Dramaturgiskt förminskar Filippa sin politiska roll. I stället bjuder hon på mandelmusslor i tanttidningarna. Samtidigt proppar Fredrik Reinfeldt svenskarna mätta med folkliga tacos. Sammanträffande? I think not. Närmare väljarna bortom Täby kommer man inte i välfärdens hungerspel.

Filippa Reinfeldt framstår som en lillgammal Thatcher på speed: Sjukvårdslandstingsråd, statsministerfru och hemmamamma. En kvinna, flera ansikten. Livet på en bioduk: Välfärdsstatens first lady – den svenska drömmen. Kvinnan som fick statsministern på fall. Working Girl – hon som vägrade sluta jobba – hon som löste livspusslet.

Hon är en Terminator, en mytbild och ett ideal från svunna tider – programmerad enligt tidsenlig livspusselcoaching. Kanske har tidernas Filippor alltid levererat; fixat glaspärlor åt familjen under vikingatiden, formulerat A-barnsdiskurser på 1920-talet et al. Filippa navigerar i klassystemets toppskikt. Moraltanternas Thatcher by day, partyprinsessa by night. En förebild för alla Annie Lööfs out there.

Serafen-skandalen och separationen från statsministern gör något överraskande med mediebilden av Filippa Reinfeldt. En spricka i fasaden. Hur länge kan drömmen om en bullbakande morsa hålla? Kommer den verkliga Filippa, makthavaren, att visa sitt ansikte i en stundande face-off?

På senare tid har den romantiserade bilden fått sig en törn, särskilt efter Sydsvenskans Guldspadenominerade reportageserie ”Svarta Malmö” som avslöjade bakgrunden till stadens billiga taxiresor, frisörbesök och falafelrullar: svart arbetskraft, skattefiffel och organiserad brottslighet.

I ett försök att sätta stopp för det ”kvittolösa samhället” har Malmö stad därför, tillsammans med polisen, nyligen lanserat kampanjen ”Heja Malmö”. Målet är att få Malmöbor att alltid be om kvitto när de handlar och inte köpa varor med misstänkt låga priser. Med andra ord: betala 45 kronor för ett paket cigg i stället för 25.

Visst kan konsumentmakt sända signaler, men när tjänstemännen påstår att den som inte ber om kvitto göder kriminalitet, är de ute på hal is.

För samtidigt är Malmö den kommun med flest fattiga barn (det vill säga föräldrar) i hela Sverige. Vart tredje barn växer upp i en fattig familj, på vissa håll är siffran så hög som två av tre. För dem är en tjugolapp mer eller mindre inte en fråga om engagemang eller livsstil, utan om överlevnad. Vem har råd att betala 400 kronor för en hårklippning istället för 80? Vem har råd att ta ställning mot organiserad brottslighet?

Längst i skuldbeläggningen går Pia Bergman från Skatteverket som tycker att den som handlar svart, eller inte kräver kvitto, har ”förverkat sin rätt” att klaga på samhället. Fenomenet att personer med fast lön talar om för fattiga att de inte har rätt att tycka till i samhället kan beskrivas på olika sätt. Det sista jag skulle kalla det för är ”heja”.

Mona Masri är frilansjournalist och medverkar regelbundet i Sydsvenska Dagbladet.

Trafikolyckan krävde några liv. Den bepansrade svarta jeepen av märket Porsche Cayenne med sotade fönster körde över en rostig skrothög med anonyma offer. Barnen i baksätet hade inget bilbälte. Föräldrarna i framsätet hade ingen försäkring. Familjen hade för länge sen förlorat sin framtid.

Statsvetaren Sofia gråter över ett skakigt Skype-samtal. I går fick hon sparken från reklambyrån hon jobbat för. Med fin examen från fina amerikanska universitetet försörjde hon som 28-åring sin mor, änka sen många år, som aldrig jobbat för att uppfostra barnen och ställa fram en varm tallrik mat varje dag vid två när familjen förenades. ”Jag vet inte vad jag ska göra” suckar Sofia. Vi klarar varken hyra eller el. Den natten tänker jag på Sofia och alla andra Sofior som dagligen hör av sig för att de förlorat sina liv. Ty liv är synonymt med arbete och arbete är synonymt med pengar och pengar är synonymt med människovärde.

Dagen därpå ringer Sofia igen. Hon har slutat gråta. Hon är återanställd. Till halva lönen. Den nya, flexibla arbetsrätten som Trojkan trollat fram låter företag sparka och återanställa till de nya minimilönerna på ca 580 euro i månaden. Om Sofia är för fin för det står hundratusentals människor i kö. De som inte köar vid passkontrollen för att emigrera. Varannan under 28 är arbetslös. De löser livspusslet genom att flytta ihop med föräldrar och morföräldrar. Tre generationer under ett tak där de viskande kvällsbönerna vädjar till Gud att hålla mormor vid liv. Utan hennes pension rasar korthuset.

