändning med förnybara energikällor, trots en ökande befolkning och en växande energianvändning i fattiga länder.

Rapporten från IPCC fastslår att den förnybara energin redan är konkurrenskraftig kostnadsmässigt. Det konstateras också att olyckan i Fukushima kommer att öka säkerhetskraven och därmed kostnaderna för kärnkraften vilket ger ytterligare konkurrensfördelar till det förnybara.

När tydliga besked ges om kärnkraftens framtid kan det förnybara växa och nya gröna jobb skapas. Efter det tyska beslutet att avveckla kärnkraften fick abb en stororder att bygga en kraftöverföringskabel till en havsbaserad vindkraftspark i Tyskland. På så sätt fick Sveriges industri en liten del av kakan när tyska politiker fattade mod. I Tyskland sitter det solceller på vart och vartannat tak. År 2009 fanns det en halv miljon småskaliga anläggningar för elproduktion och den småskaliga produktionen har skapat 100 000 jobb.

”Det finns ingen rimlig förklaring till att Sverige har dubbelt så hög elkonsumtion per person jämfört med länder som Danmark, Tyskland och England.”

För svenska förhållanden fastslår Energimyndigheten att utbyggnaden av vindkraft gett hushåll och industri ett lägre elpris. Utbyggnaden av vindkraften är en god ekonomisk affär för hushåll och industri. Därtill kommer samhällsnyttan av de nya jobb som skapas genom utbyggnad av förnybar energi. Därför var det kanske inte så förvånande att tyska facket ig Metall ställde sig bakom en kärnkraftsavveckling. De tyska metallarbetarna har förstått var framtidens jobb ligger.

Men medan resten av världen storsatsar på förnybar energi minskar utbyggnadstakten av förnybart i Sverige. Samtidigt som resten av världen efterfrågar teknik och kompetens kring vindkraft, solenergi, bioenergi, vågkraft och energieffektivsering lägger Sverige pengar på att försöka få i gång en utbyggd kärnkraftsutbildning.

De kommande tio åren väntas utbyggnadstakten av förnybar energi halveras jämfört med åren 1970–2010. Takten de kommande tio åren är 1,2 procents ökning per år, den lägsta tillväxten under de senaste 40 åren, och fram till 2020 är det den näst lägsta i EU efter Lettland.

Detta gör att Sverige riskerar att bli omsprunget. Det är inte det land som längst klänger sig fast vid kärnkraften som står sig bäst i den internationella konkurrensen.

Sverige har stort tekniskt kunnande i grön teknik, men det saknas en hemmamarknad. Nyligen flyttade ett av Sveriges största solcellsföretag från Arvika till Asien. De ansåg det svårare att sälja sin produkt i ett land som inte själva satsat på solenergi. Det skadar förtroendet.

Vid en internationell jämförelse har Sverige närmast unikt goda förutsättningar för en omställning till förnybart. Vi har redan ett stort försprång genom den utbyggda vattenkraften och bio-energin, som tillsammans gör att nästan hälften av energin redan kommer från förnybara källor.

Miljöpartiet anser att ett modernt och säkert energisystem till 100 procent ska baseras på förnybara energikällor. Detta förutsätter två förändringar jämfört med regeringens politik: för det första måste energi användas på ett klokt och effektivt sätt, effektivisering måste uppmuntras och stödjas. För det andra behöver de förnybara energikällorna byggas ut snabbare än vad som nu sker, vilket kräver ekonomiskt stöd till hushåll, företag och kommuner.

Den mest miljövänliga energin är den som inte produceras. Det är också den billigaste – det är mångfalt billigare att effektivisera sin användning än att bygga nya kraftverk, förstärka näten och förstöra miljön. Det finns ingen rimlig förklaring till att Sverige har dubbelt så hög elkonsumtion per person jämfört med länder som Danmark, Tyskland och England. Det svenska energislukande samhället gör också att svenska hushåll och företag är mer sårbara vid elpristoppar.

Förutsättningar att minska användningen snabbt och lönsamt är stora. Många bedömer att användningen kan minska så mycket som 50 procent och att hela minskningen innebär besparingar, oftast både för den enskilde och för samhället och även på kort sikt. Vi behöver smartare hus, effektivare transportsystem, moderna tillverkningsprocesser och genomtänkt uppvärmning.

Utifrån den kunskap vi har i dag vore det möjligt att avveckla kärnkraften till 2030. Det kräver inte heller några omvälvande reformer. Det räcker om takten i effektivisering håller en sådan nivå som EU har beslutat om, samtidigt som utbyggnaden av förnybar energi återställs till den nivå som den hade 1970–2010.

