Håkan Juholt nämner inte integration och omvärld i sina tal. S vägrar tevedebatt med SD och testar idén om tillfälliga medborgarskap. Partiet har inte längre en integrationspolitisk talesperson. Så tonar en ny S-politik fram.
Det låter som en radikal handling att protestera mot att bli placerad på samma sida som Sverigedemokraterna i en tevestudio. En viktig markering mot ett parti med rötter i nynazismen som sedan ett år tillbaka har gjort riksdagen till sin hemvist med hatet mot invandrare, muslimer och mångkulturellt samhälle som ideologi. Men Socialdemokraterna bjöd Sverigedemokraterna på sin egen taltid och Jimmie Åkesson fick breda ut sig. Det borde få även den mest inbitna Juholtanhängare att inse att det var en dålig idé att bojkotta SVT-programmet Agenda.
Hos Socialdemokraterna hänger denna missbedömning samman med en djup oklarhet om hur man ska hantera hela det integrationspolitiska fältet.
När hösten har börjat gå över till vinter är Håkan Juholt fortfarande ute på sin rundresa i Sverige. Bidragsaffären spökar. Sluta be om ursäkt och börja tala politik i stället, uppmanade Eva Franchell – ledarskribent på Aftonbladet. Och det är det många som längtar efter.
Integrations- och antidiskrimineringspolitik är ett område där det behöver talas klarspråk och där Håkan Juholt skickligt undvikit att förklara var han står. Temporärt medborgarskap, ett av de kanske mest extrema förslagen när det kommer till invandring och integration, kom i höstas från S-företrädare. Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt borgarråd i Malmö, gjorde i början av oktober ett utspel om att ge invandrare ett, till en början, tillfälligt medborgarskap. Gängkriminaliteten hade nu gått för långt, sa Reepalu och förklarade att invandrare kom till Sverige och höll sig lugna till dess att de blev svenska medborgare, sedan var det fritt fram att begå grova brott utan att riskera utvisning.
Morgan Johansson, vars namn kom upp mer än en gång som eventuell partiledare för Socialdemokraterna, är nu S talesperson i rättspolitiska frågor. Han fick grönt ljus för Reepalus förslag från Juholts stab. Om temporärt medborgarskap sa Johansson: ”Vi har ett stort och växande bekymmer i våra storstäder när det gäller gängkriminalitet. Och det måste man komma åt på många olika sätt. Det här är kanske en liten del av det, som har en avskräckande effekt.” (Sydsvenskan 7/10 2011).
Morgan Johansson tillhör Socialdemokraternas så kallade vänsterfalang. Han etnifierade kriminalitet och invandrare utpekades som grupp. En välvillig tolkning är att Johansson inte har någon som helst aning om vad hans uttalande har för innebörd. Inte heller att han ger stöd till ett förslag som annars har varit SD:s sedan 1990-talet.
Den mer realistiska tolkningen är att när Morgan Johansson försvarar en repressiv politik mot invandrare vill han signalera vissa saker. En övertydlig distansering till tidigare partiordföranden Mona Sahlins kompromisslösa hållning i antidiskrimineringsfrågor. Och ett närmande till en kravpolitik som under det senaste decenniet har blivit många europeiska länders signum. Där har inte bara högern utan också socialdemokrater varit med och format en alltmer hårdnande politik mot invandrare i allmänhet och människor från ”muslimska” länder i synnerhet.
Reepalus utspel och Johanssons stöd kritiserades, bland annat av Aftonbladets vikarierande politiske chef Katrine Kielos, som kallade det för en testballong. Det vill säga ett försök att se vart vinden blåser. Hur kommer de egna leden och opinionen reagera mot hårdare krav i migrations- och integrationsfrågor?
Nu visade det sig att många i S-leden ogillade förslaget och krävde ett avståndstagande. Något som fick Håkan Juholt att ändra sig snabbt. I ett pressmeddelande som staben skickade ut kallade Juholt nu ett temporärt medborgarskap för ”andra klassens medborgarskap” och därför något oacceptabelt. Juholt sa i samma pressmeddelande med hänvisning till utlänningslagen att det ”finns redan i dag möjlighet till att utvisa personer som begår brott som kan ge fängelse”.
I antologin Våldets topografi (Atlas) skriver Liz Fekete och Frances Webber om utvisning efter avtjänat straff. Något som de kallar för ”dubbelbestraffning”. De frågar om det går att hitta ett annat syfte bakom politikernas oro för brottslighet och brottslingar som kommer utifrån. Fekete och Webber kallar det för xeno-rasistiska system.