Arthur Miller föddes i New York 1915 i en judisk invandrarfamilj från Polen. Familjen blev framgångsrik genom att tillverka trosor. Börskraschen 1929 likviderade familjens tillgångar. Depressionen födde Arthur Millers politiska engagemang som resulterade i bland annat En handelsresandes död där Willy Loman skärskådar de livslögner han marinerats i. Sönerna tröstar med att de kan starta ”Loman Brothers”. Så profetiskt. Åttio år senare får ”Lehman Brothers” världen att vibrera. När amerikanska börsen nyser drabbas världen av förkylning.

Willy Loman tar sitt liv. Som tusentals skuldsatta gjort före och efter honom. Grekland som legat längst ner i självmordsstatistiken har det senaste året nått självmordstoppen. Utan pengar inget liv. Skulder som synonym till slaveri. ”Erövringar kan ske med både vapen och lån”, skrev filosofen Plutarchos.

”Depressionen födde Arthur Millers politiska engagemang som resulterade i bland annat En handelsresandes död där Willy Loman skärskådar de livslögner han marinerats i. Sönerna tröstar med att de kan starta ”Loman Brothers”. Så profetiskt.”

Samtidigt som av en slump, när Europas skuldkris föder fattigdomen, firas Charles Dickens 200-årsjubileum. Pojken som fick sitt liv raserat när hans far fängslades för skulder. Dickens lämnade skolan som 12-åring och började arbeta medan hans mor och syskon flyttade in till fängelset.

I Grekland Golgata återföds Dickens. Människan som aldrig glömde skam- men och skräcken som fattigdomens föl- jeslagare. I Aten mötte jag Oliver Twist. En femårig flicka som aldrig hämtades på dagis. Förskolepersonalen hittade en lapp i flickans ficka med orden: ”Jag kan inte ta hand om Maria längre. Skicka henne till ett barnhem och hälsa att jag älskar henne och hämtar henne så fort jag fått ett jobb.”

”Aten du är vacker som en brinnande bank!” har en graffitikonstnär skrivit i mitt gamla kvarter. Bankerna som är för stora för att falla och för små för att sitta i fängelse. Barnen som är för stora för att glömma och för små för att räknas. Att räknas som en synonym till att kalkyleras. Kalkyleras som kost- nadsberäknas. Kostnader som kräver kapital. Kostnaden som människovärdets minsta gemensamma nämnare.

Krisen klättrar på väggarna. Gatorna berättar sin egen historia. Skärvor som aldrig når tillrättalagda toppmöten. Husfasaderna är prydda av protester. ”Den grekiska modellen” – en kvinnlig silhuett med kryckor utan ben. Neoklassiska minnesmärken som slukats i eldslågor gapar hålögt emot mig. Ilskan tapetserad, tatuerad på huskropparna. På gatorna paraderar ilskan om natten. På Poseidons aveny står ensamma mammor som vägrar lämna sina barn. De säljer det sista de äger för en femtiolapp. Deras flyk- tingsystrar från världens oroshärdar rear ut sig i centrala Aten för mindre än halva priset. Människovärdet är marknadsanpassat.

Vi har ändå blivit historiens horor. I landet där ingenting längre kan växa, blomstrar prostitutionen och porrindustrin. Filmbolaget som nyligen efterlyste anatomisk estetik berättar att de drunknat i ansökningar av högutbildade ungdomar.

Grekerna är inte längre insvepta i sina myter. Som Willy Loman har de skärskådat pseudolivet de levde. Då när de fick varma euro i handen. Då när Goldman Sachs tjänade miljoner för att snygga till siffrorna. Då när grekerna trodde att de som satt vid makten var deras vänner. De som visat sig vara deras fiender. Fasaderna har rämnat. Självbedrägeriet ligger blödande med utsträckta armar på den spruckna asfalten.

Det finns inga ursäkter men det finns många myter som skymmer sikten för sanningarna om de skuld- satta. Demoniseringen som dräper de oskyldiga. De som inte haft förmånen att fiffla och festa loss på skattemedel. De som inte haft råd (råd som synonym till mod) att ge korruptionen fingret. De som genomskådade girigheten men inte kunde värja sig. De som anade att multinationella mastodontbolag tjänade på att pumpa in billiga pengar, blåsa upp en bulimisk konsumtionsbubbla där varenda toffla bar ett namn.

Söderns skuldsatta köar med vädjande blickar vid passkontrollen för att återi- gen emigrera. Ty framtiden har flyttat till främmande jord. Den här gången är det de högutbildade som flyr först. Brain drain för Grekland och Brain Gain för framtidsnationerna. Arbetarna med bulgariska löner och svenska skatter har inte längre råd med en flygbiljett.