För att nå 100 procent förnybart krävs samarbete mellan forskning, industri, företag och politik – för att utveckla den moderna tekniken och för att gemensamt utforma verktyg för omställningen.

Miljöpartiet ser också behovet av ett folkligt engagemang. Att kunna läsa av sin elmätare och elpriset kontinuerligt skulle göra att många anpassade sin användning av el till tider då elen är billigast. Det skulle få positiva effekter för både konsumenten och för samhället som inte behöver använda lika mycket dyr och smutsig reservkraft eller importerad el. På samma sätt tror vi att många skulle vilja producera egen el med solcellspaneler eller små vindkraftverk om de kunde sälja överskottet till elnätet och veta att de fick rimlig ersättning. I flera andra länder finns så kallade inmatningslagar, lagstiftning som innebär att alla har rätt att sälja el till nätet, vilket kombineras med ett garanterat pris för den som säljer el till nätet. I Tyskland äger två miljoner människor sin egen elproduktion.

Erfarenheter från resten av världen visar att en omställning mot förnybart är både möjlig och önskvärd. Det är dags att även Sverige omprövar kärnkraften. Ett helt förnybart energisystem är nödvändigt för både miljön och plånboken.

Lise Nordin är riksdagsledamot för Miljöpartiet och energipolitisk talesperson.

Moderaterna fick biståndsministerposten i alliansregeringen, vilket skapade bryderi. De hade ingen politik och misstrodde bistånd som idé och företeelse. Och de var genuint misstrodda av dem som jobbat med utvecklingsfrågor, inte minst genom att aktivt ha motsatt sig Sveriges största utrikes- och biståndspolitiska insats i modern tid: kampen mot apartheid.

Biståndsministern Gunilla Carlsson framställde sig som en politisk kraft som skulle ändra biståndet. Hon upptäckte snart att Sveriges bistånd hade högt anseende i omvärlden för sin höga kvalitet, sin professionalism.  Hennes reaktion blev att satsa på administrativa förändringar. Det är inget fel på det, annat än att de framställdes som framgångsrika stordåd. De var varken det ena eller det andra. Regeringens egen presentation av sitt fögderi är att de jobbat med tre områden:

Koncentration till färre länder. ”Vi ska gå från 70 till drygt 30” var one-linern. Det blev ingenting, tyvärr. Ett antal länder föll bort, ett antal tillkom.

Bättre styrning av verksamheten. Av det har blivit ett moln av signaler från regeringen. Styrningen har mötts av kritik från OECD och Statskontoret; ”svår att överblicka”, försvårar prioriteringar”.

Fokus på resultat. Ingen kan invända mot det, och ingen har gjort det varken förr eller senare.

Nyligen har det framkommit att en huvuduppgift också är att ”tämja särintressena”. Med särintressen menas uppenbarligen de som är engagerade i utvecklingssamarbetet eller argumenterar mot orättvisorna i dagens värld. Få av oss visste att folkrörelserna var ett problem – hittills hade de flesta trott att de var en resurs. Alla anklagas för att agera i egenintresse, i klartext höga löner. Endast Moderaterna står ovanför alla särintressen.

”Inget politiskt parti verkar bry sig om vad som händer söder om Essingeleden. Bland de intellektuella råder stiltje. Media svänger med vinden.”

Regeringens brist på vilja och politik för utvecklingssamarbetet har lett till ett dystert resultat: En omvärld som inte ser och inte hör oss. Regeringar, näringsliv, internationella institutioner, frivilligorganisationer, säger detta. Sveriges röst har tystnat. Vi vill ingenting.

Strategin att allting tidigare var tossigt har dock varit medialt lyckosam i Sverige. Hur är det möjligt?

Ministern har målmedvetet spelat på fördomar; det finns inga resultat, bistånd leder till korruption, miljarder utan kontroll. Hon gör inga försök att förklara, skingra obefogad misstro, riva bort fördomsslöjor eller undanröja grumliga föreställningar kring sitt ansvarsområde. Inte heller informera om framsteg. Det går nu bra för en rad fattiga länder, som också fått stort bistånd. Då uttrycker regeringen det så här: ”Är det inte snarare tillväxt, resultatet av en fri marknadsekonomi, bättre utbildning och ökad handel som ligger till grund för den positiva utvecklingen” – och inte biståndet. Med andra ord, det är tillväxt som är grunden för tillväxt; utbildning har varit viktigt, liksom förmågan att producera och handla. Men tro inte att biståndet har haft sitt finger med i den leken, det har ägnat sig åt annat, oklart vad.