Folkpartiets förslag om språktester fick och får fortfarande kritik. Temporärt medborgarskap är ett långt mer extremt förslag i jämförelse med språktester. Något som helt går emot grundläggande egalitära idéer.
Hela händelsekedjan kring S-utspelet om temporärt medborgarskap visar på ett djupt obehagligt faktum: Den nya socialdemokratiska ledningen är utan riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde.
S verkar nu sakna den kompetens och kompass som krävs i dessa frågor i en tid då främlingsfientlighet och rasism firar framgångar i hela Europa. I en tid då Sverigedemokraterna är ett vågmästarparti i riksdagen.
Förslaget om det temporära medborgarskapet planterades dessutom av ledande socialdemokrater drygt två månader efter massakern på Utøya.
Jag har lyssnat på Håkan Juholts viktiga offentliga tal: hans installationstal, talet under Almedalsveckan och talet i Västertorp. Jag har läst två andra: talet han höll på SSU:s kongress i början av augusti 2011 och talet till Socialdemokratiska kvinnoförbundets kongress.
Den 26 mars måste räknas som Juholts största politiska ögonblick när han som nyvald partiordförande för Socialdemokraterna höll sitt första tal. Installationstalet blev hyllat. Samma dag, samtidigt som Juholt höll sitt tal, tågade mellan 250 000 och 500 000 britter i London för att visa sin avsky mot den brittiska högerregeringens nedskärningar och avveckling av välfärden. Den största manifestationen i det landet sedan protesterna mot kriget i Irak. I Egypten hade folket avsatt Mubarak. Arabiska våren pågick för fullt. Håkan Juholt hoppade över dessa händelser. De verkade ha hamnat utanför hans radar. Omvärlden nämnde Juholt genom att påminna om kvinnors rätt till hälsovård i tredje världen. Något som Sverige bör uppmärksamma. Och så skojade han om ”finska pinnar”.
Den nya, inåtvända S-hållningen Juholt presenterade handlade naturligtvis inte om ett personligt ointresse för internationella frågor. Det handlade snarare om en omläggning av politiken. Att anknyta till internationella händelser och strömningar var tidigare en viktig del i socialdemokratin. Något som markerade att Socialdemokraterna var delaktiga i tidens avgörande politiska frågor. Att Sverige fanns i världen och världen i Sverige.
Bilden Juholt målade upp var den om ett Sverige som var bättre förr. När det var rekordår och stark svensk industri. Tiden före globaliseringen. En tid då en socialdemokrat gärna sträckte ut en solidarisk hand för att också fattiga kvinnor i tredje världen skulle få sjukvård.
Efter att ha hört det 50 minuter långa talet i Almedalen var jag och många med mig förvånade över att Håkan Juholt åter tycktes ha glömt bort omvärlden. Och den växande främlingsfientligheten, islamofobin och hatet mot det mångkulturella samhället.
Håkan Juholt tog inte öppet avstånd från SD:s politik i sina första stora tal. Det skulle dröja till efter terrordådet i Oslo och massakern på socialdemokratiska ungdomar på Utøya den 22 juli. Först efter fem månader som partiledare för Socialdemokraterna tog Juholt öppet avstånd från SD:s politik i ett stort offentligt tal, i Västertorp i den 21 augusti. Tidigare samma månad, i början av augusti, talade Juholt om rasismens människosyn på SSU-kongressen. Då hade Juholt lagt till med något som närmast kan liknas vid en intersektionell analys: ”kampen mot fundamentalism, oförsonlighet, homo- och transfobi och rasism ska vi föra varje dag”. Både benämnandet av rasismens faror som avståndstagandet från SD kom, men först efter att frågorna blivit fullständigt omöjliga att undvika.
En fråga som borde debatteras mer än vad som hittills skett, och som relaterar till bristen på engagemang och känsla för antirasistiskt arbete, handlar om invandrares representation i den socialdemokratiska partitoppen. Håkan Juholt rensade inte bara ut Thomas Östros och Ylva Johansson. De senaste tio åren hade fler med utländsk bakgrund kommit in och fått inflytelserika positioner inom S. Nu har de alla försvunnit eller petats. Namn som Baylan, Astudillo, Yazdanfar, Sherefay har petats från den politiska hetluften. Nalin Pekgül och Ilija Batljan har lämnat sina poster.
Klart det går att säga att det handlar om politik. Men frågan är varför Juholt själv inte har några med invandrarbakgrund i sin allra närmaste krets. Ingen med ”annorlunda namn”, ingen som har lärt sig svenska i efterhand och därför bryter, ingen som är icke-vit.