Nu kommer de! Invasionen av märkeskostymerna med laptops som vapen i bepansrade bilar. Teknokraterna, Trojkan, imf, eu, ecb och en massa främmande förkortningar. De är här för att rädda oss. Rädda. Rädda greker eller rädda euron? Rädda barnen eller ban- kerna? Rädda Grekland från grekerna? Rädda som synonym till hjälpa, befria, frälsa, undsätta? Rädda skuldsatta eller skuldindrivare?

Grekland har gått från att vara civilisationens främsta inspirations- källa till att bli ett billigt skämt. Från demokratins vagga till dess dödsbo. När hon ligger där på sin dödsbädd och ångrar att hon inte jobbade hårdare firar börsen med nya toppnote- ringar. Finanseliten ser fyndläge när de utarmade ligger som klistermärken på kullerstenarna. De som ser lönsamhet i människors lidande kastar sig över bytet. Det är total utförsäljning. Allt reas ut. Välkomna till den stora basaren.

Synonymerna är slut. Orden har förlorat sin valör. Valör som i värde. Värde som i värdelös.

Megatrenderna pekar åt ett håll. Växande population med en åldrande befolkning i västvärlden, urbanisering med ökande utmaningar för miljön, accelererande klassklyftor med politisk turbulens och demokratiska avarter som fjärmar folket från beslutsfattandet.

Paret Merkozy dirigerar ett Eurogeddon som sått skräck i skuldsatta befolkningar. De som inte bara är ekonomiskt utan även moraliskt och etiskt skuldsatta.

Europas solidaritetstanke säckade ihop som en misslyckad sufflé. Den soliga södern tvingas tillbaka till slavlöner samtidigt som konsumtionen av Nordeuropas produkter helst ska hållas på en hög nivå …

Det finns inga ursäkter för den korruption och klientelisering som varit en del av den grekiska politiska kulturen. Det finns inga ursäkter trots att Grekland, Spanien, Italien, Portugal – pigs-länderna – bara senaste seklet lidit av världskrig, diktaturer, inbördeskrig och terrorattacker.

Eurogruppen kräver garantier av Grekland att de även efter valet och med ny regering inte ska riva upp sparpaketens stenhårda villkor som dikterar ytterligare nedrustning av arbetsrätten, sänkta minimilöner som inte ens täcker hyran, sänkta pensioner och höjda skatter. Låt södern svälta.

Räddningspaket kallas de. Vilka ska de rädda? Bankerna och börsen? Euron? När eu och ekonomerna kan avgöra en nations framtid och interve- nera i beslutsfattandet. Har det någon betydelse för vad man som medbor- gare röstar på när ingenting längre kan förändras? När min röst inte spelar någon roll? När min röst inte tolkas som annat än en högljudd, olydig värsting som inte vet bättre än att slava i tystnad och bli framtidens tigande arbetare utan frihet att ge fingret eller säga upp sig av skräcken för att svälta?

På min gamla husfasad i Atens hjärta står det nu med svarta bokstäver: ”Aten du är vacker som en bränd bank.”

Grekland är redan bankrutt. Sjuk- husen har inte längre råd med mediciner, gasbindor … I skolorna rapporteras om elever som svimmar av undernäring. Föräldrar kan inte försörja sina barn.

Grekland har förlorat mer än miljarder euro. Grekland har förlorat det vackraste vi hade. Värdigheten. Förtroende. Tillit. Till oss själva. Till varandra. Grannar. Framtiden. Politikerna. Ett land utan förtroende och framtid. Träffad i akilleshälen. När du inte har en femma för att köpa en bit bröd till dina barn blir moralen och medborgarskapet relativt. Ju mer de sociala klyftorna ökar desto mindre är människor beredda att bryta mot reglerna. Ett nytt socialt kontrakt krävs för att Grekland ska stå på fötterna igen.

Om inte detta – vad är då diktatur? Står på en nedlagd butik.

Greklands Golgata. Grekland ligger på dödsbädden och börsen firar med uppgång. Parlamentarikerna har röstat igenom sparpaketen. De som vågade rösta nej har i demokratisk anda uteslutits ur partiet och förlorar fantastiska förmåner.

EU:s svarta får ska slaktas. Vilka står på tur för slaktning? Vilka offras och vilka magar mättas?

Vem är räddningspaketen ämnade att rädda? Grekerna eller bankerna och börserna?

I en värld av verkliga och inbillade oförrätter växer misstron och makt- lösheten.

Förr var det turken och tysken. I dag är det Trojkan som kan få greken att gråta.

Ett gulligt bebisansikte på en mur med orden: ”Har någon sett min framtid?”

Alexandra Pascalidou är journalist och författare.