Kanske tror inte svenskarna längre på internationell solidaritet och samverkan, till skillnad från många andra länder som ökar sina internationella åtaganden?  Inför den utvecklingen står det folkrörelsesverige som djupt engagerar sig i internationella frågor tyst. Inget politiskt parti verkar bry sig om vad som händer söder om Essingeleden. Bland de intellektuella råder stiltje. Media svänger med vinden.  Med en mer intresserad offentlig debatt, aktivare politiska partier, folkrörelser som öppet vågar tala ut, hade ministerns okunniga men systematiska biståndskritik inte mött applåder utan avslöjats.

Alliansregeringens biståndspolitik har varit medialt framgångsrik. I Sverige. I sak är den intellektuellt ohederlig och förstärker fördomar.

Men det finns ett alternativt förhållningssätt.

De närmaste 20 åren förändras världen djupgående. Det åldrande Europa minskar i betydelse liksom det skuldtyngda USA. Asien och successivt Afrika ökar i betydelse. Internationella institutioner, organisationer och företag anpassar sig till dessa maktförskjutningar. Regionala grupperingar ökar i betydelse.

Fattigdomen är halverad redan före 2015, flera av de andra milleniemålen uppnås också. Men klyftorna mellan länder och framför allt inom länder, ökar. ”The rich and the rest” är redan nu en brutal realitet. Det kommer att bli värre. Samhällena utsätts för en rad dragkamper: Blir demokrati, etnicitet eller religion grundvalen för deras formering?

Internationell samverkan fortsätter att intensifieras, mot bakgrund av framgångarna i att exempelvis hantera krigsförbrytare, förhindra spridande av smittsamma sjukdomar, öka kunskapen om miljöförstöringens effekter, bilägga konflikter – även om det finns mycket kvar att göra.

Biståndet har varit framgångsrikt. Minskningen av fattigdomen, bekämpandet av HIV/Aids, höjd läskunnighet är några exempel. Det har inte varit biståndets uppgift att åstadkomma dessa förändringar, men att stödja reformer som möjliggör dem. Så har också skett.

De senaste åren har vi sett många internationella och nationella insatser och initiativ för att hålla uppe ekonomisk efterfrågan och samhälleligt förtroende samt därmed minska riskerna för konflikter. Agerandet under finanskriserna är aktuella exempel. Biståndets framgångar har lett till många efterföljare såväl privata, Gates och andra, som nationella, Slovenien, Spanien, Kenya, Sydafrika. Sverige samverkar i fattiga länder inte längre inom en mindre krets. Vi är på en marknad med en mängd alternativa möjligheter till samverkan och samarbete.

Biståndet skiljer sig från andra internationella relationer genom att målet är förbättringar på kort sikt för den andre parten, men på lång sikt för alla. Därför är ordet ”bistånd” fel. Det skymmer insikten att internationell samverkan, inklusive att minska fattigdom, har ett värde för oss alla. I stället bör det kallas utvecklingssamarbete.

Det finns väsentliga uppgifter för framtidens internationella utvecklingssamarbete.

Hur ska vi effektivt bidra till förbättrad och klimatsäker energiförsörjning?

Vad kan göras för att förebygga konflikter och hantera kriser? Antalet konflikter har minskat under senare år, men de ökande klyftorna inom länder och mellan länder är grogrund för framtida konflikter, förstärkta av etniska spänningar eller makthungriga politiska ledare. Det finns inget mer lönsamt bistånd än att förebygga konflikter, när det gäller både mänskliga och ekonomiska kostnader.

Demokratin har vuxit sig starkare, men det är främst de formella strukturerna som skapats. Det är långt till demokratisk kultur och aktiv lokal demokrati. Hur kan demokratin bli bättre på att leverera jobb och trygghet?

Tillväxt, jämlikhet och sysselsättning. Tillväxt är nödvändigt för att reducera fattigdom, men det räcker inte, det har det senaste decenniet visat tydligt med ökande klassklyftor, kvinnors fortsatt utsatta situation och ökande ungdomsarbetslöshet.

Humanitärt arbete: flyktingar, katastrofer. Antalet katastrofer växer inte, men de berör allt fler.

För att permanent reducera fattigdomen måste en rad faktorer samverka. Hur kan biståndet sättas in så att det får störst effekt? Det är biståndets grundläggande utmaning. Efter fem år av misstänkliggörande och misstro måste läggas uppgiften att återställa förtroendet för verksamheten, i och utanför Sverige. Inte minst viktigt är ett ökat engagemang av riksdagens ledamöter i utvecklingssamarbetet; en överlevnadsfråga för förankringen i det svenska samhället.

Bo Göransson var generaldirektör för SIDA 1994-2003. Statssekreterare, ambassadör och nyligen rådgivare åt Afrikanska utvecklingsbanken.