Jag ringer till Socialdemokraternas kansli på Sveavägen 68 i Stockholm. Jag har en enda fråga: Vem har ersatt Luciano Astudillo som talesperson i integrationspolitik? Efter att ha blivit kopplad till olika tjänstemän får jag en förklaring: någon sådan har man inte längre. Socialdemokraterna, landets till sin storlek största oppositionsparti, har inte en integrationspolitisk talesperson. Man har också avskaffat jämställdhetspolitiska talespersonen. Nu ska S ”jobba ordentligt” med dessa frågor. Det är främst i arbetsmarknads- och bostadsutskotten som integrationspolitiken ska drivas, får jag också veta.
Håkan Juholt har beskrivits som en vänstersocialdemokrat. Det är välkommet att Juholt pratar om barnfattigdom och klass. Men antidiskriminering är inte splittrande identitetspolitik utan politik för att inkludera. Därför är det oacceptabelt med en vänster som rensar ut invandrade personer och sätter antirasistisk politik på undantag.
När jag hör mig för inför den här artikeln säger en socialdemokrat med insyn i partiet och som vill vara anonym, till mig: ”Strategin är att inte provocera med att till exempel ha partirepresentanter som bryter på svenska.” Om det stämmer är det en mycket allvarlig anklagelse.
Det som Socialdemokraterna behöver hantera när det gäller dessa frågor är inte i första hand splittringen mellan så kallade höger- och vänsterfalanger, utan splittringen mellan dem som förordar en repressiv hållning mot invandring och dem som står för en antirasistisk politik. Den splittringen är djup inom socialdemokratin och den går inte att undvika, som Juholt försökt, genom att tala om att alla arbetstagare är lika och att klassperspektiv löser alla andra problem.
”Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism. Där får vi inte vara naiva”, sa statsminister Göran Persson till Sveriges Radio när eu utvidgades med tio nya länder från Baltikum, Öst- och Centraleuropa, 2003. Göran Perssons social turism-uttalande sände chockvågor genom landet. Göran Persson var också öppen för att anamma språktester för medborgarskap men fick motstånd.
Det sägs att flera i partitoppen inklusive fackliga företrädare med inflytande i S satte stopp då, i början på 00-talet.
Socialdemokraterna har också sedan 1990-talets början stått för en allt hårdare asylpolitik och samarbetat med Moderaterna för att begränsa flyktingmottagandet. Men samtidigt som flertalet socialdemokratiska partier i Europa har hamnat fel, har Sverige undvikit den hårdnande tonen mot invandrare och minoriteter. Det är mycket tack vare inflytande från progressiva personer och grupper inom S som både har visat solidaritet men också tagit till sig antirasistisk forskning.
Socialdemokraterna har historiskt sett varit ”invandrarnas” parti. Stödet till S är långt större i de svenska storstädernas förorter där invandrare och deras barn bor. Det är inte enbart för att S är ett välfärdsparti utan främst för att S har vänt sig till invandrare, lyft fram frågor om solidaritet och antidiskriminering. Vad händer nu när vi har en S-ledare som inte pratar om etnisk segregation, och som inte riktar sig till människor som utsätts för öppen diskriminering och rasistiskt våld?
”Jag hade inte förväntat mig att förslaget om temporärt medborgarskap skulle komma så snart. Jag gissade ett sådant utspel först när vi närmade oss valet 2014”, fortsätter socialdemokraten som vill vara anonym.
Det stundande valet ja. Moderaterna är tydliga, de har markerat med skärpa mot det SD står för. Samtidigt kör Timbro för fullt och menar, i bästa Arkelsten-stil, att det är på grund av sitt glödande antirasistiska engagemang som de vill sänka löner och avskaffa anställningstryggheten. Socialdemokratiska strateger vet att det finns öppningar i det politiska landskapet för en politik som skulle kunna locka tillbaka missnöjesväljare som har lämnat partiet.
Var står Juholt i antirasistiska frågor? Varför försvarar han aldrig antidiskrimineringspolitik? Varför besöker han inte fler invandrartäta områden? Varför har han inte nära medarbetare som är invandrare eller har invandrarbakgrund? Och framför allt vilken hållning har socialdemokratin när det kommer till invandring, mångkultur, och de problem som många människor med invandrarbakgrund möter på arbets- och bostadsmarknaden? En del av dessa frågor hade naturligtvis rätats ut om Juholt hade vågat ta debatten mot SD.
Devrim Mavi, chefredaktör Arena