Just denna konkreta förståelse av fattigdom som en social relation har Reinfeldt-regeringen länge försökt fnysa bort. Man mystifierar mätmetoden i stället för att erkänna problemet. Barnfattigdomen ökade kraftigt under 90-talskrisen, när arbetslösheten exploderade och inkomstklyftorna växte. Sedan mitten av 90-talet har den sakta men säkert minskat. Fram till 2007, och högerregeringens åtgärder för att ”minska utanförskapet”.

Detta är inget sammanträffande. Det är en bärande del av regeringens politik som vi nu ser materialiseras i trendbrott i barnfattigdomen. Argumentationen för att det ska ”löna sig att arbeta” är närmast monoman. De reformer som sprungit ut ur den har gått ut på att göra det ”olönsamt” att vara sjuk, arbetslös eller undersysselsatt. Många med små marginaler är ensamstående föräldrar, eller föräldrar som inte har fotfäste på arbetsmarknaden. Varje ändring av inkomsten kan då få katastrofala följder.

Att förstärka denna risk har varit poängen med regeringens politik.
När arbetslösheten ökat, samtidigt som den fattigaste tiondelens inkomster sjunkit och sjukskrivna utsatts för en orimlig behandling, kan regeringen ändå skriva: ”Trots regeringens reformer är det fortfarande inte tillräckligt lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete för många av dem som står utanför arbetsmarknaden.” Och fastän all tillgänglig statistik – alltså bland annat den om barnfattigdom – visar att klyftorna har ökat, kan regeringen tala om ”fördelningsmässiga fördelar” med jobbskatteavdraget. Detta baseras på den teoretiska övertygelsen om att fattiggjorda får ”ökade incitament” att jobba. Och därför kommer att få jobb.

Det är i detta perspektiv som man kan förstå det som alltid, överallt lurar bakom de nyliberala modellerna om mänskliga drivkrafter: nattstånden, nedåtriktad moralism. För när resultaten av den världsfrånvända logiken inte alls manifesteras i frihet och dynamik, blir slutsatsen inte att ifrågasätta modellen. I stället är det klassföraktet som gömts undan i en opersonlig, klasslös ekonomisk modell, som tittar fram. Fattigdomen reduceras till en individuell defekt: resultatet av olycksaliga val. Som moderaten Marianne Orlander, lämpligt nog ordförande i socialnämnden i Trelleborg, uttryckte det i en kommentar: ”Enligt min uppfattning handlar det mycket om vad man väljer att lägga pengar på.Till exempel skaffar vissa utan vidare fler barn utan att ta hänsyn till vad man redan har.” Hon föreslog i stället ”vuxenkontakt och att få lugn och ro”.

Så kan man också begripa statsministerns uttalande om att Rädda Barnens rapport ”är vänstervriden i sina utgångspunkter”. Utgångspunkten där är nämligen att föräldrar som inte har pengar är fattiga – och att detta är ett samhällsproblem. Reinfeldts utgångspunkt är i stället att föräldrar som berövas offentligt stöd, snarare får hjälp att gå från ”bidrag” till arbete. Den utgångspunkten är förvisso inte vänstervriden. Den är bara skruvad.

Ali Esbati är ekonom på tankesmedjan Manifest – Senter for samfunnsanalyse och ny krönikör i Arena.

Den första är kristdemokratin. Efter 1945 reste kristdemokratin sig som en Fågel Fenix ur askan. En fusion av den nationalsocialistiskt komprometterade konservatismen och den i 1800-talet rotade katolicismen resulterade i ett sekulärt, interkonfessionellt, mittenorienterat catch-all-parti. I dag står det modell för Turkiets AKP-parti.

Den andra innovationen föds under det sena 1970-talet ur den ytliga motsättningen mellan ekologi och ekonomi. Den gröna alternativrörelsen skapar ett anti-parti som snabbt normaliseras. Ett parti med anspråk på att inte gå till höger eller vänster, utan ”framåt”. Ett parti som anger tonen för de europeiska systerpartierna.

Dessa politiska skapelser var varken urtyska eller begränsade till Tyskland, men ingen annanstans lyckades de bli så stabila som i Tyskland. Den internationella piratrörelsen är lika lite en exklusivt tysk företeelse, men man kan undra om dess snabba och framgångsrika väg mot att bli ett parti åter pekar på en speciell tysk partiutveckling.

För konventionell politik var internet ett medium som laddades med information. Nätets möjlighet till interaktivitet användes främst symboliskt. Nätpolitik blev en sidoarena till politikområden som betraktades som viktigare, som ekonomi och rättsväsende. Lite informationsfrihet här, lite upphovsrätt där, framförallt ett par incitament till internet-startups. Men under tiden uppstod i nätverken en idé och praktik av självorganisering som skulle komma att revolutionera politiken och upphäva de flesta aspekter av den konventionella politiken.

Det är säkert fler än ”de unga” som kan tänka sig att genom virtuella gemenskaper inte bara skaka om yrkespolitiker, partier och parlament, vilket det tyska Piratpartiets hädiska tillvägagångssätt gör, utan att helt avskaffa dem.

Även om man inte ansluter sig till den tyske teoretikern Carl Schmitts teori om att politik skapas av stridande kollektiv med en kärna av vänner och omgivning av fiender, så livnär sig politisk lidelse och skapandelust på antagonism, alltså på tävlan och uttalad konkurrens. Piraterna opponerar sig mot förbud och föreskrifter, lagar och regler, alltså mot vissa aspekter av staten, vilka av nätgemenskapen betraktas som obsoleta. Hittills har det frihetliga och anarkistiska motprogrammet lytt: Låt oss agera, i slutändan skapar det mer frihet åt alla. Högst upp på indignationslistan står statliga ingrepp och interventioner. De privata företagen, vars distributionsmedel piraterna och deras väljare använder, undgår däremot i stort sett kritik: Microsoft, Apple, Twitter och Facebook.

Vad det handlar om är dock inget mindre än nya ägandeförhållanden mellan immateriella och materiella värden och om radikal informationsfrihet genom transparens och allmän åtkomst. Piraterna benämner det commons-politik, skyddet av det transnationella och gemensamma vetande som man anser bör komma mänskligheten till del utan ingrepp och inskränkningar. Och just här uppstår en skiljelinje, präglas en miljö, formerar sig politikfält och bildas politiska lidelser som blir kvar även om Piraterna skulle gå bort sig på grund av klumpighet (vilket man för övrigt också trodde om De gröna) eller inom partiväsendets ramar.

Som politiskt DNA skulle begreppet plattformsneutralitet kunna fungera. Men då kan det inte begränsas till den enda frågan om fri informationstillgång. I stället måste en matris skapas där andra agendor för politisk jämlikhet integreras: deltagande av migranter och minoriteter, religionsfrihet, överstatligt och mellanstatligt deltagande, liksom rättvisa vad gäller grundinkomster, bildning och mobilitet. Nätet kan inte bara användas som ett medium för politisk information och kommunikation, utan måste med hjälp av överordnade idéer om frihet, jämlikhet och broderskap tillföra en bestämd idé om nätverket. Och därtill hör en kritik av distributionsmedlen. Expropriera Mark Zuckerberg …!

Översättning: Mikael Feldbaum

Claus Leggewie är professor i statsvetenskap, chef för Kulturwissenschaftliches Institut Essen och medlem av den tyska regeringens expertgrupp för globala miljöförändringar.

I dag tycker jag mig se framväxten av en liknande – fast motsatt – taktik. Nämligen att reducera sin motståndare till den Samma.

I en ledare i Dagens Nyheter (24/1) frågade Erik Helmerson varför intellektuella så ofta är antikapitalistiska. Han hänvisade till en artikel av den amerikanska liberala filosofen Robert Nozick, där han lanserade följande förklaringsmodell till intellektuellas motstånd mot kapitalismen: dessa personer är ofta duktiga på språk, vilket belönas i skolan och får dem att känna sig högpresterande och viktiga. När de kommer ut i arbetslivet märker de dock att där är det andra saker som efterfrågas och deras speciella förmågor blir förbisedda. Då blir de språkduktiga besvikna och känner att ingen belönar dem, och i sin frustration över detta vänder de sig mot själva belöningssystemet, kapitalismen.

Alltså: orsaken till att en människa har de politiska åsikter hon har är hennes egenintresse. Om jag missgynnas av kapitalismen kritiserar jag den. Om jag gynnas av den välkomnar jag den.

”Ni fråntar mig mina drivkrafter. Ni förolämpar inte primärt mig som individ, utan själva det politiska tänkandet. Ni gör all politik till er politik; alla politiska subjekt till ert ideala subjekt.”

I Helmersons / Nozicks resonemang är själva den politiska analysen frånvarande. Den är ersatt av en enkel matematisk ope- ration, där individen räknar ut sin egen vinst eller förlust och därefter tar politisk ställning. Ändå, menar jag, är deras resonemang djupt politiskt: de skapar bilden av ett politiskt subjekt som alltid redan är borgerligt. Ett politiskt subjekt som tänker utifrån viljan att maximera sin egen individuella position i samhället.

Denna reducering av motståndaren till den Samma sker också när Bengt Ohlsson i sitt världens längsta kåseri i dn hävdade att man är vänster för att man inte vill stöta sig med Lars Norén eller när vissa debattörer hävdar att konsumtionskritik från kulturarbetare beror på att vi är fattiga och därför inte kan konkurrera på den materiella arenan.

Men hallå! Jag är inte anti-kapitalistisk, vänster och konsumtionskritisk för att jag tänker på mig själv! Jag är det för att jag har gjort en politisk analys, där jag har tänkt och känt utifrån andra parametrar än mitt egenintresse. Ni fråntar mig mina drivkrafter. Ni förolämpar inte primärt mig som individ, utan själva det politiska tänkandet. Ni gör all politik till er politik, alla politiska subjekt till ert ideala subjekt.

Taktiken att göra sin politiska motståndare till den Samma går inte ut på att säga ”Ni tänker så för att ni är vänster” utan ”Ni tänker så för att ni, egentligen, är höger”. Den politiska stympningen har skett redan innan det politiska samtalet har börjat. Och allt vi sen kan prata om blir det Enda: mina vinster, mina förluster, mina vinster, mina förluster.

Nina Björk är författare och ny krönikör i Arena.

Tema | Kriget om sanningen – Till relativismens försvar

Enligt högern hotade relativismen att upplösa både mannen, sexualiteten och Europas gränser. Enligt vänstern var avregleringarna av kreditmarknaderna, nyliberalismens intåg och folkhemmets förfall postmodernismens fel. Idag kommer kritiken mot relativismen från muslimhatarna. Idéhistorikern Bosse Holmqvist reder ut hur relativisten egentligen förhåller sig till kunskap och moral. Skribenten och författaren Magnus Linton argumenterar för relativismens oundviklighet som existentiell och etisk utgångspunkt.

Henrik Berggren om nya Moderaterna

Nya Moderaternas utveckling har slående likheter med Socialdemokraternas mittenorientering efter kosackvalet 1928. Och Fredrik Reinfeldt kunde gott skicka ett tack till Olof Palme för familjepolitiken. Henrik Berggren läser Carl Hamiltons S-koden och Anders Pihlblads Ett partis fall och uppgång.

Katrine Kielos om Reaganomics

”Låt Reagan vara Reagan” ropade högern under åttitalet. Men vad menade de? Den flipp-floppande Reagan är demokraten som blev republikansk ikon, statskrossaren som öste ur statens kassa och Sovjethataren som blev pragmatiker. Han hade aldrig fungerat som presidentkandidat i dag. Katrine Kielos söker efter den kärna hos Reagan som än i dag inspirerar Amerikas republikaner.

Stefan Jonsson om Prekariatet

Prostituerade resande i en container. Hamnarbetare i Baltimore. Fabrikspersonal i Shenzhen. En västeuropeisk medelklass som tvingas kyssa HR-chefens fötter för att inte falla. Stefan Jonsson söker prekariatet.

Krönikor: Nina Björk, Ali Esbati, Claus Leggewie.

Dessutom:

Alexandra Pascalidou om Grekland

Emanuel Sidea om Europa

Bengt Nilsson om Kony2012

Anna Hellgren om Putin

Bo Könberg om pensionerna

PR-branschen om öppenhet

Karolina Ramqvist om Virginie Despentes Apokalyps baby

Naima Chahboun om Tony Judts Thinking the Twentieth Century

Kajsa Ekis Ekman om Katrine Kielos Det enda könet

Skribenter: Henrik Berggren, Nina Björk, Roger Blomqvist, Naima Chahboun, Kajsa Ekis Ekman, Ali Esbati, Johannes, Forssberg, Maria Georgieva, Anton Gustavsson, Anna Hellgren, Bo Holmqvist, Louise Hårdstedt, Stefan Jonsson, Katrine Kielos, Bo Könberg, Ingrid Landahl, Claes Leggewie, Kristina Lindquist, Magnus Linton, Bengt Ludvigsson, Mona Masri, Bengt Nilsson, Björn Ottosson, Alexandra Pascalidou, Karolina Ramqvist, Emanuel Sidea, Po Tidholm, Ellis Wohlner.

Prenumerera omedelbums! Just nu får du ett helt år med Arena 6 nummer 395 kronor. I butik 14 maj.

–> Läs Arena på din läsplatta. Skaffa via Qiozk och Paperton.

–> Delta i idédebatten på Twitter och på Facebook.

Ett aktuellt exempel på bilden av underklassen ges i den konservativa författaren och debattören Charles Murrays Coming apart, en av vårens mest uppmärksammade böcker. Murray intresserar sig för den amerikanska underklassen och bygger en stiliserad modell av en ort med vit arbetarklass som han kallar Fishtown. Diagram efter diagram, sida upp och sida ner, visar hur vita amerikaner med arbetarjobb sedan sextiotalet kommit att leva fullständigt annorlunda liv än det amerikanska toppskiktet. Skilsmässofrekvensen har exploderat. De som ändå lever gifta är allt olyckligare i sina äktenskap. De ensamstående föräldrarna blir fler. Arbetslösheten fullkomligt exploderar. De som har ett jobb arbetar allt färre timmar. Fram till det tidiga nittiotalet växer brottsligheten okontrollerat för att sedan dämpas något. Fler invånare sitter i fängelse.

Hur blev det såhär? Murray citerar en sociologisk studie med intervjuer från verklighetens Fishtown i Philadelphia, en ort som möter ungefär samma problem som modell-orten Fishtown. Bilden av de nya fattigas beteende skapas sedan med hjälp av moraliserande grannars kommentarer.

(New Yorker-journalisten Katherine Boo har för övrigt nyligen skrivit boken Behind the Beautiful Forevers: Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity om hur grannar i fattiga kvarter ofta riktar sin ilska nedåt mot sina fattigare grannar istället för uppåt mot beslutsfattare, vilken enligt hennes erfarenhet bidrar till att fattiga områden förblir fattiga.)

De skötsamma i kvarteret i verklighetens Fishtown beklagar sig över sina stökiga grannar som de ser dricka öl på gården och slänga flaskor omkring sig. Insikter blandas med fördömanden.

I Fishtown är tonårsgraviditeter ett sätt att komma ifrån familjer där trångboddheten och fattigdomen är stor, en väg till ett eget hem. Killarna som hänger på hörnet och tar svartbetalda ströjobb gör det för att deras pappor gjorde så. Eller för att de tycker att hamburgervändande på McDonalds är under deras värdighet. Många är nöjda med inkomsterna som socialbidraget ger. Att klassa sina barn med adhd kan ge statliga bidrag och därmed bättre inkomster. Många förklaringar kokar ner till: de fattiga är lata och missbrukar välfärdssystemet.

Förklaringarna stannar alltså inte vid att underklassen är fattig, hungrig och bor i dåliga bostäder. Nej, fattigdom är en fråga om personliga egenskaper och en speciell kultur. En fattigdomskultur. Det begrepp som myntades av den amerikanska antropologen Oscar Lewis under sent femtiotal och som genomsnittsamerikanen förknippat med det svarta USA (tills Murrays bok nu visat amerikanerna att fattigdom inte var en etnisk fråga).

I det verk som etablerade bilden av fattigdomen i USA, Michael Harringtons The Other America och som kom för exakt femtio år sedan, lät det såhär:

”Det finns … ett de fattigas språk, en de fattigas psykologi, en de fattigas syn på världen. Att vara fattig är att … växa upp i en kultur radikalt annorlunda från den som dominerar samhället.”

Ronald Reagan, liksom amerikanskt konservativa under 70- och 80-talet, spann vidare: ”Underklassindividen lever ur hand i mun … Impulsen styr hens beteende. Hen är oförmögen att planera för framtiden, allt hen inte kan konsumera genast betraktar hen som värdelöst … . Hen har en vag självkänsla.”

Idag betraktas begreppet fattigdomskultur som en myt av de flesta sociologer och antropologer. Man talar istället om rasism och isolering som förklarande faktorer för fattigdom och fattiga områden.

När Världsbanken rapporterar om fattiga områden i utvecklingsländer (i rapporten Moving out of poverty), så avfärdar de, precis som moderna sociologer som beskrivit Västvärlden, begreppet fattigdomskultur. Fattigdom är ingen egenskap utan ett tillstånd.

Rapporten konstaterar att fattiga tar lika många initiativ som rika. De misslyckas bara med att bli rika. Suka, en 45-årig kvinna i Tattantok i Indonesien uttrycker det kanske bäst.

”Fattiga människor har mål som de strävar efter, men de kan inte nå dem. Rika människor har mål som de kan nå.”

Medan fattigdomen beskrivs som en pytonorm som kramar musten ur en, så handlar vägen ut ur fattigdom om självförtroende, om att se möjligheter, enligt de fattiga som intervjuas i rapporten.

Men liksom i Coming apart lever myten om fattigdomskulturen kvar i den svenska debatten. Tydligast är den i moderata ordföranden i Trelleborgs socialnämnd Marianne Orlanders sätt att se på barnfattigdom, vilket Ali Esbati uppmärksammar i detta nummer (s. 12): ”Enligt min uppfattning handlar det mycket om vad man väljer att lägga pengar på. Till exempel skaffar vissa utan vidare fler barn utan att ta hänsyn till vad man redan har.”

Annars brukar det vara Anders Borg som håller myten levande. I valrörelsen 2010 hette det som bekant ”Det ska löna sig att arbeta snarare än att röka och supa”. Sedan i våras har också en etnisk dimension tillkommit i Anders Borgs retorik:”man ska lära sig svenska och framför allt skaffa sig en svenska som gör att man ha yrkeskunskaper” (Rapport 28 mars).

Socialdemokrater brukade tala om ”rätten till arbete”. Deras historia har lärt dem att all väg ur fattigdom går genom att fattiga själva organiserar sig, visar solidaritet med varandra. Att man oavsett om man är organiserad eller inte tar tag i dem som inte själva förmår och erbjuder arbete eller bostad. Nu köper de Moderaternas problembeskrivning med talet om att ”Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara” (DN Debatt 17 april).

Murray är medveten om att olika politiska åskådningar ser skilda lösningar på hur fattigdom ska motverkas: Socialdemokrater vill utjämna ekonomiska klyftor, liberaler vill minska välfärdssystemen och konservativa vill återupprätta moralen. Murray gör alltså en radikalare tolkning av socialdemokratin än de svenska Socialdemokraterna. Murray föreslår själv att de rika tydligare måste propagera för sitt eget flitiga liv för de fattiga.

Och det är här någonstans vi möter fattigdomskulturens kärna. Den finns inte bara till för att beskriva de fattiga. Den definierar i själva verket minst lika mycket övriga samhällsmedborgare. De fattiga är lata. Alltså är medelklassen flitig. Det är en trygg bild. I de nya Moderaternas idévärld representeras den av två bekanta figurer med tydliga könstillhörigheter, arbetaridentitet och en okej månadslön. På en omdiskuterad valaffisch från 2010 syntes ”byggnadsarbetaren som tar en tre-fika för att han är värd det” och det var ”sjuksköterskan som tjänar tusenlappar på jobbskattevadraget” som skulle motivera jobbskatteavdraget.

Med bilden av en lat underklass kan medelklassen vila tryggt i förvissningen om att den är av ett annat virke. En människa gjord för arbete, äktenskap och dygd. Men vad händer med självbilden när bilden av underklassen rämnar?

Mikael Feldbaum är chefredaktör för Arena

Vi tror att du som söker tjänsten har:

• erfarenhet som tidningsredigerare
• känsla för redaktionellt/journalistiskt tänk
• erfarenhet av att skapa starka omslag
• erfarenhet av samarbete med fotografer och illustratörer
• ett bra nätverk av fotografer och illustratörer
• samarbetsförmåga, strategiskt tänk och vilja att vara del av en kreativ redaktion
• ett intresse för Arenas ämnesområden och värderingar

Under hösten kommer magasinet genomgå en grafisk omgörning ledd av en extern formgivare. Du kommer att vara delaktig i den processen och tillsammans med Arenas redaktion bolla idéer med den externa formgivaren. I Arena magasin hittar du en bred, oberoende och optimistisk vänsterdebatt. Här skriver både liberaler och kulturmarxister. Gränsen mellan kultur och politik är öppen. Arena magasin är en del av Arenagruppen.

Tjänsten är en tillsvidareanställning om 40 procent och beräknas ha arbetstoppar kring utlägg av material samt produktion inför tryckdatum. Arena utkommer med sex nummer per år. Arenas redaktion består idag av två chefredaktörer (50 procent) och är nu tänkt att utökas med en formgivare (40 procent). Du förväntas inom din arbetstid också sporadiskt kunna formge material åt Arenagruppen som broschyrer och affischer. Tillträde 1 september.

Frågor om tjänsten besvaras av:

Agneta Karlsson, chef Arena Medier 

072-2342155, agneta.karlsson@arenagruppen.se

Mikael Feldbaum, chefredaktör Arena

073-7010956, mikael.feldbaum@arenagruppen.se

Facklig kontaktperson för Unionen är:

Yonna Waltersson

070-6795496, yonna.waltersson@arenagruppen.se

Sista ansökningsdag är 14 maj. Skicka din ansökan till agneta.karlsson@arenagruppen.se.

En av mina allra sista kvällar i London blev också en av de märkligaste. Vid ett bord längst inne på min lokala pub på hörnet av Artesian Road och Needham Road satt jag och läste min tidning. Tre medelålders brittiska män vid bordet bredvid mig diskuterade politik.

Ju mer animerade de blev, desto mer spetsade jag öronen. De verkade befinna sig ganska långt ut på högerkanten, så mycket var uppenbart. Plötsligt vände sig en av dem mot mig och frågade: ”What do you think?”

”About what?” svarade jag, eftersom jag hade missat de sista fem minuterna av deras samtal.

”Bloody immigration”, spottade han tillbaka.

Det uppstod en situation jag liksom inte kunde ta mig ur. Jag vek ihop min tidning och satte mig vid deras bord. De hörde förstås på min accent att jag inte var född britt. De frågade var jag kom ifrån. Jag svarade Sverige.

De nickade, nästan gillande. Diskussionen fortsatte. I en bisats berättade jag att mina föräldrar ursprungligen var flyktingar från Estland. Det blev tyst.